Idag är det internationella stamningsdagen. Det är ingenting jag firar. Det är många år sedan stamningen var ett problem för mig. Men det är ändå en viktig dag. Därför att minnena lever fortfarande kvar. Fick jag leva om mitt liv skulle jag ta hjälp av logoped istället för att lösa det själv.
Det tog tio års hårt arbete med en uppsjö av metoder för att jag skulle besegra min stamning. Jag hade så kallade blockeringar, det vill säga att jag utifrån sett blev tyst. I värsta fall syntes det på mig att jag försökte klämma ur mig ordet.
Ordet har skiftat genom åren. Långa perioder har jag inte kunnat säga mitt namn. När jag har pratat i telefonen har jag tagit långa kliv runt i rummet för att hjälpa till att pressa ut ordet ur munnen. Jag inser att det måste ha sett oerhört komiskt ut. Men alla stammare hittar sina medel.
Ofta har jag stampat takten med foten för att komma igång med en mening. Jag har slagit takten med handen mot låren. Gapat stort. Bitit ihop tänderna. Tryckt tungan mot gommen. Harklat mig. Dragit handen över ansiktet. Tagit ett steg bakåt eller framåt. Eller bara pressat.
Min telefonfobi har jag inte kvar. Men en gång i tiden var det min värsta mardröm att behöva presentera mig i telefonen. Vid flera tillfällen har jag fått svettats till flera ”hallå?” i andra änden medan jag dansat omkring i rummet för att få ur mig mitt namn.
Jag minns inte exakt när det började. Jag kan ha varit tio eller tolv. Mitt tidigaste minne är ett upprop i ett klassrum i Katrineholm. Vi skulle säga vårt namn. Världens enklaste grej. Barn efter barn sa sitt namn som om det vore det mest självklara i hela världen.
Det blev min tur och världen böljade. Jag breddade läpparna så där som man gör för att uttala k-ljudet, men ingenting kom. Jag svettades i hårfästet. Rummet snurrade. Den manliga läraren såg på mig med lätt höjda ögonbryn. Jag pressade. Jag var för ung för att ha kommit på några tekniker.
Allt handlade om att få ur sig den första stavelsen. Sedan skulle namnet komma. Det ville inte. Jag måste ha varit blossande röd i ansiktet. Blodet dunkade i alla fall i tinningarna. Rummet var alldeles tyst. Jag pressade och pressade. Förtvivlan. Efter det ögonblicket var jag livrädd för att prata.
Jag fick till slut ur mig k-ljudet och mitt namn. Läraren såg på mig med samma höjda ögonbryn, gick vidare till nästa barn. Som sa sitt namn som om det vore det mest självklara i hela världen. Jag försökte dölja att jag var andfådd.
En gång retade min lillebror mig för att jag ”inte kunde prata.” Jag tappade förståndet och smällde hans huvud in i sänggaveln. Lyckligtvis blev han inte svårt skadad. I skolan var jag livrädd för att prata så ingen visste att jag stammade.
När jag började gymnasiet började jag på allvar arbeta med min stamning. Jag började hitta tekniker för att övervinna blockeringarna. Det tog lång tid. Jag skulle hinna fylla tjugofem innan jag kunde tala relativt obehindrat. Jag borde ha tagit hjälp mycket tidigare.
Problemet slutade inte med att jag besegrade stamningen. För stammaren att bli fri från stamning är att få superkrafter. Icke att underskatta. Jag fick fnatt. Först skulle jag bli rockstjärna. Sedan skulle jag bli framgångsrik företagare. Sedan filmproducent. Det sket sig.
Det tysta, stammande barnet fick smak för hur det var att kunna prata obehindrat. Det kan gå hur som helst. En gång för inte länge sedan träffade jag en kille som stammade. Som mobbades för det. Jag rådde honom att söka hjälp. Och det snabbt.
Jag sa åt honom att en dag kommer du kunna prata relativt obehindrat. Då är det en fördel om du har fått hjälp. Jag arbetade med min stamning i hemlighet i tio år. Det var ingen bra strategi. Jag sa åt honom att jag ångrar djupt att jag inte fick hjälp.
Idag är det internationella stamningsdagen. Och till dig som stammar, eller känner någon som stammar: försök inte lösa det själv. Det kostar så fruktansvärt mycket energi, energi som behövs till en massa annat som gör livet värt att leva.
Eller ännu bättre: lär dig leva med det. Acceptera att du stammar. Kräv din plats ändå. Det häftigaste jag har sett var ett gäng ungdomar i bredd på stan som snackade högt som ungdomar gör. En av dem stammade. De andra brydde sig inte alls om det. Det berörde mig.
Det berörde mig därför att stamningen var mitt livs hemlighet och smärta i så många år. Så hade det inte behövt vara. Det kommer jag få leva med. Men du eller din anhörig behöver inte göra det. Sök hjälp tidigt för att slippa en massa onödigt bekymmer.
När allt kommer omkring firar jag nog den här dagen ändå. Inte med skumpa och ståt, men en eftertanke åt mig och kanske hopp åt de 90 000 svenskar som stammar idag. Hitta varandra!
Logopedmottagning finns på Mälarsjukhuset i Eskilstuna, Kullbergska i Katrineholm och Nyköpings lasarett. Du kan också prata med en vårdcentral eller skolsköterska för att hitta rätt. Mycket information samlas på Stamningsförbundets hemsida, som också sprider det viktiga budskapet: Du är inte ensam!
