Obehaget. Ungefär som när man står på scen och håller i den där tystnaden. Hur en hel sal nästan inte står ut längre – då börjar man. Då erbjuder man förlösningen. Tar på sig sin ”hatt”. Och kan säga vad som helst egentligen. Publiken har fått det enda den vill ha, sekunderna före outhärdligheten sätter in. Det sprider sig något i deras kroppar, kemikalier i form av hormoner, som gör att allt de upplever därefter är det bästa på länge. De varken hör eller ser egentligen. De är helt slavar under sina egenproducerade kemikalier. ”Makten och härligheten i evighet.”
