Jenny Wistbackas Reflexer fångar, återspeglar och reagerar på olika fenomen i samtiden. Den här reflexen är skriven av Robert Myhreld. Vill du också göra en Reflex, eller kanske svara på det Robert skriver? Hör av dig till redaktionen!
Jag minns ett klipp där Olof Palme och Vilhelm Moberg omgärdad av en liten publik i en TV-sändning diskuterar något kring kultur. Jag vet inte om vad, orkar inte leta upp klippet, vill inte veta – det är inte det relevanta. Det relevanta är att jag tyvärr inte blir full av skratt av tanken på mitt försök att föreställa mig något motsvarande idag. De hade sin tid på jorden, nu är det vår tur. Kan vi föra bildade samtal? Har vi läst tillräckligt?
’Bildning’ tycker jag är ett rätt svårhanterligt ord. Begrepp. Förhållningssätt. Tillstånd. Avskräckande och avskärmande. Något att slänga sig med. Något att slänga. Jag vet inte – vill inte veta! – hur man kan definiera bildning.
Vad jag med säkerhet vet är att litteratur vidgar. All läsning ger något, även om det säkert finns intrikata värdeskalor att ta till för att bedöma vad som är bra respektive dålig litteratur. Det fundamentala i all läsning är att den håller hjärnan i trim och ger en stunds eskapism, en flykt undan vardagen.
I bästa fall är det lärorikt; läsning både vidgar och fördjupar ens seende vilket, i slutändan, ger möjligheten att i någon mån förstå en annan människas situation. Vi talar om att skulptera vår empati. Det här går att uppnå genom andra kulturformer, via samtal och naturligtvis av att själv uppleva. Det är inte dit jag vill nå.
Dit jag vill nå: Jag vill ha politiker som är bildade i så måtto att de inte endast har läst eller lyssnat till berättelser som tangerar deras egna erfarenheter. Jag vill ha människor som försökt ta in, förstå, ställt frågor, sökt i sig själv och andra. Jag kan inte se framför mig att någon fattar ett rimligt demokratiskt beslut utan att först skaffa både djup och vidd; att denne förmår se samhället horisontalt och vertikalt – både materiellt och i människors själar. Att säga sig ha sett och samtalat förefaller mig ofta ha varit av plikt.
Man kan inte uppleva allt. Jag kommer aldrig veta hur det är att vara ekonomiskt oberoende, varför jag inte kan kräva av makthavare att de ska ha levt trångbott i en stadsdel där livslängden är åtta år lägre än i ett bostadsområde en halvmil bort. Det har inte jag heller, men jag vill förstå. Det är exakt vad man måste avkräva de som fattar beslut. Särskilt beslut som drabbar redan utsatta.
Man kan inte tänka sig till allt. Hjärnan är begränsad. Rätt ofta korkad. Den behöver material att arbeta med. Intryck och mycket kunskap måste man tillkämpa sig. Genom erfarenheter, samtal och läsning.
En bra tanke går inte sällan via hjärtat.
