Med buller och bång, nej, med en rejäl smäll, anlände vinnarbidraget till Trakten. Åtminstone kändes det så, trots mejlkorgens inbitna tysthet. Att segraren i vår tävling för #8, med tema ljud, oljud, tystnad, skulle blir just denna novell, var självklart. Trots andra starka kandidater.
Men med en ångestladdad berättelse där konflikten stegras mot den explosiva finalen kom Lina Pettersson ändå att bli vår givna segrare. Stort grattis till tävlingens yngsta medverkande. En fjortonåring som skriver så här intressant lovar gott för litteraturens framtid.
Från allt, till ingenting
Matsalen är full av elever från olika klasser. Jag kan höra hur alla tuggar slafsigt på maten och hur mattanterna städar och diskar inne i köket. Deras prat fyller hela matsalen och hela mig. Jag blir sprängfylld av en obarmhärtig decibel. Jag lämnar mitt bord och går bort till toaletterna för att försöka hitta en mer uthärdlig ljudnivå. Jag stänger dörren och sätter mig på toalocket och täcker för mina öron med händerna. Men fortfarande hör jag alldeles för mycket. Ända sedan jag varit liten har jag haft överkänsliga öron, och det blir allt värre.
Det har varit svårt för mig att vistas i skolan det senaste året. Ofta får jag huvudvärk och mycket tinnitus, men det värsta är att jag kan höra allt som händer och det blir ofta för mycket för mina öron och mitt huvud. Jag väntar inne på toaletten tills jag hör att de flesta lämnat matsalen. Då orkar jag gå tillbaka för att själv fortsätta äta. På lektionerna hör jag pennor skrapa mot papper, tangenter som smattrar, viskningar, suckar, skosulor mot golvet. Jag hör allt, fast förhöjt. Som att någon vridit volymknappen till full effekt. På utvecklingssamtalet förra våren erbjöd min mentor mig möjligheten att sitta i ett eget rum medan jag arbetar, för att inte bli störd av de andra. Jag tackade ja. Det har hjälpt en del. Men inte längre.
Jag slukar det sista av den så kallade tacogrytan (Nej, kära skola. Grönsaksgeggan blir inte godare för att den kallas tacogryta och serveras med majschips.) Jag hatar att gå till köket, ljudnivån där inne är nästan värre än i matsalen. Jag kliver in i köket och det dånar i mina öron, tinnitusen börjar tjuta högt. Klirren från tallrikar och bestick är som rakblad i min hjärna. Jag försöker klara av köksvistelsen så snabbt som möjligt. Ställer ifrån mig disken och känner att mina ögon tåras av den ansträngning som öron och hjärna utsätts för. Jag springer ut från matsalen. Ut och bort. Jag lyckas hitta en plats där jag får vara själv. Efter ett tag inser jag att jag pressat mina händer över öronen. Försiktigt lossar jag greppet och andas ut. Jag blundar och lutar pannan mot mina knän. Jag kan höra hur någon långt bort är på väg mot mig.
Min hörsel är så finslipad att jag till och med kan höra vems steg det är. Det är min SO-lärare och när han är någon meter ifrån mig låter varje steg han tar som gorilla kliv. Han stannar. ”Är allt okej Sara?” frågar han. Jag lyfter mitt huvud och möter hans blick ”Eh ja, jag bara sitter här” får jag ur mig. Han ger mig ett leende och fortsätter att gå iväg. Jag kan fortfarande höra honom när han går ner för trappan, hälsar på andra elever och fortsätter in i personalrummet. Jag kan till och med höra när han sätter sig på sin stol. Den knarrar lite. Inte så att den stör någon. Utom mig. Nästa lektion är engelska, åh vad jag inte är taggad. Alltid på engelskalektionerna bestämmer sig klassen för att låta extra högljutt och inte visa någon som helst respekt för mig. Jag drar upp min mobil, klockan på displayen visar 12.41. Jag börjar om fyra minuter. Jag ställer mig långsamt upp och tar stöd av väggen. Jag tar omvägar till mitt skåp för att slippa gå vid de områden där folk skriker som högst.
Vår sista lektion är inställd, bara engelskan kvar. Mitt huvud värker mer än vad jag trodde var möjligt. Så här är det varje dag. Vår lärare kommer mot klassen som står utanför klassrummet och väntar rastlöst. Han har kaffe i handen och går lagom fort för att hinna till klockan men samtidigt inte spilla en enda droppe. Han öppnar upp dörren och eleverna ramlar in i klassrummet, lämnar in sin mobil en efter en och sätter sig sedan på sina platser. Efter det smyger jag in, dränkt i alla ljud som kommer från alla håll. Jag sätter mig på min tillfälliga plats och vår lärare Sture går igenom dagens lektion på tavlan. När Sture har förklarat klart tar alla upp sina skärmar. Jag tar mina saker och går in i ett grupprum för att stänga ute alla ljud. Men även i grupprummet hör jag alla viskningar och småprat alldeles för tydligt. Huvudvärken dunkar kraftigt. Jag hör ventilationssystem, en klocka som tickar, andetag, någon som harklar sig, en kurrande mage, en bil bromsar, ett glädjetjut, jag orkar inte … en dörr stängs, stol som skrapar mot golvet, en nyckelknippa, skåpdörr som slår igen, SLUTA, en dragkedja, en mobil ringer, någon visslar, HJÄLP MIG! När lektionen är slut springer jag hem, jag kan inte vara här.
När jag kliver innanför ytterdörren hojtar mamma från köket, lite för högt egentligen. Jag hänger av mig min jacka och tar av mina skor. ”Stefan fyller år idag och han har bjudit hem oss, jag tänker att vi åker om två timmar” säger mamma när jag går in i köket. ”Okej” suckar jag och tar fram mellis från kylen. ”Du hinner inte äta, gå och gör dig redo” säger mamma och rycker osten från min hand. Jag suckar ännu en gång och går mot duschen istället. Mamma rasslar med bilnycklarna ute i hallen, väntar rastlöst på mig. Jag sprutar parfym på halsen lite fort. Innan vi ger oss iväg räcker mamma mig de små gula öronpropparna. ”Det kan ju bli lite livat.” Jo, jag har träffat mina kusiner förut. Tyvärr. ”Vi kommer bli lite sena”, suckar mamma. ”Och, gör det något?” svarar jag. Mamma suckar igen men svarar inte, istället backar hon ut från vår uppfart. Jag gillar inte att åka till Stefan, inget är fel med Stefan utan felet med att åka till honom är hans barn. De är några av de elakaste barnen jag någonsin mött, och då går jag ändå i en stor skola.
Mamma plingar på Stefans ytterdörr och Emma, hans fru, öppnar dörren. Jag letar i jackfickan efter mina öronproppar och sticker in dem i öronen. En våg av musik, sång, skratt, skrik och prat sköljer över mig och jag är tacksam för de gula propparna jag har i öronen. Det här skulle aldrig funkat annars. Kalasgalna barn springer runt och de vuxna sitter och skålar champagne. Mamma går in till vardagsrummet och hälsar på alla medan jag går och sätter mig i en stol lite längre bort. Barnen springer fram och tillbaka framför mig tills en av dem stannar när han får syn på mig. ”Varför har du gula saker i öronen?” frågar han. ”Det är öronproppar, jag har dem eftersom mina öron tar upp mer ljud än vanliga öron”, svarar jag och ler. Han nickar och springer sen iväg till sina vänner igen, jag ser hur de står och viskar med varandra och i omgångar kollar mot mig. Jag sitter och meningslöst scrollar på mobilen när samma barn kommer upp till mig igen. ”Får jag se dina öronproppar?” frågar han. Jag tvekar men just nu är ljudnivån inte lika hög så jag går med. Jag tar ut mina öronproppar och lägger dem i min handflata för att visa barnet. ”Vad coola, får mina vänner också se?” ”Självklart.”
Runt hörnet kommer hans vänner rusande och ställer sig bredvid honom. De kollar lite fort på varandra och börjar fnissa. Och innan jag hunnit reagera rycker barnet i mitten öronpropparna från min hand och springer iväg med sina vänner tätt bakom honom. ”Hallå, ge tillbaka dem!” ropar jag. De springer upp för trappan och in i badrummet och stänger dörren efter sig men låser inte. När jag kommit i fatt rycker jag upp dörren och ser dem stå och flina framför toaletten. ”Kan ni snälla ge tillbaka dem?” ber jag och räcker fram min hand. Barnen börjar skratta hysteriskt och släpper öronpropparna i toavattnet, smäller igen locket och spolar sedan. Stolt lämnar de mig i badrummet.
De jublar och skrattar högt nerifrån, snart börjar de sjunga för Stefan. Jag suckar högt. Tillslut lämnar jag badrummet och håller för öronen när jag är på väg ner för trappen igen.
Ljudnivån ökar hastigt, jag har sådan huvudvärk att mitt huvud när som helst kommer att explodera och snart blir ljudnivån alldeles för hemsk. Jag har händerna för öronen för att hålla ute så mycket ljud som möjligt. Men det blir bara för mycket, det är alltid för mycket. Jag vinglar ut i köket och ser ett par smällare på köksbänken. Klart som sjutton de ska ha smällare också. Det ska tydligen slås rekord i ljudnivå här ikväll. När jag hör att de ska hurra för födelsedagsbarnet rycker jag åt mig smällarna. Lyckas få med mig en tändare också. Sen springer jag ut. Bryr mig inte om att ta på mig skorna. De hurrar där inne. Men de kunde lika gärna ha hurrat inne i mig. Skrikit av all sin kraft rätt in i örat. Det räcker nu.
Jag sätter mig på den välskötta gräsmattan utanför huset. Tänder eld på smällarna. Håller en vid varje öra. ”…hurra, hurra!” PANG! … tystnad…. ett lätt tjut. PANG! Allting snurrar, jag förstår inte vad som händer, min blick svartnar nästan. Jag känner plötsligt att någon tar ett hårt tag om min axel. Jag vänder mig om och ser rätt in i min mammas ansikte. Jag ser att hennes mun rör sig. Hennes ögon har panik. Bakom henne rusar de andra, verkar också ha panik. Någon ringer i telefonen, någon annan står och kollar på. Deras munnar rör sig också. Någon verkar gråta. Kanske att någon skriker. Jag vet inte. Jag hör inte.
Läs intervju med Lina Pettersson, samt juryns motivering till segern här.
