Traktenskribenten Jenny Andersson är poet och kulturell mångsysslare, som just tilldelats Handelsanställdas förbunds kulturstipendium ”för sina dikter om arbetslivet, den fackliga kampen och folkbildningens betydelse.” Och det kan ju vara ett bra tillfälle att presentera Jenny, som skrivit reportage, poesi, novell och kåseri för Trakten. Vi ställde några frågor.
Berätta om dina dikter om arbetslivet, handlar de om dig själv eller andra?
– Jag skulle säga: både och. Jag har försökt att skildra personer som på ett eller annat sätt kämpar, och möter arbetsplatsolyckor eller orimliga scheman, men jag porträtterar även arbetskamrater jag haft i äldrevården; hur kropparna slits inom fysiska yrken. Men jag lyfter också yrkesstoltheten hos exempelvis undersköterskor och vårdbiträden — ”jag minns hur stolt jag var i vårdbiträdeströjan som jag bar” som jag skriver i en dikt.
När det gäller mina egna erfarenheter, så har jag annars mest använt dem i diktningen om folkbildningens betydelse, hur den för människor samman.
Jag lyfter även facklig organisering i min poesi; allt från anställningsformer till arbetsmiljö och att bedriva påverkansarbete. Att värna samarbetet mellan fackförbund och arbetsgivare.
Finns det utrymme för poesi i arbetslivet? Kan man ha med lyriken om man jobbar i butiken?
– Japp, det tycker jag. Dels för att skildra arbetsliv, eller balansen (eller obalansen) mellan jobb och fritid. Men även för att sätta ord på upplevelser av att vara arbetssökande.
Författaren Lina Arvidsson, som skrivit boken ”Vänligen bygg inga berg: betraktelser från kassan”, har gjort poesi av situationerna i matbutiken där hon arbetade då; i mötena med kunder, och om PLU-koder, gröna äpplen, ”medges ej” på displayen och omtanke.
Även Emil Boss har beskrivit arbetet som butiksbiträde, i hans fall på systembolaget. ”Acceleration” heter långdikten som är tryckt på en kvittorulle.
Jag vill i detta sammanhang gärna nämna Föreningen Arbetarskrivare, som uppmuntrar och stödjer författarskap som har sin utgångspunkt i arbetet. De ordnar aktiviteter samt ger ut antologier och Tidskriften Klass bland annat.
Jag vet egentligen inte om jag svarade på frågan om det finns utrymme för poesi i arbetslivet, liksom under tiden man utför sitt arbete. Men jag tänker att just en öppen blick (eller andra sinnen) kan ge en möjlighet att sätta ord på upplevelser och tankar.
Sedan beror det förstås på vilket yrke man har, hur poesin kan användas. Det kan ju vara en del av själva verksamheten; jag tänker till exempel på hur skrivande använts inom psykiatrin. Jag läste om ett pilotprojekt på Sahlgrenska där patienterna i Verksamhet Psykiatri Affektiva (där verksamheten främst riktar sig till patienter med bipolär sjukdom och ångestsjukdomar) använde skrivandet som ett otvunget sätt att skapa mening och sammanhang med konstens hjälp. Men, i det här fallet är det ju inte yrkeskåren såsom läkare, sjuksköterskor och psykologer som skriver, utan patienterna. Men det blir ju ett meningsfullt möte med poesin i arbetet, för vårdpersonal, skrivpedagoger/handledare och för patienter. Så, poesi i arbetet — yes!
Haha, nu kändes det som om jag svävade ut i en kvartalslång rapport här, men så kan det bli.
I motiveringen står att läsa att du lyfter folkbildning, kan poesi vara folkbildande?
Japp, jag tänker att poesin dels kan fylla funktionen att lyfta aktuella ämnen, som efteråt kan diskuteras (även om det absolut inte enbart är poesins uppgift). Men även att den kan skildra exempelvis hur det kan vara att leva i brytpunkten mellan högstadiet och gymnasiet, som Nora Khalil porträtterar i sin roman ”Yani” om ungdomar i Botkyrka; om livsvillkor och framtidsdrömmar. Jag tänker att det är folkbildande att ta del av varandras berättelser.
När jag jobbade på ABF startade nyanlända personer bokcirklar och läste bland annat poesi, och där tänker jag att det blir ett sätt att närma sig språket, varandra, samhället och konsten. Folkbildningens kärna, att deltagare söker och bygger sin kunskap genom dialog, interaktion och reflektion — det är ju så himla bra!
Och poesin kan förstås upplevas på olika sätt; att läsa den i skriven form, att ta del av när någon läser den högt, blindskrift, teckenspråk etc, vilket ju är demokratiskt och tillgängligt, precis som folkbildning ska vara.
Poesin kan även vara folkbildande i det, att den för människor samman, som kanske annars inte skulle ha träffats. Om det anordnas en studiecirkel i poesi och deltagarna där läser en dikt om budget/trädgårdsskötsel/vanmakt/menstruation, whatever. Då blir det folkbildande i sig att läsa om det specifika ämnet, men även att dela med sig av sina reflektioner till varandra.
Och apropå poesi och folkbildning, så går det ju att dikta om folkbildning, som jag gjorde inför 1:a maj-firande på ABF 2021:
Ur ”Kamp på distans”
Digitala plakat kommer här!
Om det som håller oss ihop, ej isär
Till debatter, graffiti och andra initiativ
Vi jobbar mot konspirationsteorier och lyfter källkritik
Värnar litteratur av dem som jobbar på fik och fabrik
För att just du ska få vara du
Minska bränsle som är fossilt
Med det och andra frågor jobbar vi febrilt
Ser över vad vi konsumerar
Du är en mångsidig kulturmänniska, performance, poesi, novell med mera, hur blev det så?
Oj, vilken bra fråga! Och, tack! Kanske är det min uppväxt som gjorde det, att jag och mina kompisar lekte så mycket olika saker; byggde egna Skrotnisse-fordon, bakade bröd enligt påhittade recept (oätligt), gick runt i bygden och sjöng knas-sånger för gubbarna och tanterna, lekte kattdop och matade månen med kaksmulor.
Men det är nog även min nyfikenhet och att jag tycker om att göra många olika saker som´ gör’t. Jag beskrivs ganska ofta som ”orädd” av folk runt omkring, även om jag själv tycker att jag kan vara ganska rädd, haha.
Min associationsförmåga är en bra grej, den hjälper till att skapa verk som jag inte alltid visste vad det skulle bli från början.
Haha, och performance, jag är glad att du nämner det. Jag gjorde nämligen nyligen en uppläsning av min dikt ”Oidipus(s) – champagnetunga, ögonhålor” för Pralin Magasin på scen. Jag hade då en tub kristyr som jag kletade på Oidipus som bebis. Varför? För att ge publiken en rolig upplevelse! Dikten beskriver nämligen hur Oidipus fötter var såriga och lindade med hamparep, ”anklarna som kristyr” när en herde hittade honom.
Det är alltså inte så att jag i övrigt går runt och gör massa coola performances. Så om jag skulle beskriva mitt performance-konstnärsskap skulle det nog bli ”Marina Abramović möter Stefan & Krister”, haha.
Vad händer på poesifronten i ditt liv i år?
Jag kommer bland annat att medverka med en dikt i tidskriften ”Geografier” samt läsa poesi på ett evenemang 8:e mars. Och så kommer jag gästa Traktens Instagram-konto en vecka under våren. Det blir kul!
Gå till Jennys profil för att hitta alla hennes artiklar i Trakten.
