Aggressionsreducenterna

I Christopher Paulstams novell Aggressionsreducenterna får vi skåda in i en framtid som är en lätt dystopisk men logisk förlängning av livet i Sverige, valåret 2022. Idag har en nöjd Ulf Kristersson presenterat sitt regeringsförslag, för omröstning på måndag. Gör han det som är ”bra för Sverige”, eller tar han oss in i Paulstams onda drömvision, där en intern intervjuas år 2049? Observera att novellen innehåller fotnoter, dessa är placerade i färgade fält.

De finns väl inte mycket å berätta. Ja är sextitre. Sutti på livstid sen tjugehundratjutvå.

   Ja vet inte. Man ska kanske ha nåt å säga efter sexti … Efter tjusju år här inne är de mesta suddigt. Du vet. Man har inte mycket kontakt med andra. Man är ensam för de mesta.

   Tränar.

   Nä, nu ljuger ja för dej. Läser. De gör ja. Massor. Ja läser allt.    Socialisterna. Roland Paulsen¹, Karl Daniel Törnkvist². Du vet. Stig Dagerman för helvete! Han bli aldrig gammal. Ja, men annars… ja vet inte. Man gör inte så mycket. Finns inte mycket å göra. Läsa. Vi har fått in dom där spelen, du vet, som man hänger på sej, som glasögon³, å viftar omkring med armarna. Dom är väl gamla för dej kanske, men här inne… Ja, ja har ju inte provat dom själv. Ja är för gammal. Dom bruka vara populära i allrummet där nere.

1. 2049 är Roland Paulsen 68 år och en av socialismens kanske starkaste intellektuella röster. Under 2010-talet var han en pionjär inom arbetskritiken och i slutet av 2020-talet lämnade han akademin för att satsa på författarskapet.
2. Karl Daniel Törnkvist debuterade med diktsamlingen Himlen 2020. 2049 är han 63 och trots en ganska sparsam utgivning är han en av Sveriges mest lästa författare.
3. Augmented reality, eller verklighetsförstärkning, slog igenom i slutet av 2020-talet och har slagit ut det mesta av de klassiska formerna av TV- och datorspel. Man sätter på sig glasögon och slåss mot zombies eller vad som helst där man befinner sig. De ser ut ungefär som hjälten Cyklops ”glasögon” i X-men-filmerna. I Sverige öppnade man dörren till ”glasögonen” genom delar av Linköpings Universitet och den numera kultförklarade spelkonferensen LiU Game Conference som fortfarande äger rum den 25 november varje år.

   Nä, de blir inget bråk längre. Du vet, dom uppfann ju dom där pillren för tie år sen eller vad de var.

Aggressionsreducenterna⁴. Reducenterna. Dom löste allt. Nu går vi omkring här som blinda kor.

   De är ingen som tappar humöret. Man liksom finner sej i de. Konflikter rinner ut i sanden. Man kommer på att man inte bryr sej.

   Nä. Å nu är ja ändå så gammal att ja inte orkar hetsa upp mej i alla fall.

Javisst, fråga på.

   Brottet?

   Mord. Visste du inte de?

4. Under 2010-talet inte bara upptäckte svenska och amerikanska forskare nervceller i hjärnan som påverkade aggressionsnivåerna. Man kunde lokalisera och till och med kontrollera dem med så kallad optogenetik. Processen började med ett experiment på möss vid Karolinska Institutet och presenterades i en rapport 2021 (https://ki.se/forskning/nartopplocket-ryker-nyfiken-pa-aggression). 2036 uppfanns det första preparatet för konkret aggressionskontroll och 2038 sattes det in experimentellt inom delar av kriminalvården. Debatten om preparatets existensberättigande fortgår ännu 2049, men inom kriminalvården blev den som bekant kvar.

   Ja, men ja tänkte väl att – att ja var trött på livet. Du vet. Ja ville inte mörda mig själv. De kändes naturligare å ta ut de på nån annan. De var ju inte ja som gjort fel liksom.

   Ja resonerade så.

   Ja minns inte mycket av de. Men de var aldrig meningen att ja skulle skära halsen av henne. De var de väl inte. De blev ju inte så jävla bra. De blev ju rätt söligt.

   Ja hade väl egentligen tänkt visa kniven för henne bara. Säga åt henne å ringa. Ja, ja ville ju in i fängelse. Men hon fick ju panik. Å när hon fick panik fick ja panik. Å sen gick de åt helvete.

   Nä, de var väl inget misstag. Hon fick panik, ja reagerade. Ja kan inte förklara de. Ja gjorde de å ja visste va ja gjorde.    Ångrar å ångrar. De var tjusju år sen. Ja vet inte. Men man kan inte ångra sej hur länge som helst. Nån gång måste man släppa de. Annars bygger man ju ett nytt fängelse. Och de räcker med de här.

   De var tal om att dom skulle sätta mej på psyk. Men sen kom dom ju på att ja hade planerat grejen å att ja nog visste vad ja gjorde. Å då blev de ju fängelse. Ja var inte galen, bara trött. Men de är väl ett fitthår antar ja.

   Alltså, ja hade tretton jobb på tie år. Sen startade ja firma å gick omkull å där omkring fick ja villkorligt för misshandel.

   Nä, barnmisshandel.

   Tre.

Ja, i alla fall. Sen gick ja ju ner mej. Å de blev bara värre. Ja slutade träffa ungarna. Försökte väl sätta igång karriären igen.

Ja frilansade.

   Journalist, ja.

   Men ja kunde inte samla mej för några insatser. Det gick inte. Allt liksom rann ur mej, ut i sanden. Till slut gav ja fan i de. Ja fick nog. Livet har varit jävligt från början. Nu fick de räcka.    Ja, men farsan arbetade ju för mycket. Kom hem trött å så. I brist på annat å ventilera sej på tog han ut de på oss. Han hade ingen ventil, å livet hade låst honom fast med oss.

   Ja har två bröder. De gick ju bättre för dom. Dom jobbar med spelutveckling, driver en firma ihop nånstans. Ja, ja har ju inte prata med dom på länge.

   Tjuge år kanske.

   Nä. Alltså. Vi drog inte jämnt. Eller ja drog inte jämnt med dom. Vi var högpresterande. Å mej gick de illa för. De måste ju gå illa för nån, eller hur? Ja var ganska bitter över de. Ja menar dom lyckades kyla ner sej. Du vet. Få saker gjorda. Ja trevade på å fick liksom aldrig ordning på de. Till slut var dom så långt borta. De blev smärtsamt å umgås med dom.

   Ja tänker väl på dom ibland. Men nä, ja skulle inte kunna träffa dom. Inte idag. De skulle inte funka. Vi skulle va som främlingar.

Jo, men sen kom ju domen å så i alla fall, å ja satt fyra-fem-sex veckor på riksmottagningen. I Kumla eller nåt. Ja fick göra massa tester för å se om ja var galen. I viss mån var ja väl de, annars hade ja ju inte mördat nån. Men man kan ju vara blindgalen å så kan man bli galen av omständigheter. Ja var inte galen från början.

Nä, de här är andra kåken. Ja satt ett tag på Hall. Några år. Ja minns inte exakt hur länge. Sen kom ja ju hit.

   Ja, de funkade inte riktigt på Hall. De var innan de uppfann reducenterna. Sävliga typer som ja var inte önskvärda. Inte ens i fängelse. Dom fick flytta mej. Ja störde dom andra, sa dom. Ja fattar inte varför men så var de. Ja fick stryk å fick sitta isolerad. För min skull, sa dom. Sävliga typer funka ju bara i romaner, vet du.

   Javisst, ja gillar de här stället. Vi håller ihop. Eller ja, med reducenterna vet man ju aldrig vilka man har å göra med, men ja gillar de. Ja trivs i opersonligheten. De blir aldrig rörigt. De mesta man kallar personlighet är förljugna berättelser ändå.

Tror de var Jan Myrdal som skrev nånstans att ärlighet kräver så många övertramp att vi får nöja oss med tillrättalagda berättelser. De gällde då å de gäller fortfarande.   

Nja, att läsa Jan Myrdal, de är lite som å läsa Rasmus

Landström⁵: lika upphetsande som produktbeskrivningarna i Tinder-katalogen⁶. Fast när han skriver personligt å ger fan i å bara rada upp information som Herman Lindqvist gjorde, du vet, då är han riktigt mysig å läsa. Stig Dagerman säger ju exakt samma saker – om man har hjärna å tänka efter med – utan att svärma så jävligt för förnuftet. Nä, vill ja läsa torr information kan ja lika gärna läsa tidningen – ingen människa ha vart mer människa än Stig Dagerman, de kan du ta med dej i artikeln!

5. 2049 är Rasmus Landström 64 år. Han debuterade 2020 och har sedan dess ett imponerande alster bakom sig och har mer än övertygat som Göran Greiders efterträdare som den svenska socialismens mysfarbror. 6. Som IKEA-katalogen fast istället för hushållsprodukter, olika typer av sexrobotar, t.ex. avsugningslådor och helkroppsrobotar. På grund av censurlagstiftning får de dock inte skriva vad deras produkter konkret avser, de måste med löjlig noggrannhet klä in produktbeskrivningarna i formella textstycken och har därmed lyckats få mycket attraktiva sexrobotar att framstå lika intressanta som vore man satt att glo på en sten i ett tomt rum.

Jo, en del skriver ja väl. Men ja vet inte. Jag blir aldrig riktigt färdig med nåt. De vill sej inte. Ja orkar liksom inte hela vägen. Själsstyrkan räcker inte till. Inte nog med att man ska snitta upp sej å få de på papper – man ska göra skiten läsvärd också. Ja hade alster ja jobbade på när ja var yngre, men livet å människor stod i vägen. Ja vet att de låter klichéartat, som undanflykter, ja fattar de. Men ja blev sittande i dagar efter att ha träffat familj å annat folk. Fick inte ordning på huvudet alls. Då blir man less efter ett tag. Speciellt när de krävs av en å vara i ett jävla socialt beredskapsläge jämt å ständigt för å passa in.

   Nä, de är väl inte så viktigt att bli färdig med nåt nu. Vem vill läsa en mördares böcker idag? Ja menar, för tie år sen när de fortfarande var intressant å diskutera mördarhjärnor hade de kanske gått. Men sen uppfann dom ju reducenterna å då dog intresset för brottslingar ut. Problemet löstes. Å nu är vi ännu mer bortglömda.

Ett dygn på Riggtorp⁷? Mhm. De är ju inte så jävla upphetsande. Men okej.

   Jaja.

   Ja, men väckning sju då. Frukost halv åtta. Sysselsättning åtta till tolv.

7. Sluten anstalt, klass 1, utanför Skinnskatteberg i Västmanland, upprättad 2031, med 362 platser. Efter 2038 är det inte så noga med klasser längre eftersom Aggressionsreducenterna sedan dess gjort det mesta av jobbet. Men formaliteten lever kvar.

   Nä, man får göra lite vad man vill numera. Bara man gör nåt så att säga.

   Läsa, skriva, träna, snickra. Finns mycket å välja på. Plugga. Måla.

   Dom slappnade av när dom märkte att reducenterna funkar. Vi kan ju liksom leva med å vara förvarade nu.

Kriminalvårdarna funkar som start- å stoppklockor mest.    Ja, å sen på eftermiddagarna i alla fall så har vi samtal, enskilda eller i grupp. De beror lite på vad man har å lösa å så. Ja gillar inte gruppsamtal, men med medicin i blodet är alla så jävla lugna å sköna. Då går de an ändå.

   Alltså, dom ger ju inte alla samma dos. Vissa behöver inte ens ha dom. Ja tar dom till exempel bara nån gång i veckan.

Kanske två. Dom är till för hyperaktivt folk.

   Mm.

   Å efter samtalen då, då är de aktivitet igen. Ja, vi käkar ju lunch där vi tolv, förstås. Sen har vi aktivi…

   Ja, de är samma som förmiddagens grejer. Sen har vi aktivitet fram till kvällsmat vid sju. Dörrarna stängs åtta.

   Ja går å lägger mig vid elva-tolv nån gång. Jag brukar ta den tiden på kvällarna å skriva, om ja har nåt å säga.

Mm.

   Ja.

   Men de är klart ja längtar ut. Ja har inte sett världen där ute på länge. Ja vet inte mer om den än ja får läsa i böcker å tidningar.

   Nä, inte människorna så mycket. Dom är sej nog lika. Ja vill se världen. Vad ni har gjort med den. Vi kommer ju bara ut till låtsasträdgården här på innergården. Fast vem behöver frisk luft när man kan medicinera sej frisk?

   Nä. Alltså, ja är inte misantrop. Missförstå mej inte. De är väl lätt å tro kanske när man är för reducenterna. Men ja hatar inte folk. Du vet, de är lätt å tro att såna som Myrdal å Strindberg hatade människor, men dom gjorde inte de. Tvärtom! Dom visade de bara bättre på håll. Vissa människor funkar så. Dom är inte onda. De är hyperaktivt folk man ska hålla ett öga på.

Dom kan ställa till problem. Å dom gör de oftast också.    Vi kunde inte göra annat än droga ner folk. Människor är nålstungna.

   Nä, inte än! Vänta bara. Dom funkar ju här inne, eller hur? Koloriter och nationaldemokrater⁸ slogs som fan förut – nu är dom fågelungar hela packet.

8. Partiet Kolorit bröt sej ur Partiet Nyans därför att man inte ansåg att politiken de förde var tillräckligt radikal. Exakt samma förhållande rådde mellan Nationaldemokraterna och Sverigedemokraterna.

Men de förstår väl varenda jävel att de var reducenterna som gjorde de!

   Javisst! Så fort de började osa krig hotade man med dom å då la sej folk som skygga hundar. Man sa de så klart inte rakt ut, de går ju inte, men ni journalister vet å gnugga in grejerna å ge dom till makten å spela med när dom behöver de. Medicinering var enda sättet!

   Folk ger sej inte. Utan reducenterna hade de blivit krig. Sen kan man diskutera moralfrågor tills fan kommer å hämtar oss alla. De hjälper inte. Arbetslöshet på förti procent? Då krälar folk på varandra. Hur många privata små vaktbolag finns de inte idag? Ett för varje gata för folk med lite pengar? Fattigt folk är förbannade. Å de med fog. Dom…!

Nu knackade han. Ja måste lugna mej. De är inte ofta ja brusar upp men dom här grejerna biter på mej. Ja gillar läget, absolut, de här passa mej. Men ja sitter i fängelse. De gör inte dom där ute. Å ja har de mycket bättre än dom. Ska de vara så? Förr eller senare kommer regeringen tvingas sätta in reducenterna. De kan du vara säker på. De finns bara så många som kan arbeta på vaktbolagen. De där med å förstärka poliskåren, höja säkerheten, de var ett slag i luften. En mur mellan rikt å fattigt folk. Å den kommer inte hålla.

   Ja säjer så här: ja är jävligt glad att ja sitter inne. Varför skulle ja vilja bli fri idag? De är vansinnigt där ute!   

Ja vet att ja sa de, ja vet. Innergården är väl kanske inte så upphetsande. Men i jämförelse? Nä. Ja stannar mycket hellre här inne.

   Man var ju tvungen å bygga massa nya anstalter. Hur skulle man annars rädda folk som vill leva sina privata små liv i villaförorterna fria från fattiglappar å koloriter? När man såg att arbetsmarknaden skulle barka åt helvete var de bara å resa muren å stärka vaktlagen fort som fan tills regeringen kommer med nå bättre.

   Ja. Dom är sista chansen. Om du frågar mej. De eller inbördeskrig.

   Ja. Reducenter åt alla!

Nu knackar han igen. Ja måste gå. Ja får inte prata med dej längre. Men de var kul.

   Javisst, tack själv! Skicka mej ett ex när artikeln kommer ut så får ja kika.

   Två veckor? Okej.

   Fint. Hej.

   Hej.

---

Fotot av Hallanstalten är taget av Holger Ellgaard.