Såhär runt den 13:e december minns Jenny Andersson kvällarna i lucialinne och täckjacka, glittret som tunnades ut framåt kvällen, och tanterna som satt med händerna i knät och nostalgisk glans i blicken.
I min barndom gick vi runt till tanterna i bygden. Med de röda plastljusen, och kronorna som åkte ner på halsen, sjöng vi om lusselelle och Staffan. Damerna dukade upp pepparkakor och saft och i fönstren gnistrade halmstjärnor.
Paradhandukkar och juliga grytlapparna var upphängda och tanterna satte sig ner med sina förkläden och vilade en stund. Jag tänker att luciastunderna kanske gav dem tid till eftertanke, se bilden på min mormors faster där hon sitter med händerna vilande, och jag med blicken långt bort i frostiga fjärran. Det var någon slags samvaro i det där ljuset.
Och apropå ljus, vem får vara lucia? När jag gick på lekis (som 6-års-verksamheten kallades då) fick vi barn vara med och bestämma om det skulle vara en eller flera lucior när vi uppträdde för föräldrarna. Och jag var så oerhört bestämd, det skulle endast vara en lucia, det var ju inte snyggt annars.
Idag tycker jag att alla kan vara lucia (för att citera Lars Winnerbäck i låten ”Nu är alla små stjärnor”). Eller stjärngossar, tomtar, fisktärnor (en fågelart som gärna bor i fjolårsvass), sjöhästar, myrslokar eller vad de vill. Och nu lät jag ironisk, det var jag inte. Jag tycker helt enkelt mycket om djur och juleljus.
Jag minns hur stearinet rann på handen när jag läste vers, och i ett album hemma finns ett foto med texten ”Jenny, tärna med levande ljus!” Så stolt jag var, där jag skred fram i kyrkan. Och jag kommer ihåg att det alltid skulle sjungas ”taa-aa-app” på slutet av ”Midnatt råder” till körledarens förtret.
Vi var även ett stort gäng barn som gick luciatåg till samtliga hus i en närliggande by. Vi skred fram till barnfamiljer, ensamma gubbar och tanter och par med hundar. På slutet stupade vi nästan, och ofta kräktes vi av utmattning (och av för många pepparkakor) men det var det värt, för det var något hjärteglittrigt i att glädja alla runt om i stugorna, hur de satte sig ner en stund och tog in ljuset och skimret.
Vi sjöng även för arbetarna på flera olika fabriker, på röda Korsets julauktion (där man kunde vinna broderade dukar och hembakta kringlor i påse) och oj, nu börjar det här likna ett CV; ett skryt-dokument över min barndom och alla glittertåg. Det var inte meningen. Jag vill bara ge lite reflekterande ljus från kronan av mässing, som mormor och morfar tillverkat i fabriken där vi lussade.
Och så vill jag tillönska er alla fisktärnor och myrslokar en god lucia med lagom mängd pepparkakor.
