Det offentliga samtalet om konst vill gärna definiera och katalogisera men få konstnärer är intresserade av att själva ta sig några epitet. Traktens Christopher Paulstam har intervjuat en vittberest målare från östra Sörmland.
Man går in i expressionistiska verk för att möta sig själv, gräva djupare i nyanserna, tills samtalet mellan målningen och betraktaren handlar om betraktaren själv. Men Claude Büchler kallar inte sig själv expressionist.
– Mitt temperament duger inte för det, säger han.
Claude Büchler målar abstrakt och intuitivt, i enkla, breda nyanser, mycket likt Mark Rothko i 50-talets New York. Men några stora anspråk har han inte.
– Jag vill förmedla en möjlighet till inre ro.
Expressionismen handlade väl om raka motsatsen. Skapa opposition. Något sådant har du aldrig haft i åtanke?
– Om förändringen sker meddetsamma, då kan jag tänka mig det. Men jag lever ett ganska vanligt Svenssonliv.
Claude Büchler började måla mitt i det brinnande 70-talet. Men det finns inga spår av uppror i hans person:
– För mig handlade det aldrig om uppror. Jag hade konsten i mig.
Menar du att konsten inte är ett uppror om man har den i sig?
– Du kan ha konsten i dig utan att provocera. Man måste fråga sig vad konst är, och vad den inte är.
Claude Büchler funderar en stund och säger sedan:
– Kanske är konsten min religion.
Han ändrar sig, förklarar att själva sökandet efter ro och stillhet kan jämkas med religiositet.
– Jag har inget till övers för kyrkliga samband. Men den ro och stillheten jag försöker förmedla ger mig en känsla av andakt.
Är ditt sökande efter ro och stillhet en provokation också?
– Jag tror inte det. Det är ingen provokation att söka efter ro och stillhet. Alla söker det, mer eller mindre medvetet.
Vad händer i kroppen när du ställer dig för att måla?
– Ingenting egentligen.
Claude Büchler förklarar att han har fokus när han målar, men att han inte upplever den ro han söker.
– När jag jobbar är det mer uppror, kan man säga.
Ibland är han i ateljén inte mer än en halvtimme. Ibland går det dagar innan han kommer dit. Vissa verk kan ligga en vecka eller två eller en månad.
– När jag har försökt arbeta med skisser blir det oftast en helt ny skiss, säger han.
Det är spännande, menar han, att ha en skiss i huvudet och se någonting helt annat hända.
När vi träffades första gången skulle din nästa tavla vara nyanser av vit.
– Den har blivit mindre vit nu (skratt).
Varför ville du ha den vit från början?
– Det var det som kittlade mig då. Det är inget problem att få fram nyanser av blå, det finns miljoner. Men vit – är det ens möjligt?
Claude Büchler gick på lärarhögskola i Schweiz, slutförde utbildningen och arbetade som lärare i 3 år.
– Redan efter halva utbildningen visste jag att lärarjobbet inte var någonting för mig.
– Det enda som egentligen intresserade mig på lärarhögskolan var att jobba med färg.
Med sparat kapital reste Claude Büchler till amerikanska östkusten och pluggade ett halvår på Rhode Island School of Design.
Under tiden på RISD sökte han studielån i Schweiz och till konstskolor i England, Sverige och Frankrike. Han kom in på skolor i England och Sverige.
– Men de ville inte godkänna studielån för England, eftersom det var dyrare, säger han.
Alltså hamnade Claude Büchler i Sverige.
Och sen är resten är historia?
– Det kan man kanske säga.
Claude Büchler ser inte sig själv som särskilt social. Det var hans fru, som gick bort 2004, som hade hand om den saken.
Hur har det fungerat sen hon dog? Har du tagit åt dig mer av det sociala?
– Jag är väldigt dålig på arbetet utåt.
Å andra sidan känns det överflödigt att vara utåtriktad som konstnär när man målar abstrakt och expressionistiskt som Claude Bücher gör.
Vad tänker du om det?
– Jag tycker inte om när jag måste förklara någonting som hänger på väggen för att folk ska begripa att det är någonting. Bilderna hänger ju där!
På 80-talet berättade en konstvetare för honom om Mark Rothko (som John Logan skrivit en sevärd pjäs om), vars konst mycket liknar Claude Büchlers, och som såg färgnyanser som människans speglar.
När man arbetar med färgnyanser blir dörrarna för tolkning väldigt öppna.
– För en del är de öppna ja, men inte för alla.
Kan det bli skräckinjagande för några?
– Nej, mer att man tänker: vad ska det där föreställa?
Om man fattar att färgerna funkar som en spegel, kan det trigga obehag hos besökare?
– Då pratar vi ju om något terapeutiskt syfte, och så långt vill inte jag dra det.
För min del finns det en terapeutisk dimension i att betrakta Claude Büchlers tavlor. Och jag tvivlar på att jag är ensam. Det vore konstigt. Då är det nåt fel på mig.
Vill du säga någonting till läsarna?
Ta er tid och titta på tavlorna. Leta inte efter någonting. Försök att känna efter vad som finns, avlsutar Claude Büchler.
Foto: Christopher Paulstam
