Traktens nyförvärv Jenny Wistbacka kommer här med sin andra Reflex, ett inlägg som i fria former snabbt fångar, återspeglar eller reagerar på något i samtiden. Denna gång om skjutningarna i Eskilstuna. Under samma vinjett kommer även andra skribenter ta plats. Vill du också göra en Reflex, eller kanske svara på det Jenny skriver? Hör av dig till redaktionen!
Vilken tur att det inte var igår dom sköt ihjäl honom, tänker jag. För dagen innan hade min tioårige son lekt i samma område.
En så märklig tanke. Som om det var tur att vi hann byta till vinterdäck innan halkan slog till. På något sätt har min hjärna anpassat sig till tanken på alla skjutningar i närheten. Åtminstone anpassat sig teoretiskt. Det är stört! Samtidigt klokt. Vi kan inte förgås av rädsla och slå på högsta panikläge, hela tiden. Då blir vi inga trevliga varelser.
Jag har bott i Eskilstuna i ett och ett halvt år. Och visst hade jag hört en del om olika områden. Men så är det väl i alla städer, tänkte jag. Men snart förstod jag att det här var annorlunda. Och alltid nära på något vis. Alltid precis runt hörnet.
Någon blev skjuten mitt på ett övergångsställe, alldeles nära en skola. Många vittnen till en ren avrättning.
En mamma och hennes barn blir skadade vid en skjutning som sker vid en lekplats.
Någonting är ordentligt knas. Och det händer här, det händer nu.
Hur ska man som en ”vanlig”, ickeskjutande, person agera? Hur ska man förstå? Hur ska man bli lagom rädd? Förstå att det är farligt men ändå våga leva?
Hur ska man som en ”vanlig”, ickeskjutande, person agera?
Det är inte bara ett gäng. Det är flera. Och det är inte bara de som är involverade i gängen som drabbas.
”HÖGRE STRAFF!” ”STOPPA INVANDRINGEN!” Det finns starka förslag på lösningar. ”Bunta ihop och slå ihjäl dom” som Lars Ekborg skanderade i revymonologen från 1968. Men någonstans begriper vi väl att det krävs mer? Något annat.
Det finns inget värre än att vara rädd. Att bli hämmad. Räkna med att det hela tiden kan gå åt skogen.
I min roll som teaterlärare ser jag att det är omöjligt att få rädda elever att växa. Rädda elever förminskar andra och sig själva. Miljön blir otrygg och eleverna behandlar varandra illa. Snackar skit om varandra. Gnäller. Mobbar. Slåss. Struntar i regler. Ordet respekt gäller bara om det är för egen vinning.
När eleverna känner sig trygga händer något helt annat. De hjälper och stöttar varandra. De vågar utmana sig själva. De vågar göra fel och ”göra bort sig” på sin väg mot att hitta fram till de önskvärda målen.
Hur skapar vi den miljön tillsammans? Här i Eskilstuna, och överallt? Den trygga miljön där människor tar hand om varandra och tillåts växa?
Genom att ”Bunta ihop och slå ihjäl dom?”
Jag har inget svar. Men jag tänker fortsätta tänka, analysera och försöka bidra med det jag kan!
