Men nerv och svärta berättar Marie Hillblom om en utsatt människa.
Rullningsbuller, så kallas det. Det enformiga ljudet som uppstår när tåghjul och räls möts. Grå slentrian, drömfri tristess. Varje dag har hon hört det, inne i lägenheten. Utan att någonsin vara på väg bort längs rälsen, i takt med bullret.
Trafikverket förklarar på sin hemsida att rullningsbuller beror på att hjulen inte rullar helt jämnt mot underlaget, att det därför bildas vibrationer i både hjul och slipersen under. Hon hade läst det i mobilen någon kväll, för att prova om synen fortfarande fanns kvar under det svullna ögonlocket. Hon har funderat kring hur ljudet skulle kunna strypas, upphöra som en ständig ljudkuliss som gav en påminnelse om att tillvaron kunde blivit så annorlunda. Kanske fortfarande skulle kunna bli just så annorlunda. Om bara. Om inte. Kanske där, dit tåget går? För där resan tar slut måste rullningsbullret tystna?
Nu upplever hon för första gången rullningsbullret inombords på allvar, och plötsligt som en rogivande, monoton rytm som maler på utan att bry sig om varken det utanför eller innanför. Inget då, inget sen. Bara nu. Rullningsbullret kryper in genom hennes hörselgångar. Det rytmiska ljudet får henne att slappna av i axlarna, bli mjuk och luta sig lite framåt. Orkar lämna världen inuti och låta blicken leta sig ut genom rutan, möta mörkret som sänkt sig som en skyddande filt, som gömmer. Pupillen vidgas och vill prova att ta in det som kanske finns där, det som skymtar längre bak. Kanske finns där tillräckligt med plats för att lämna över allt det gamla. Tömma allt som kroppen vill lämna ifrån sig, det som fått henne att rusa snabbare än vad hon trodde var möjligt i ett försök att hinna bort ifrån. Äckligheten. Det fula. Strypa självföraktet för alltid och återfödas som den hon en gång var. Innan.
Kupén är trång och lukten påminner om den ovädrade, nedsuttna soffan där hon hamnade efter slaget. Så kom allt tillbaka ändå, innan hon hunnit tömma eller gömma. Hon slår ansiktet i händerna och känner hur saltet från tårarna bränner på kinderna. Rullningsbullrets volym ökar i styrka ju mer tåget kommer upp i fart. Plötsligt känns det fördärvande plågsamt. Får henne att skaka. ”Rullningsbullret kan överföras både som luftljud och som stomljud, ljud som kryper in i huskonstruktioner”, hade hon läst den där natten. Rullningsbuller som blev till något som kryper in och präglar livet innanför väggarna.
Slaget tog hårt över den vänstra kinden, fick henne ur balans. Hon borde inte ha pratat. Hon visste det ju. Varför skulle hon? Vad hade hon att tillföra? Hon förtjänade det. Tyst, det var vad hon borde ha varit från början.
Men det var ju inte sant, inte sant att hon sneglat mot budet som levererat hans nya tv. Inte sant att hon skulle ha blinkat förföriskt med ett öga.
Helvetet hade brutit löst så fort kartongen med 56-tumstv:n stod i vardagsrummet. Han hade sagt till budet att de klarade att koppla in den själva, fastän hon visste att han var fullkomligt oduglig på sådant. Hon läste hans kropp och tanke, såg käkarna tugga och nävarna öppna och stängas när budet fortfarande var kvar i lägenheten. Det brukade vara ett tecken.
”Du som är så jävla ful, hur kan du ens tro att någon skulle bry sig om ditt löjliga blinkande? Va?? Han var ju dessutom bara barnet. Du är ju en gammal hagga nu för tiden, bryr dig inte det minsta. Kolla, håret är ju fan fett som en stekpanna. Äcklig! Äcklig är du”.
Knytnäven mot kindbenet kom bara minuter efter att budet stängt dörren. Slaget var hårt. Hon föll mot soffan, som hon ogillat sedan de träffades, men fortsatte att tro att de skulle byta ut tillsammans i det vackra liv han ju lovat att de skulle skapa. Den insuttna soffkudden, med en svag doft av gammal cigarettrök, tog emot en del av kraften i nästa slag. Och nästa. Hon blundade bara. Kunde inte skrika. Rösten fanns inte. Det enda hon hörde var ett monotont sus. Sen blev det svart.
När hon vaknade var lägenheten nedsläckt. Han sov i dubbelsängen. Klockradions röda siffror visade 23.11. Genom lägenhetsfönstret såg hon snö falla till marken och omgående smälta. Det var för tidigt för snöflingor, för tidigt för istid. Det fanns kraft kvar att mota undan ett tag till. Någonstans under den bultande smärtan såg hon det tydligt.Om elva minuter skulle nattåget mot Stockholm rulla in. På sex minuter skulle hon kunna vara på perrongen. Om hon inte blev stoppad, som sist.
Långsamt reser hon sig från soffan, tar sig för pannan och pressar liksom tillbaka dunkandet. Sväljer undan kräkset som vill komma när hon reser sig. Går bara tyst ut i hallen och sätter på sig duffeln, kliver i skorna, och smyger upp dörren bara precis så mycket att hon kommer ut och så att den inte gnisslar. Tar trapporna i fyra steg. Glömmer att andas, håller på att svimma av smärtan som hinner ikapp, men tvingar benen att bära och fötterna att ta steg för steg i ett tempo hon inte visste att hon hade.
Hon hinner. Springer i samma takt som rullningsbullret, som blir mer och mer uppenbart. Kliver på och in i en kupé. Tåget är nästan tomt. Ingen reser såhär längre, när flyget går. Känner bankkortet i fickan och vet att färden kommer att bli dyr utan biljett. Men ändå så jävla billig. Rälsen leder till paradiset, till snöfriheten och till livet utan slag. Utan rullningsbuller.
Foto: Marie Hillblom
