///

Det är något med det gula – intervju med Ida-Lovisa Rudolfsson

Foto Ola Kjelbye

Katrineholm är en av flera kommuner i Sörmland där konsten fått ta plats i sommar. Nu öppnar en ny utställning med en av landets mest spännande textilkonstnärer på konsthallen. Trakten har pratat med Ida-Lovisa Rudolfsson, som syntes i Eskilstuna 2012 och sen dess hunnit med ett flertal utställningar på västkusten, och dessutom gett ut en bilderbok.


En recension ser paralleller mellan din bilderbok Efter stormen och Maurice Sendaks klassiska Vildingarnas land. Hur viktigt är det med inspiration för dig?

– Böcker, bilder och ord, egentligen berättande av alla dess slag, har alltid varit viktigt för mig. Från barndomens bilderböcker som lästes och bläddrades i tills sidorna hängde på sned, till de stora högarna med böcker som ligger på mitt ateljébord nu. Inspiration, att ta del av världen omkring och möta andras berättande är av stor vikt både i mitt arbete och i tillvaron i stort. Sen kan den inspirationen komma från alla möjliga håll, väntade och oväntade, kanske från stor litteratur och svindlande bilder eller också från en snett träd i utkanten av hemmaskogen eller ett överhört samtal på mataffären.

At The Bend Of The River Where The Old Tree Grows, 2018. Foto: Hendrik Zeitler

Vad sköna färgerna är i dina verk! Kan man säga nåt om betydelsen av färger för att förmedla innehåll, idéer och stämningar? Jobbar du medvetet eller intuitivt med färgval?

– Färg är så otroligt spännande! Funderar mycket på vart känslan för vissa färger kommer ifrån egentligen? Jag föreställer mig att mitt arbete med färgen är mycket intuitivt och lekfullt, som mitt arbete i övrigt. Men jag vet inte, det kanske är större än så. Jag tycker om att det går att berätta om de mörkaste och tyngsta stråken i väldigt klatschiga färger och det är något med den gula som jag inte riktigt kan skaka av mig, men jag vet inte om det är jag som följer den eller om det är den gula som förföljer mig. Börjar man sedan rota och undersöka mer om färger så hittar man otroligt intressant forskning. Som den röda färgen, som är den första vi kan se som barn och som får hjärtat att slå snabbare. Det är verkligen intressant!

Känner du som textilkonstnär av historiens vingslag? Känner du dig som en fri fågel? Eller tycker du att du verkar i en tradition?

– Ja absolut. Jag tror att de flesta som verkar i en berättande kontext känner av sitt materials vingslag genom historien. Och vissa material har varit med längre än andra, där ibland textilen, det finns en stark kraft i det. Att åka och se Bayeuxtapeten var till exempel en av mina största konstupplevelser. De textila konsttraditionerna, både i Sverige och i världen, är magnifika att ha som en plattform och ta avstamp ifrån. Att alltid med en del av sin praktik kunna så stadigt där, samtidigt som man med den andra kan flyga fritt och plocka delar från annat håll.

Kan du berätta lite om din teknik? Hur går det till när du gör en bild, t.ex. någon av dem som du nu ställer ut i Katrineholm?

Broderiet är centralt i mitt arbete, det är med stygn och färg jag berättar. Broderiet är mycket kontrollerat och långsamt, kedjestygnet är mitt bästa stygn. Färgen lever tvärtom ofta sitt eget liv, jag häller och geggar runt och en vänlig himmel kan bli till oväder med hjälp av en kanna svart på en sekund. Jag bygger upp mina bilder som collage, och tänker på mitt arbete mycket som ett pussel. Ofta börjar det i en detalj – en människa, ett ting, ett träd – som har fångat mitt intresse av en eller annan anledning och så vindlar sig bilden vidare där ifrån. Hur det ska sluta vet jag inte och det är ofta det som driver arbetet framåt, jag vill veta vad som ska hända sen.

Vad händer framöver? Kommer du att jobba med bilderböcker igen, egna eller andras? Har du andra projekt som du vill berätta om?

– Nya utställningar och rum väntar längre fram på att intas och jag ser mycket fram emot att dyka ner i nya bilder. Arbetet med bilderboken Efter stormen var verkligen storslaget och spännande och det kan säkert bli en till bok så småningom. Men just nu längtar jag allra mest efter att bara få stanna i en enda stor bild, pussla runt med delar av den och se vart jag tar vägen.


Utställningen We are running north and south visas på Katrineholms konsthall mellan 28 augusti och 9 oktober.

Axel Hellby

Skribent, redaktör, lärare och översättare, som sedan hösten 2020 även är Traktens chefredaktör.