Traktens egen Bret Easton Ellis, Oskar Lindh, har vidgat sin litterära bana. Genom organisationen Ordskalv har Oskar Lindh som debuterade förra året redan prövat på redaktörsrollen. Resultatet är den kravlösa antologin ”Jag dricker bläcket”. Vi kollade läget med Oskar.
Hej Oskar, vi hörde att du numera tituleras antologiredaktör, inte illa! Hur kom det sig att du fick ett sådant uppdrag?
Ja, det började med en Fb-grupp där jag är med, ”Unga Läsare”, som ungefär är vad det låter som: en plats där läsande bland unga främjas mer, och därför anordnas bokcirklar, författarsamtal, och så vidare. Någon gång lade en person ut att ”medredaktörer sökes till antologi”. Jag hörde av mig, var med på vårt första distansmöte om uppdraget, det var under coronan, och fortsatte på det spåret.
Konceptet kallas ”kravlös poesi”. Kan du berätta mer, vad innebär
”kravlös poesi?” Skiljer den sig från ”vanlig” poesi?
Bra fråga. Det känns svårt att sätta en konkret definition, men min tolkning är att kravlösheten handlar om att låta människor välja själva vilken poesi de vill läsa, istället för att en ”expert” ska komma in och säga vad som är bra eller dåligt. Tanken bakom antologin handlar mycket om att lyfta fram ungas röst då det kommer till vilken poesi de vill läsa eller inte. Att unga borde få välja själva, inte bara någon läroplan i skolan, eller annat.
Jag tror att ett sådant initiativ är fantastiskt för just ungdomar. Jag kommer ihåg då jag började läsa poesi, och lånade en Shakespearebok med sonetter, just för att jag inte hade någon aning om var jag skulle börja. Jag kanske skulle gilla boken bättre idag, men just då var sån gammal litteratur svår för mig att relatera till och förstå. Det var inte ”love on first sight” precis. Att läsa en poesiantologi med dikter valda av andra ungdomar tror jag hade hjälpt väldigt mycket, just då. Nu, då poesin verkar vara i skymundan av skönlitteraturen, så tror jag att unga behöver bra guider som leder dem till dikter som de gillar, om diktkonsten ska få bättre förutsättningar för att överleva.
De var inte ”love on first sight” precis.
Oskar om första mötet med Shakespeares sonetter.
Läser du själv poesi, och i så fall vad? Vad är grejen med att läsa poesi?
Poesi börjar nog bli nostalgi för mig. Då jag började skriva var det dikter jag höll på med, så naturligt började jag också läsa poesi. Jag läste dikter under en rätt lång period. Sedan övergick jag till att skriva noveller. Då kom jag mer in i romaner istället. Jag funderar dock på att skapa lite mer tid för poesi igen, särskilt med nostalgin som jag känner då jag tänker på diktsamlingar som jag läste under den där första perioden i mitt skrivande.
Jag har på senare tid, förutom under arbetet med antologin, även utforskat lite annan poesi, exempelvis diktsamlingen ”The Dream Songs” av John Berryman, som jag tyckte var rätt bra. ”Poet i New York” av Federico García Lorca är en av diktböckerna som jag rent spontant kommer att tänka på att jag gillade under min ”diktperiod”, och jag tänker fortfarande på den, då och då. Det var nog något med symboliken och dysterheten som han beskrev New York med, som gjorde diktsamlingen speciell för mig. En annan poet som jag gillade, och som jag läser från då och då än idag, är Charles Bukowski. Han var nog, vad jag uppfattar det som, definitivt inte den mest felfria människan som person, men jag tycker fortfarande att just hans dikter är bland den mest råa och ärliga realismen jag har läst.
Det är en viktig grej med poesi. Att poesi kan vara lite vag och oklar, men att det är okej, och faktiskt en av fröjderna.
Lärdom från snack med Bengt Berg.
Jag intervjuade Bengt Berg, en av poeterna som är med i antologin, under releasefesten, och han sa något i stil med att ”om man hör en fågel sjunga, så står man inte där och försöker lista ut exakt vad djuret säger, utan man bara njuter av fågelsången.” Den är fin som den är! Jag tror att det är en viktig grej med poesi. Att poesi kan vara lite vag och oklar, men att det är okej, och faktiskt en av fröjderna med dikter. I min upplevelse så är en av de svåraste sakerna att förstå då man läser poesi just ”hur” man ska läsa. Hur man ”ska” tolka symboliken, hur orden låter, osv. Jag tror att poesin blir mycket trevligare mot en då man förstår att man inte behöver skapa den mest avancerade tolkningen för att njuta av en dikt, och att en del av poängen ofta är att flera tolkningar får plats. Bara att en rad känns lite sorglig att läsa, eller beskriver ett visst minne för en, eller bara låter fin, som en kvittrande fågel, är ju tolkningar som ger en något. Istället för att kräva mer tydlighet av dikter, så kanske vi bör kräva mindre av oss själva, då vi läser dikterna. Och det skriver jag, som själv verkligen är ett fan av realistisk och därmed tydligare poesi. Med detta skrivet, så måste jag dock också skriva att det är svårt för mig att säga exakt vad ”grejen” är med poesi. Det är nästan som att svara på frågan ”vad är meningen med livet”. Ämnet innefattar så mycket att det är svårt att svara på. Men jag tror att just det här med att acceptera att en dikt får vara flera möjliga ”grejer”, kan göra poesin mycket mer givande för en själv.
Slutligen: ”Ride the lightning”, bra album! Jag såg din tischa på en av pressbilderna för projektet. Har du något favoritspår, kanske även en favoritstrof? Är Metallica rent av också ”kravlös poesi”?
Haha, jag visste att jag inte skulle ha valt den T-shirten den dagen :). Oj, det är svårt för mig att välja ett favoritspår, då vissa låtar från ”Ride the Lightning” ligger väldigt nära mitt hjärta. En låt från albumet som jag verkligen gillar är dock ”For Whom the Bell Tolls”. Jag gillar verkligen introt, och hela låten känns episk, samtidigt som musiken och låttexten är rätt tung. Från låten så gillar jag särskilt:
For a hill, men would kill, why? They do not know
Stiffened wounds test their pride
Men of five, still alive through the raging glow
Gone insane from the pain that they surely know
Jag tycker att raderna beskriver förvirringen och smärtan som krig och konflikter kan ge upphov till väldigt väl. ”Why? They do not know”, tycker jag också är en bra fråga, rent generellt. Varför går vi så långt som att döda andra människor, bara för att erövra eller äga något nytt? Jag vet inte om texten ovan är mina absoluta favoritrader från albumet, det är också svårt för mig att välja, men jag gillar den.
Jo, Metallica är nog kravlös poesi för mig, för det var ett band som jag lyssnade och fortfarande lyssnar på då och då, för att jag tycker att musiken är bra. Det känns som att jag själv kravlöst väljer att fortsätta lyssna på låtarna, istället för att stänga av bara för att nån annan inte gillar.
Gräv ner dig djupare
Läs mer om Ordskalvs fantastiska arbete med skrivarverkstäder och bokutgivning, syftande till ”att främja generationer av starka författare, empatiska läsare och kreativa tänkare”. Ett av de senaste initiativen är alltså antologin och en ny är på gång. Bra grejer!
Oskar Lindh har medverkat i antologin ”Unga Sörmland” (2021) samt med en trojka fräsande bidrag här i Trakten. Även medredaktören Ellen Nilses har varit i vårt härad tidigare, då i samband med En bild en berättelse. Redaktionen honkar, snålåker, och känner oss mäkta stolta!
