Sommaren är för kort, javisst, men också lång nog för den som vill läsa lite. När du hunnit igenom Trakten #3 kanske det är dags för en bok. Så, dra åt det dubbla halvslaget om björkarna och lägg dig i hängmattan: här kommer Traktens boktips, med och utan sörmländska kopplingar!
Skönlitteratur
Jennifer Egan – Manhattan Beach
Jennifer Egans historiska roman är en verkligt stor sådan, episk som man brukar säga lite slarvigt. Med andra världskriget som fond får vi se en kvinnas kamp, från barndom till vuxen ålder, med att bli sig själv och ta plats i ett manssamhälle med mycket bestämda åsikter om kvinnorollen. Dessutom: dykardräkter, gangstrar, starka känslor och förlupna fäder. En feministisk Borta med vinden för modern tid.
Margaret Atwood – Häxyngel
Kanadas hårdast arbetande pensionär Margaret Atwood håller rena James Brown-tempot. Allt är inte garanterat bra men mycket av hennes prosa är läsvärd. I Häxyngel får vi följa en chikanerad teaterman som vill hämnas på en bundsförvant och värnar om sin dotter. Låter det bekant? Jo, det är Shakespeares Stormen i ny scenkostym och precis som i originalet är det en stundom brutal komedi, medryckande mustigt och lekfullt skrivet.
Marie Hermanson – Skymningslandet
Hon vrider och vänder på sina intriger, Marie Hermanson, man kan aldrig vara säker på vart det ska ta vägen. Det gäller inte minst för Skymningslandet, en spännande historia som balanserar mellan möjliga definitioner som “samhällskritisk”, “sektstudie”, “mordhistoria” och “frigörelsefiktion”. Från en eländig tillvaro som städare rycks huvudpersonen Martina med i en rollspelslek där allt är på riktigt.
Kjell Westö – Tritonus
Finlands störste författare skriver i Tritonus om män och det är rätt grabbigt. Men samtidigt handlar det om manlig skörhet och manligt självbedrägeri i en historia som med sitt fokus på gubbarna säger en hel del om jämställdhetsproblematiken. Att Westös prosa är både lätt att ta till sig och samtidigt poetiskt skarp och vacker gör inte saken sämre och så får vi oss en rejäl skopa musik på köpet, både Stones och Sibelius.
Olivia Bergdahl – Barnet, en sonettkrans
Femton dikter, så ska det vara i en sonettkrans, i en formprecis men ändå frigjord och lustfylld konstruktion, sån är Bergdahls lilla bok. Det är en uppväxtskildring, lika lätt att läsa som den måste ha varit svår att konstruera. Bilderna är tydliga, ändå symboliskt mångbottnade och möjliga att relatera till.
Hans Gunnarsson – Bormann i Bromma
Vi sörmlänningar brukar kalla honom Mellösabo men i senaste novellsamlingen har Gunnarsson rört sig över hela landet. Han lyckas med ett mästerstycke när det gäller novellkonstruktionen här. Att hålla sig till den ovanligaste av berättarröster, första person plural, i alla novellerna kan tyckas som ren galenskap men sanningen är att det håller ihop dem och skapar en suggestiv, tankeväckande helhet.
Alexander McCall-Smith – Avdelningen för känsliga brott
McCall-Smith skriver inte deckare på samma sätt som andra. Särskilt inte den här polisromanen, som utspelar sig i Malmö, på Avdelningen för känsliga brott. I boken finns inga mordoffer, skurkarna går fria eller så ägnar poliserna sin tid åt att diskutera fiske och filosofi. När det hela tar slut undrar man om det kanske saknas ett kapitel, innan man inser att man är programmerad av hundratals deckare att vänta sig en slutuppgörelse. Men egentligen behövs inte det, här är det underhållande hela vägen ändå!
Daniel Kehlmann – Tyll
Historisk roman när den är som bäst, det verkar vara Kehlmanns riktmärke. Tysken har visat det tidigare, med Världens mått, den här boken är nästan ännu bättre. I centrum står skojaren Tyll, runtomkring virvlar 1600-talet och det 30-åriga kriget. En svensk krigarkung passerar i bakgrunden och något av krigets overklighet, som i Apocalypse Now!, fångas in i de vilda skutten genom historien. Om det tangerar magisk realism eller snarare rör sig om en sinnets förlorade mardrömsskildring är upp till läsaren. Rolig lyckas boken också vara, mitt i eländet.
Sven Delblanc – Åminne
Har du inte läst Åminne än så är det dags. I senaste numret av Trakten säger statistikgurun Bo Victorin att den som vill förstå Sörmland behöver läsa boken. Och visst ger den en bild, en bred teckning av hur ursprunget ser ut, och kanske också varför det spelar ännu större roll här än på andra platser. Inte nödvändigtvis på ett bra sätt. Rolig, elak, vildsint: sån var Delblanc ofta och definitivt i Hedebysviten om Vagnhäradstrakten.
Sigfried Siwertz – Mälarpirater
De smiter från orättvisa, ointresserade vårdnadshavare i ett förklätt Mariefred. Sen tillbringar de tre pojkarna en dekadent och nästan psykedelisk sommar ombord på en stulen segelbåt. Den här pojkboken är aldrig tillrättalagd och följer inga Hollywoodregler om dramatiska kurvor. Men spännande är det, även för vuxna läsare. Siwertz var en litterär gigant under sin livstid, idag bortglömd, men leta föralldel rätt på den här boken för ett besök i norra Sörmlands farliga farvatten för hundra år sen.
Aase Berg – Haggan/En uppblåst liten fittas memoarer
Lättläst men aldrig lättsmält, Aase Berg utmanar sin läsare. Eller rättare sagt, hon tvingar en att utmana sig själv. Det kan se ut som platta provokationer men om man vågar ställa frågor till sig själv under läsningens gång så kan det skälva till: fundamenten får sig en törn. Och ingen gång är hon förutsägbar i åsikter och idéer. De här två böckerna tar upp fajten med vem som helst och varenda jävel.
Douglas Stuart – Shuggie Bain
En debut som vunnit pris. Författaren växte upp i Skottland och har skrivit om sin uppväxt hos en alkoholiserad mamma. Låter inte så kul men är en bok som griper tag ordentligt. Författaren har lyckats skriva en tjock bok som inte handlar om så mycket men ändå om så oändligt mycket. Fantastiska beskrivningar om alkoholens grepp, om ett barns kärlek och om utsatthet och om livet i Glasgow för somliga.
Marie Aubert – Får jag följa med dig hem
Norska författarinnan som på pricken skildrar unga vuxnas vilsenhet och tankar. En samtidsförfattare som inte slösar med orden, novellsamlingen är bara drygt hundra sidor. Marie Aubert kan konsten att skriva dialoger och den som vill läsa mer av henne kan fortsätta med Vuxna människor.
Cilla Nauman – Den oändliga familjen
Den oändliga familjen är en häpnadsväckande roman i sitt upplägg, sitt språk och sina karaktärer om en familj som inte kan lämna någon läsare oberörd. Genom tre personer träder berättelsen i hela dess grymhet fram. Fast läsaren redan från början vet hur det ska sluta är det ändå en spänning som byggs fram med små element.
Fatima Farheen Mirza – En plats för oss
Vid 27 års ålder debuterade Fatima Farheen Mirza häromåret med En plats för oss med ett träffsäkert språk. En roman om en muslimsk indisk familj i Kalifornien. Om religion, förväntningar, kärlek och sorg. En riktig läsupplevelse.
Ingmar Bergman – Laterna Magica
Finns det någon som inte hört att Ingmar Bergman även kunde skriva så greppa Laterna Magica där han berättar om sin uppväxt som prästbarn och hur han sedan utvecklades till film- och teaterregissör. Boken kom ut 1987 men håller för många omläsningar. Han är en baddare på miljöbeskrivningar bland annat.
Robert Åsbacka – Kistmakarna
En av årets bästa romaner, alla kategorier, är skriven av sörmlänningen Robert Åsbacka. Rolig, politisk, gripande. Huvudpersonen är ett filter att skåda vårt moderna samhälle genom, det är ingen underdrift att säga att de senaste veckornas regeringskris gör den än mer aktuell. Läs recensionen här.
Fakta/essä
Nina Burton – Livets tunna väggar
Hon har belönats för sina essäer flera gånger. I Nina Burtons senaste bok får vi följa med henne till sommarhuset och genom det betrakta året och trädgården, evolutionen, biologin och den kaxiga ekorren som vägrar ge sig i kampen mot en mänsklig övermakt. Vetenskaplig folkbildning för alla som överhuvudtaget tycker att vårt jordklot och hur det fungerar är intressant, serveras med elegant prosa och myckna, litterära referenser.
Birger Schlaug – Vad ska vi med samhället till
Den avdankade politikern, som han kallar sig själv, sammanställer i den här boken idéer, åsikter och fakta som han samlat under många år. Helheten är just den fråga som titeln ställer: vad är poängen med samhället? Om det ska betyda något, måste det vara grundat i vad vi människor behöver för att överleva och må bra. Från Vingåker kommer ett underbetyg till våra gemensamma ansträngningar: de vilar på falska premisser!
Ola Engelmark – På andra sidan hyggena
Skogsdebatten är svår att hantera, det märker var och som läser artiklar eller pratar med folk om den svenskaste av naturresurser. Är det nån som klarar av att prata med alla och se helheten är det väl Ola Engelmark. Hans egen skog ligger strax norr om Flen och den vårdar han med plockhuggning och omsorg. Men han har arbetat i snart ett helt yrkesliv med träden i vårt land, skrivit utredningar, jobbat i alla olika läger, såväl industrins som miljörörelsen. Att boken dessutom är vackert formgiven och fint skriven gör att den fångar en andlig dimension som vi inte har råd att glömma, i alla fall inte i ett land där många medborgare ser skogen som sin kyrka.
Christina Jutterström – Kvinnorna runt sjön Björken
Folkbildningen når sällan ut i det offentliga samtalet men den är fortfarande en väsentlig del av vårt samhälle. Det vet förra SVT-chefen Jutterström, som i decennier tillhört samma studiecirkel, lokaliserad till sjön Björken mitt i Sörmland. Deltagarna har bildat sig om ämnen som Kina och akvarellmåleri och astrofysik. Finns det inga gränser för vad man kan lära sig? Det verkar de inte tycka, damerna som intervjuas i boken.
För boktipsen står författaren och recensenten Karin Flygare och skribenten och litteraturvetaren Axel Hellby.
