Eric Bibbs röst är omisskännlig. Om hans gitarrplock också är det saknar jag musikalitet att avgöra. Men det är ett distinkt universum man kliver in när man släpper ut en ny Bibb-platta i högtalarna.
Trakten hör:
Eric Bibb, Ridin’, album, Sörmlands museum, Dixiefrog, mars 2023.
Ett annat kännemärke är den avskalade produktionen. I öppningsspåret Family ligger samma lilla slinga låten igenom. Runt den rör sig Bibbs och körens röster, trumkompet och orgeln. Är det verkligen avskalat? Det händer mycket men ljudet är rent och suggestivt.
För en modern tevekonsument, som streamar amerikanska serier, är det lätt att för ett ögonblick känna sig förflyttad till Raylan Givens Kentucky eller Sookie Stackhouses Louisiana. Men börjar man lyssna på texterna är Bibbs plats en annan. Mindre svart magi och våldsromantik, mer samhällskritik och medborgarrättslig kamp för en bättre värld.
Bluesen i titelspåret Ridin’ är taktfast som en Johnny Cash-version av Depeche Mode. Trots att Bibb har en underton av att det kan bli bättre, att vi kan mötas och leva som goda varelser, är han inte utan mörker.
Historieberättare är han också. I Blues Like Dat och The Ballad of John Howard Griffin serverar han mikronoveller av klassiskt bluessnitt. Att han verkar i en tradition går inte att förneka.
Men där ligger också charmen, lockelsen. När Eric Bibb serverar nytt material är det med omsorg om blueshistoria och musikaliskt hantverk. Hans nätverk av musikkompisar sträcker sig över hela jorden och vi får vara glada att det också inkluderar Sörmland (vilket man kanske anar på den rödmålade väggen i bakgrunden på videon till Family).
Ridin’ är ute nu. Eric Bibbs hemsida hittar du här.
