//

I skymningslandet

Under hösten har författaren Karin Flygare haft skrivarkurs i Traktens digitala kursrum (och med en mycket uppskattad närträff i Malmköping). Kursens raison d’etre är helt enkelt ”lust att skriva” och det syns i deltagarnas texter. Trakten, som gillar julnoveller, har äran att få publicera Sara Henrikssons alldeles nyskrivna I skymningslandet.

”Då kommer vi och hämtar dig vid elvatiden på juldagen då, pappa?”

”Javisst, det blir bra gumman.”

”Du är inte ledsen för att du inte kan komma hit på julafton då?”

”Nejdå vännen. Ni måste ju åka till Lasses föräldrar också. Ni har planerat det så bra. Det går ingen nöd på mig. Det är så mycket rolig teve på julafton och mat har jag fått från hemtjänsten. Och Margot, hon på andra sidan gatan, du vet, har gett mig en bit av sin finfina sylta, den är det bästa jag vet. Nejdå, jag har det bra. Det där med jul betyder inte så mycket för mig vet du, inte sen Astrid gick bort.”

”Jag får ändå lite dåligt samvete, pappa.”

”Det ska du inte ha. Men det ska bli trevligt att komma till er på juldagen. Och en snaps till julskinkan vill jag ha, det vet du!”

”Absolut, pappa, den glömmer vi inte. Då ses vi då.”

Leende la Arvid på luren. Vilken fin dotter han hade. Hon tänkte alltid på honom. Det var inte lätt för de unga att få ihop livspusslet. Det var allt bra skönt att slippa allt det där ståhejet. Han hade då inget problem med något livspussel. All tid i världen.

Foto: Richard Revel

Han tog tag i armstöden på stolen och ställde sig upp med möda. Rullatorn stod redo och han rullade sakta in i vardagsrummet. Det hade börjar skymma såg han. Skulle han tända tro?

Nej, det var skönt att sitta och fundera lite. Han slog sig ner i den bekväma fåtöljen vid fönstret och tittade ut på de kala träden. De vajade ensamt och sorgset. Några snöflingor flög förbi fönstret. Skulle det bli oväder tro? Nå, här inne var det varmt och skönt.

”Sitter du här och lurar skymning, min gubbe?”

Det klack till i honom Det lät precis som Astrid. Han hade tyckt sig se henne då och då men att höra hennes röst var något nytt.

”Är det du, min vän? Är det du Astrid?”

”Naturligtvis är det jag, älskling. Tänkte jag måste titta till dig. Jag är lite orolig för dig. Du sköter dig väl? Du kommer väl ihåg att byta strumporna varje dag, Arvid?”

Han kände en tår rinna nerför kinden av glädje. Att få höra Astrids trygga gnabbande om både det ena och det andra var faktiskt det han saknade mest.

”Och du vattnar väl Azalean i arbetsrummet?”

”Jag är rädd för att jag lyckats ta död på den Astrid.”

”Du är då hopplös, min vän. Men det gör inget. Det är världsligt, som mamma sa.”

Arvid njöt av att höra de hemvana orden. Nu tyckte han att såg henne också. Där borta vid öppna spisen. Hon rörde sig fram och tillbaka. Flyttade på saker. Hon muttrade något om att det var då konstigt att aldrig något fick stå där hon ställt det.

”Men, Astrid, var är du nu? Vad gör du? Varför kan du inte vara hos mig jämt. Det är så tomt vet du.”

”Men snälla du, jag måste ju vara med lilla Karin. Hon behöver mig.”

”Karin? Menar du…?”

”Jamen, vår lilla dotter. Vår första lilla dotter. Karin som vi bara fick behålla i sex veckor. Hon har blivit en så söt och fin flicka så du kan inte tro!”

”Lilla Karin… det måste ju vara femtiofem år sedan… är hon där?”

”Javisst gubben. Vi har så roligt tillsammans. Vi leker, skrattar och sjunger. Jag tror faktiskt att hon fått din sångröst, vet du Arvid. Men du får ju träffa henne när du kommer hit.”

”Jamen… tror du… att jag kommer dit till er? När jag dör… menar du?”

”Men så klart, Arvid. Jag väntar ju på dig hela tiden.”

Arvid kände det som han blev alldeles svag i kroppen och kände hur hela han blev lätt och fylldes som av lustgas. Kunde det verkligen… han som inte trodde på något, varken himmel eller helvete?

”Astrid…?”

En smäll fick honom att hoppa till. Ytterdörren slog igen.

”Hallå! Är det någon hemma i stugan?”

Ljuset tändes och var så skarpt att han fick blunda.

”Sitter du här i mörkret, din skojare! Ska vi ta medicinerna nu?”

Det var Jocke från hemtjänsten. Den trevliga utländska killen som alltid skulle skoja.

Arvid kisade upp i det nu upplysta rummet. Där borta vid spisen var det tomt och tyst. Han suckade, men log sen mot Jocke.

”Javisst, grabben, visst ska vi det. Vad är det för väder där ute?”

Trakten redaktion

Redaktionen jobbar gemensamt under täckmantel av Södermanlands landskapsinsekt strimlusen, i familjen bärfisar ordningen halvvingar.