/

Armlängder och kanoner

Armlängds avstånd, brukar det heta. Kulturen ska vara fri, politiken ska stötta och möjliggöra, med strukturer och skattepengar. Men är det möjligt? Frågan är alltid aktuell när Stiga Arena i Eskilstuna fylls med tjänstemän och politiker för Folk och Kultur.

Årets upplaga invigs, traditionsenligt, av kulturministern. Hennes budskap gäller inkludering, alla ska ha tillgång till kulturen, och på den punkten är allt sig likt. Svenska kulturpengar fördelas enligt kultursamverkansmodellen, där regionerna får pengar av staten, som de sen pytsar ut i länets olika hinkar för såväl stora institutioner som små föreningar och enskilda aktörer att måla med.

Kulturministern i talartagen: kan kanon rädda biffen?

Och tillgängliggörandet är centralt i vår kulturpolitiska modell. Regionen gör en budget som går på remiss till en referensgrupp bestående av såväl professionella konstnärer som civilsamhälle. Jag har själv suttit i den gruppen under de senaste fyra åren och vet att våra förslag och idéer påverkat. Budgeten ska sen godtas av regionfullmäktige och om allt ser bra ut får man statliga medel att fördela.

Når vi ut med kulturen? Både ja och nej, tycker Parisa Liljestrand. Hon växte upp i ett hem fullt av persisk kultur men de svenska koderna var långt ifrån självklara. Bra bibliotekarier i Vallentuna hjälpte henne att hitta in i det svenska samhälle hon nu nått toppen av. Men så är det inte för alla, vi behöver göra mer för att inkludera alla barn och unga, liksom vuxna och äldre.

I en annan hall diskuterade förra kulturministern Amanda Lind folkbildningens framtid med Christer Nylander, som utreder frågar.

För Liljestrand stavas det inkluderande kodknäckandet ”kulturkanon”. En iransk flicka ska med hjälp av den lättare hitta in i vårt samhälle. Med gemensamma referensramar kan vi leva ihop, förstå varandra. Hon avslutar sitt anförande, ett bra sådant och väl framfört, med att säga att så länge hon är kulturminister ska kulturen vara fri. Politiken kommer inte att styra eller kräva att innehållet, det konstnärliga utförandet, ska vara på ett visst vis.

Kanonbild.

Det finns en lockande logik i Liljestrands vision av kulturkanon, men jag kan inte låta bli att känna att den är naiv. Jag som läst de flesta verk som kan tänkas ingå i en litterär, svensk kanon, känner mig hopplöst oförstående inför en hel del etniska svenskar och deras ansatser att bygga det goda samhället. Och hur hantera en skändad flagga? Att exkludera Carl Johan de Geer ur en svensk bildkanon vore absurt, lika knäppt som att inkludera hans kukflagga.

Och hur får hon ihop kulturkanon med armlängds avstånd? Kan de två kombineras? Å andra sidan är dagens kanonfria kultur knappast helt fri att i alla lägen ta ut svängarna. På Folk och Kultur är alla överens om kulturens saliggörande kvaliteter, mindre överens om metoderna. För Traktens del är det hela en fascinerande inblick bakom Trollkarlens skynke. Gott så.


Legoskapelsen överst i bild är signerad Traktenmedarbetaren Jenny Wistbacka, som medverkade i Kulturskolans monter, där undertecknad armbågade sig in i ett intressant samtal om spelkultur med Jenny och ett par coola människor från Sverok. Folk och Kultur är också en plats för roliga och oväntade samtal.

Axel Hellby

Skribent, lärare och författare, sedan hösten 2020 Traktens chefredaktör.