På boksidorna i Ida-Lovisa Rudolfssons debut Efter stormen kläs pappret in i gamla lakan – via bilderna. Det kastar oss bakåt till något ursprungligt, papper av lump med tydlig struktur som bärare av berättelser, men samtidigt in i ett modernt sätt att använda stygn och tyg. Prov på det senare kan man se på Katrineholms konsthall mellan 28 augusti och 9 oktober då utställningen We are running north and south visas. Det är stort att konstnären, som finns representerad i Nationalmuseums samlingar bland annat, ställer ut i Katrineholm.
Det borde bli samma succé som när Stina Wollter hängde sina verk i den vita kuben i Kulturhuset Ängeln. Det finns likheter. Båda jobbar med kollage. Båda har ett tydligt berättande och en mängd detaljer i sina verk. Verk som inte är det minsta blyga och nordiskt sparsmakade när det kommer till färgsättningen.
Verk man tydligt vill läsa med frågan: Vad händer här?
Konsthallen har tagit fasta på detta och erbjuder högläsning vid några tillfällen av hennes bok i ett av verken, ett vindskydd av björkstammar med koordinater fastsydda på duken.
Ida-Lovisa Rudolfsson verkar ha ett deckar-aktigt förhållande till sina verk när de skapas. Pusseldeckare. Hon vet inte hur den slutliga bilden ska se ut och drivs framåt av att hon vill veta vad som ska hända sen, som hon berättar i en intervju med Trakten.
Det verkar alltså finnas ett moment av att hon upplever cliffhangers i sina egna verk under tiden de skapas. Att hennes teknik med färg inte går att styra på samma sätt som stygnen adderar till det. Jag älskar tv-serier och särskilt deckare. De här textila verken binge-watchar jag därför gärna. Och tackar för att Katrineholms konsthall är en så tillgänglig plats. Men verken är tydligt tredimensionella och skulle kunna upplevas även av blinda.
Vad tänker du kring att andra än du som konstnär skulle få ta del av verken med fingrarna?
– Det är en väldigt fin sak med textilen. Jag upplever ofta att människor vill klappa och känna. Och jag tänker att det är något särskilt med textil i allmänhet, det är ett material alla har en relation till, man har det på sig, man sover i det – textil är minnesbärande, man kommer ihåg sitt lakan från att man var barn. Det blir så taktilt, det tycker jag jättemycket om med mitt material. Det är en fin tanke. Det är jätteintressant att göra ett verk som man får känna på. Att ha ett sådant verk i en utställning.
Ett verk heter Memory. Och hon gör många verk av lakan som redan har lagningar som hon inte gjort, som satts dit i kamp mot tidens tand och i kamp mot upprepad nötning från rörelse. Som sagt – ”textil är minnesbärande”.
Även om stygn (särskilt Ida-Lovisas favorit kedjestygn, som hon använde redan som barn att fästa tankar med) har en permanent statisk känsla – man syr fast något för att det ska hålla och ju mer broderat något är ju svårare är det att sprätta upp – handlar utställningen om att vara i rörelse på olika sätt. Och om att rörelse ibland medför stora risker. Utställningens namn är det sista flygpionjären Amelia Earhart sa innan hon försvann. Det hänger även en flytväst i ett hörn som sänder tankar till berättelser om många som inte kommit fram. Från den kan man blicka ut över ett verk som är gjort i samarbete med ljudkonstnären Jesper Norda. En enkel men snillrik konstruktion som blandar digitalt ljud med analogt som uppstår i realtid i rummet när föremålen ger (inspelat) ljud ifrån sig i verket One Hundred White Whistles.
Den röda tråden är spännande att upptäcka och som en kedja med sina länkar krokar verken i varandra (mer rätt via kedjestygn) över rum och tid. Det var lite så Ida-Lovisa Rudolfsson fann sin väg fram till textilkonsten, uttryck och tekniker krokade i varandra och hölls samman med stygnen.
– Jag målade, gjorde film, skulpterade. Jag tänkte inte alls på textil som det materialet jag ville hålla på med. När jag behövde en paus broderade jag. Men sedan smög sig stygnen in i teckningarna. När jag skulle välja konsthögskola såg jag att jag inte behövde måleriet och teckningen – stygnen bär ju hela berättelsen själv.
När stygnen alltså plötsligt var stommen blev det tydligt för henne att textil var rätt medium att uttrycka sig med. Ett material att fästa sina tankar vid och visa upp dem med; skapa små bildnoveller som vi nu kan läsa och njuta både som konst och mellan pärmar. Och som berättande ljud vid högläsning och via Jesper Nordas ljudkomposition.
