//

Att handhälsa eller inte – och två boktips

Start

Jag måste fråga nån som vet, men det har inte blivit av. Frågan är nog dum men jag tänker på den ändå. Inte hela tiden kanske, men varje dag. En eller två gånger dyker frågan upp i mitt huvud. Jag får ingen rätsida på det. Hur är det egentligen? Kan man handhälsa nu, eller inte?

Har det sagts eller skrivits något om det, kanske jag borde kolla på FHMs hemsida men det har inte blivit av. Jag orkar inte, det är hela tiden så mycket annat och dessutom lägger sig värmen som en kvävande filt runt tankarna. Men osäkerheten irrar runt som en uppretad spyfluga.

Så fruktansvärt irriterande med flugorna som retsamt surrar omkring ens huvud och inte går att jaga ut eller slå ihjäl. Så fort jag är på gång och har orkat resa mig upp ur tevefåtöljen under Allsång på Skansen och öppnar ett fönster viker de undan, de äckliga små spyflugorna. Är de nyttiga på något sätt överhuvudtaget? Kanske är de det, jag borde kolla, jag menar i Livets tunna väggar av Nina Burton fick jag omvärdera en massa småkryp som jag glatt slagit ihjäl innan. Och mannen tvingades minska ner klippningen av gräsmattan för att spara ängsblommorna.

Foto: Axel Hellby.

Förra veckan gjorde jag det i alla fall. Handhälsade för första gången på över ett år.

Jag fick en ny bekantskap. En helt ny människa som jag aldrig träffat förut. Vi skulle fika tillsammans en tisdag på nyöppnade Ottilia i Malmköping. En modig människa som öppnat fik mitt i pandemin. Hurra! Så typiskt att vi skulle fika just när de hade stängt och bakade och städade och gjorde goda mackor och bakelser som jag redan spetsat in mig på.

Jag väntade utanför den låsta dörren och se där kom kvinnan som jag aldrig träffat förut. Tänk att man äntligen kan göra nya bekantskaper. Eller får man det? Ska man inte hålla visst avstånd? Jo, så är det ju förstås och ska jag bjuda hem en ny människa till mig när fiket är stängt? Får man det? Någon man inte vet något om överhuvudtaget, jo lite förstås, efter ett kort telefonsamtal. Men hur går det att bedöma? Men hon ser trevlig ut och ler. Verkar vara i min ålder ungefär.

Då händer det! Hon sträcker fram handen. Ska jag säga att nä, jag handhälsar inte ännu, man ska ju vara försiktig fortfarande, eller hur?

Foto: Branimir Balogovic

Fast efter en sekund far handen ut av sig själv. Som att den har längtat och trängtat i över ett år. Den kärvade lite i starten, men sen for den ut och passade in i den andra handen som väntade i luften mellan oss. Som om händerna också längtat på att få börja jobba lite. Känna på andra händer och fingrar, kolla läget, vara med i farten.

Jag föreslår Malmköpings värdshus i stället för det stängda fiket och vi travar över gatan och sätter oss med en kopp kaffe och nybakad kolakaka på deras altan. Sen pratar vi och tiden går fort när man har gemensamma intressen.

På hemvägen funderar jag över om min hjärna blivit påverkad av restriktionerna. Om jag blivit programmerad att bli misstänksam och inskränkt och tänka mig för.

Fast uppiggande var det när jag släppte loss och fick handhälsa på en främmande människa som på den gamla goda tiden och prata och prata. Kommer den gamla goda tiden tillbaka förresten? Som förut? Äsch, jag orkar inte fundera över det. Ska i stället försöka tänka på att jag gjort en ny bekantskap för första gången på jag vet inte hur länge.

När jag kommer hem sjunker jag in i Agota Kristofs ”Den stora skrivboken” om vad krig och exil gör med människor. Och tänker att nåt har pandemin nog gjort med vårt tänkande iaf, även om det inte är i paritet med inbördeskrig och riktigt elände. Och blir tacksam över att jag inte drabbats av covid och dessutom fått en ny bekant.

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!