///

Koreografiska utflykter

Foto: pavleheidler

En idé fanns från början, som fick stöpas om och anpassas efter pandemin. Kanske, tänker jag hukad i mossan i Ekeby naturreservat, söder om Gnesta, har något vunnits i förändringen? En intimitet och närhet?

Jannine Rivel är koreograf och dansare, med bas i Eskilstuna, som under de senaste åren levererat nyskapande och utmanande produktioner. Häromåret syntes videoverket Ben i olika sammanhang och före det dansades verkningar runt om i Sörmland och övriga landet.

Även mitt under föreställningen kan blicken lämna dansarna och stanna vid en växt eller en vattendroppe. Foto: Axel Hellby

Med Koreografiska utflykter ville hon skapa en föreställning som lät kultur möta natur och dansare möta publik. Vi är inte så många som deltar, denna lördagsförmiddag. Regnet har gett med sig en knapp timme tidigare men fukten ligger kvar i luften. Vi leds mellan tallar och granar, förbi kremlor och en och annan snigeläten stensopp. En bit in i skogen väntar Jannine och en dansare till, Amanda Billberg, klädda i blå overall med gröna broderier. På huvudena bär de hjälmar av hästtagel som förvandlar dem till något väsenlikt.

Granbarkborrens härjningar har även nått Ekeby och ger en vemodig klangbotten åt dansen. Foto: Axel Hellby

Fast när de börjar röra sig är det ibland fåglar jag ser dem som. Kanske orre eller tjäder? Kanske småfågel – tättingar? Men jag funderar inte vidare på saken, utan följer efter dansarna. Känner skogen, luften, trädens tyngd och lätthet.

Dansen är indelad i kapitel, första och sista är centrerade kring varsin dikt av poeterna Sara Berg och Ola Husamou. Den första läses upp om och om igen medan Jannine och Amanda rör sig baklänges, inte rytmiskt men i samklang, med varandra och med skogen.

Skogen är även temat för föreställningen, en mjuk påminnelse om dess existens, dess potential som livskamrat till oss människor. Men också en kommentar om hur vi påverkar den: “Sjumilaskog blev enmilaskog”, reciterar Jannine.

Det är en gripande och stillsam upplevelse. Efteråt pratar vi om hur vädret påverkar. “När det är sol blir känslan av narrativ så stark,” säger Jannine. “Det blir också mer för oss att hantera i dansen, vi måste anpassa oss mer efter ljuset när solen lyser.” Men i den fuktiga förmiddagen är föreställningen en njutning. Fågelljud och vindsus samspelar med dikterna och rörelserna. Och på något vis, inbillar jag mig, samspelar även vi i publiken med både verket och skogen.

Axel Hellby

Skribent, redaktör, lärare och översättare, som sedan hösten 2020 även är Traktens chefredaktör.