Vem recenserar en samlingsskiva? Som dessutom har 28 år på den skraniga nacken? Nä, en regelrätt recension är det inte fråga om. Men om vi ska göra ett temanummer om ljud, oljud och tystnad måste jag få krita ner några rader om Sonic Youth.
Trakten hör Screaming Fields of Sonic Love, samlingsskiva med Sonic Youth, DGC, 1995
När Lana del Rey och andra moderna artister återskapar 80-talet (i många fall är renässansen en bättre version) är det lätt att tänka att de där grandiosa ljuden, arenarocken och synthen (och all jäkla heavy metal, se gärna Erlings guide här i ljudnumret) var hela sanningen om decenniet.
Men så var det inte. Nix-pix.
1981 bildades Sonic Youth och på många vis gjorde de lika stor och ljuvlig skada åt populärmusiken som dinosaurier som Depeche Mode och Duran Duran. Fast deras ljudrevolution var mer svårsmält, ibland rent plågsam. Man slappnar inte av när man lyssnar på dem.
Bästa plattan, brukade nördar och musikskribenter enas om, var Daydream Nation. Thurston Moore, Kim Gordon och Lee Ranaldo bildade bandet 1981 (från -85 fram till slutet, ackompanjerade av the new guy, Steve Shelley). De var på många vis popmusikens verkliga modernister. Liksom Lagerkvist och Ekelöf slet sönder poesin i världskrigets efterdyningar, skulle Sonic Youth mangla ut konstiga, skärande låtar som varken var rock eller punk men som kom att lägga grunden för hela 90-talets alternativrockscen. Mycket tack vare just Daydream Nation.
Men deras 80-tal, de formativa åren, var mycket mer. En ingång till det hittar man på samlingsplattan Screaming Fields of Sonic Youth. Men fan vet om jag vågar rekommendera den.
Det finns inget trösterikt över de lugnare låtarna, om man inte, som jag, lyssnat sönder dem och tar fram dem som en söndertvättad favorit-tisha. Och det finns inget medryckande över de hårdare bitarna, ofta blandas det ena med det andra. Sonic Youth var tuffa utan att någonsin vara macho. Det är musik för cyberpunkare och och skitstövlar, androgyna människor, folk som inte anpassar sig. Alls.
I Death Valley ’69 får Thurston Moore sällskap av en kvidande Lydia Lunch. De har sand i munnen. De kommer inte fram, de måste åka. Jag såg dem på scen i Stockholm (utan Lunch) och de drog ut på låten i över tio minuter, gned gitarrerna mot högtalarna och rev hål på nånting i min 19-åriga hjärna med rundgången. De rev ner nåt.
I Halloween mal Kim Gordons fulhesa basröst över en dekonstruerad raga och jag kan bara tänka att det är skönt att stänga av. Att ha friheten att lämna det rum som låten utgör.
Men så charmar de plötsligt, i en cover av Madonnas Into the Groove (fast de busar med titeln, lägger till ett -y på slutet). Den gör de om till lågtempo-disco, en låt att svaja till i mörka barer.
Utan min hårt prövade gamla cd-samling med Sonic Youth hade jag haft en annan syn på musik, kanske också på livet, vem vet. För det mesta lyssnar jag hellre på trallvänlig indiepop och behandlar omgivningen med mild och artig omsorg. Men det finns en liten skithög därinne, en som inte bryr sig ett dugg om vad ni andra gillar för smörja eller vad ni tycker om min fula frisyr. En sned typ med röda ögon, på väg mot Death Valley.
Överst: Sonic Youth 1987 i New York; Steve Shelley, Lee Ranaldo, Thurston Moore och Kim Gordon (vars namn lånades av undertecknad till en indieklubb som mellan 2008 och 2014 arrangerade runt 60 konsert- och klubbkvällar i Stockholm). Foto: Monica Dee
