Flitige novellisten Pär Dunge gör Traktendebut med en högaktuell novell denna höst när naturgas får Östersjön att koka som en bubbelpool och landets ungdomar håller individens rätt högre än klimatfrågan.
Solen sken från en klar himmel när jag svängde in på Fredrik Nilssons garageuppfart. Sedan unga dagar hade han och jag varit goda vänner. Däremot hade jag aldrig träffat hans kusinbarn, Alvar Engman. Nu skulle det dock ske på den lilla kaffebjudning som vi båda var inviterade till.
– Välkommen in i min luxuösa boning! hälsade Fredrik när han öppnade för mig.
Jag tackade och klev in i villan som i själva verket var rätt anspråkslöst inredd. Min kamrats ordval fick ses som ett utslag av hans välkända humor.
– Jag tänkte vi skulle sitta inne, förklarade Fredrik. Det är så varmt idag. Så var det onekligen. Hettan började bli riktigt besvärande.
– Gärna för mig. Bara det blir ordentligt med fikabröd.
– Självklart, skrattade Fredrik. Jag har bullat upp i vardagsrummet.
Det var den stora fördelen med att gästa huset. Värden var mycket förtjust i konditorivaror och dessutom generös med att bjuda på dessa.
– Har din släkting kommit? undrade jag.
– Naturligtvis inte. Det skulle ju innebära att Alvar var här i tid. Något sådant finns inte på kartan. Med lite tur ramlar han in ett par minuter över.
Jag hade märkt att Fredrik var rätt kritiskt inställd till den unge herr Engman. Och det var delvis bakgrunden till eftermiddagens sammankomst. I mitt yrke forskade jag bland annat om klimatförändringarna, dess orsaker och hur vår planet påverkades av dem. Enligt min vän så trodde inte Alvar på växthuseffekten utan var vad man brukar kalla klimatförnekare. Fredriks plan var nu att sammanföra oss. På så sätt skulle jag få en chans att studera skeptikern och sedan säga vad jag tyckte. Meningen var att jag inte skulle avslöja mina professionella kunskaper. Min uppgift var att lyssna medan de båda andra pratade.
– När man talar om trollen! utbrast intrigmakaren.
Ute från gatan hördes hur ett fordon tvärnitade. Det följdes av en smällande bildörr. Kort därpå plingade klockan varpå besökaren hjälpte sig själv in i hallen.
Presentationerna klarades snabbt av. Den nyanlände visade sig vara en gänglig gestalt med ett stort och vildvuxet hår. Hans yttre gav ett rätt så flummigt intryck.
– Var finns godsakerna? frågade Alvar med ett brett grin.
– I vardagsrummet. Utomhus härskar ju den där värmen som du inte tror på.
– Är du där nu igen? klagade hans anförvant. Du litar för mycket på tidningar och andra massmedier. De tjänar på att skrämma upp folk. Det är deras levebröd.
Diskussionen mellan de båda herrarna fortsatte medan vi flyttade oss till den mjuka soffgruppen. Jag lät dem hållas och försåg mig av såväl kakor som bakelser.
– Termometrarna ljuger väl ändå inte, menade Fredrik. Världen blir hela tiden varmare.
– Mätningarna är opålitliga, kontrade Alvar. De går inte tillräckligt långt tillbaka i tiden och så har väderstationer flyttats. Dessutom har variationerna naturliga orsaker. Klimatet har alltid förändrats.
Jag uppfattade detta som en motsägelse. Om det verkligen var sant att den globala värmeökningen inte existerade, så kunde den inte samtidigt ha en naturlig orsak. Eller omvänt, fanns det en naturlig orsak så måste den ju kunna avläsas i form av ökade temperaturer. Någon möjlighet att båda utsagorna skulle vara rätt samtidigt fanns inte. Men som avtalat blandade jag mig inte i meningsbytet.
Fredrik lade mer ved på brasan.
– De extrema väderhändelserna har ju blivit allt fler, argumenterade han. Nyligen hade vi ju enorma regn i Europa med översvämningar som följd. En tydlig fnysning hördes.
– Problemet är helt enkelt att man byggt på olämpliga ställen. Självklart blir det nederbörd emellanåt. Det måste man ta hänsyn till. Annars blir det olyckor och elände. Att uppföra hus i gropar eller vid flodkanter är både dumt och farligt.
De två kombattanternas ordväxling snurrade vidare. Bevis för och emot växthuseffekten lades fram. Kvalitén på dessa fick väl sägas vara högst varierande. Alvar hävdade att klimatforskarna inte var så eniga som det påstods. Var han fått den uppgiften ifrån förstod jag inte. Min erfarenhet var den rakt motsatta.
Till slut ebbade debatten ut och fick tillfälle för lite mer av vanligt, normalt socialt umgänge. Våra kaffekoppar blev urdruckna och magarna fulla samt belåtna av alla bakverk. Alvar tackade snart för sig och for sedan iväg i sin ungdomliga iver. Ständigt på jakt efter nya äventyr.
– Vad säger du? sade Alvar nyfiket. Är det inte en märklig filur jag har i släkten?
Jag var tvungen att medge detta och tillade:
– Det konstiga är väl att sådana som Alvar fortfarande håller fast vid sin uppfattning. Jag kan förstå att meningarna var delade förr i tiden. För länge sedan, säg på 2020-talet, var det ju faktiskt osäkert hur klimatet skulle utvecklas. Men vi som lever nu på 2120-talet har ju facit i vår hand. Isen i Arktis är borta, öknarna är större, åkermarker har torkat och jordens årsmedeltemperatur har skjutit i höjden. Drömmen om en utopi har blivit till dystopi.
– Verkligen jättekonstigt, instämde Fredrik. Det är som att träffa en konspirationsteoretiker. Pratar man med någon som hävdar att jorden är platt så hjälper inga bevis i världen. Även om man visar fotografier på jorden tagna från rymden så har det ingen effekt. De fortsätter envist med sin teori om jordens platta form.
Jag nickade medhållande, tog farväl av min vän och klev ut i den heta septembersolen.
Bilden överst är tagen i Niger av Vincent van Zeijst, i en före detta flod.
