Jesper Larsson verkar inte kunna skriva någonting utan att nomineras. När vi åter träffar honom på Birgers konditori i Oxelösund har han lyckats skriva ännu ett nominerat verk och läst in smashsuccén Den dagen den sorgen som ljudbok. Dessutom bjuder han Trakten på en första insyn i ett rykande färskt romanprojekt.
När vi träffades i samband med Den dagen den sorgen berättade han för Trakten att han fått en förfrågan från Sveriges Radio om att skriva en radionovell. Och nyligen snubblade Ang. ärende 6.14 på mållinjen till Sveriges radios novellpris.
Var det idén du hade?
– Det minns jag inte. Men det var det säkert!
Jesper Larsson har skiftat friskt mellan formerna: han debuterade med novellsamling Snö, tårar: berättelser (2003) och följde upp med mastodontromanen Hundarna (2007). Sedan släpptes smashsuccén Den dagen den sorgen (2021) och innan radionovellen skrev han en teaterpjäs som i skrivande stund väntar respons på.
– Det bara blir så. Visionen får styra.
Och för länge sedan, berättar han, skrev han poesi. Som aldrig publiceras, och som ligger kvar i en låda någonstans hemma i Oxelösund.
Får jag publicera?
– Nej. Den blir kvar i lådan.
Teaterpjäsen heter Grand-Place och handlar om två unga män som bestämmer sig för att åka till Grand-place, torget i Bryssel, och protestera, på ett vågat vis, mot miljöförstöringen.
– Om jag hade varit så framgångsrik som det verkar hade pjäsen redan blivit antagen, säger Jesper Larsson.
Pjäsen och novellen skrev han i ett svep. Den dagen den sorgen tog honom 14 år. Jesper berättar att han brukade åka upp till kungliga biblioteket under arbetet, för att tvinga sig själv att skriva.
– Vissa idéer är lättare att genomdriva, säger han.
Det finns likheter mellan Den dagen den sorgen och Ang. ärende 6.14. Båda romanerna inbegriper en fadersgestalt som vill visa sin kärlek och tillgivelse till sin dotter, men gör det på ett sätt som blir totalt missförstått och river upp en krater mellan far och dotter.
Förra gången vi träffades pratade vi om budskap. Håller du fast vid att du inte har ett budskap i dina böcker?
– Jag har ingen sådan utgångspunkt, att jag vill belysa någon samhällsföreteelse. Jag vill hitta fram till figurerna och vad de vill ha sagt.
Från mitt perspektiv som läsare är Bengt i Den dagen den sorgen, och Rune i Ang. ärende 6.14 samma typ, det vill säga någon som vill bry sig så himla mycket, men gör det så fruktansvärt fel. Men det finns inget samband?
– Nej.
Men du måste hålla med om att den här typen av karaktär betyder någonting för dig.
– Har jag hämtat det någonstans ifrån är det från mig själv. Men jag har aldrig gjort dumheterna Bengt har för sig.
Man ska orka skriva också
Har du något på gång nu?
– Jag har börjat på en roman. Ungefär i samma omfång som den förra: ganska liten. Händelseförloppet står klart för mig. Och jag börjar hitta ett bra sätt att berätta. En jag-berättelse om en ung kvinna som varit med om en livsavgörande, traumatisk upplevelse.
Men man ska orka skriva också, säger han och ler. Livet kräver sitt.
Har du någon deadline?
– Nej. Det är bara min egen drivkraft. Och bristen på den!
Till vardags arbetar Jesper som översättare sedan 20 år åt amerikanska bokförlaget Harper Collins. Det gör det ibland svårt att orka med det egna skrivandet.
– Den här månaden har jag jobbat på en lång översättning. Det tar mycket tid och energi.
Allting handlar om att ha energi kvar till kvällen, säger han. Den behövs för att räcka över tvivlet.
Kan du skriva fast du är fysiskt trött?
– Det är mycket svårare då. Jag måste ha ett jäkla driv. Eller tvinga fram det. Till exempel genom att sätta mig på biblioteket i Nyköping eller Stockholm.
Under det sista året i arbetet med Den dagen den sorgen åkte han upp till Stockholm ett par gånger i veckan för att skriva.
– Det finns en Sisyfosbacke, säger han.
Den första romanen, Hundarna, skrev Jesper medan han var pappaledig med sin dotter. Varje gång dottern vilade middag satte han sig och skrev.
– Jag förstår inte hur jag orkade. Idag hade jag gått och lagt mig istället.
Han säger att han hade ett annat driv, ett fysiskt driv i arbetet med Hundarna, som inte finns kvar idag.
– Jag skulle väl kunna titta mindre på teve, medger han.
Jag såg en rubrik om dig som säger att du läser väldigt lite. Vi pratade om det förra gången. Stämmer det fortfarande?
– Ja. Det är samma energipott, läsa och skriva. Och att översätta tar ur potten. Frågan är alltid om jag ska läsa eller skriva. Jag tycker det är trevligt att läsa. Men har jag två timmars energi kvar, då känns det som slöseri att lägga på någon annans bok.
Men lite läser han ändå. Han berättar att han tragglar med Lars Noréns dagböcker.
Det var inget litet åtagande!
– Det kommer ta mig 15 år att läsa!
Jesper skriver sina alster för hand. Med fin kvalitet på penna och ett block med hårda band för bästa skrivkänsla. Det gör kopplingen starkare mellan hjärnan och handen, förklarar han. Är han inte på biblioteket i Nyköping eller Stockholm sitter han hemma vid kamineld och kandelaber, i en bekväm fåtölj. I bakgrunden finns musik.
Vilken musik?
– Väldigt olika. Klassisk musik till exempel. När jag skrev Den dagen den sorgen lyssnade jag mycket på Thåström, en låt som heter Främling överallt. Jättefin låt.
De senaste veckorna, berättar han, har han lyssnat mycket på Depeche Mode.
– Och filmmusik tycker jag om.
När vi träffade Jesper förra gången talade han om sin stil som total gränslöshet i stram form. Han förklarar det som en utgångspunkt:
– Allt ska vara öppet. Allting tillåtet.
Ändå är hans romaner i högsta grad realistiska.
– Förr läste jag de sydamerikanska magiska realisterna. Men det är inte riktigt jag. Jag håller mig på jorden.
Han funderar ett slag, ändrar sig:
– Jag hade lite sådana tankar i Den dagen den sorgen. När han letar efter sin dotter i Stockholm. Han ville se henne, men inte hennes ansikte. Jag tänkte på myten om Orfeus: Hans älskade hamnar i dödsriket. Han gör en deal med Hades. När han går upp från Hades får han inte vända sig om och titta på henne. Då försvinner hon igen. Så är det med pappan och dottern: han får inte se hennes ansikte för då försvinner hon igen.
Den dagen den sorgen som ljudbok
Jesper berättar att han läst in Den dagen den sorgen som ljudbok.
– Det var väldigt krävande. Efter en timme var jag helt slut.
Hur lång tid tog det att göra den?
– Vi var klara på en vecka. Kanske åtta effektiva timmar.
Viktigast var att få till rösten, berättar han.
– Jag läste den högt för mig själv innan jag tog på mig micken.
Hur kändes det?
– Jag har alltid tyckt det är roligt att läsa inför publik. Det har jag gjort mycket. Och jag är ganska bra på det om jag får säga det själv. Så det kändes naturligt.
När han skriver är det viktigt att det finns en rytm. Läsupplevelsen ska vara behaglig. Det ska sjunga, säger han.
– Men det var svårt att hitta fram till gestaltningen i replikerna. Jag är ju ingen skådespelare.
Skillnaden mellan att skriva och läsa upp?
– Distansen. När texten är klar har den vuxit upp och flyttat hemifrån. Klart vi kan ha kontakt, träffas och så, men jag går inte in och fostrar.
Vad betyder skrivandet för dig?
– Tillvaron är inte komplett utan det. Jag kan bli låg. Jag behöver ha någonting på gång hela tiden.
FAKTA:
- Den dagen den sorgen kommer ut som ljudbok 6 juni:
- Jesper Larsson har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris (2022), Sveriges radios romanpris (2022), Sveriges radios novellpris (2023) och Borås Tidnings debutantpris (2003).
