Den norska författaren Marie Aubert blev en ny favoritförfattare för mig i våras. Till svenska översattes först den uppmärksammade ”Vuxna människor”. Hennes debut från 2016, en novellsamling med namnet ”Får jag följa med dig hem” kom något senare till Sverige. Det är förbluffande tunna böcker på bara drygt hundra sidor, men de innehåller så mycket.
Marie Aubert är skicklig på att fånga stämningar och liv. Redan från första meningen, som ofta kan börja med en dialog, fångar hon läsaren. Som i ”Förlåt, förlåt, förlåt” som handlar om en varannanveckaspappa som ska lämna sitt barn i skolan på morgonen och allt går bara fel. De blir sena, flickan kallar honom skitpappa och vill inte ha på sig strumpbyxorna och det blir skrik och vrål och sparkar. ”Hon vrålade jag vill till mamma, jag vill till mamma. När jag släppte slet hon ta mig fan av sig strumpbyxorna igen och så sparkade hon ned raden av stövlar. Då slog jag till henne, hårt. Jag träffade med handflatan över kinden och det vänstra ögat.”
De flesta av novellerna, liksom romanen ”Vuxna människor” skildrar unga vuxnas sökande efter kärlek och sammanhang med stress och komplikationer. Det är inga feelgoodhistorier precis, men det är äkta och ärliga berättelser som man har svårt att slita sig ifrån. Texterna bygger på dialoger och inre monologer som ger en ständig framåtrörelse. Aubert är en författare som är skicklig på att skriva om hur det är att vara människa idag utan att spilla ett enda onödigt ord.
Författaren född 1979 är utbildad journalist och har studerat vid Skrivekunst-akademiet vid Hordaland och jobbar även som mediarådgivare på ett förlag.
