Rockstaden Katrineholm förtjänar sin historieskrivning. Här kommer en inlaga från Mats ”Bronco Douglas” Frölund. Inklusive en del fina anekdoter du inte hittar annorstädes.
Katrineholm 1987.
Rockföreningen Drag Utan Drog, som föddes i Katrineholm under 80-talet har format många människor i och utanför kommunen. Många lärde sig de första gitarr-riffen på DUD:s rockskola och än idag dansar man på DUD:s danslokaler. Rockmusiken har däremot sakta somnat in men många minnen lever kvar från de ”fornstora dagarna”.
Själv hade jag turen att få dela musiklivet via ett antal olika band. Horst and the Lions, Steve Naive och Nashville Rebels var tre av de konstellationer som jag var delaktig i. Tillsammans med Thomas Moqvist, Markus Gahnfelt och Sid Jordan var vi i Nashville Rebels ett lysande exempel på den dåtida Katrineholmsrocken med DUD som en grundsten, eller kanske ibland som en vass sten i cowboy-bootsen.
Vi kuskade land och rike runt, från Gällivare i norr till Hultsfred i söder, spelade vi vår country-rock för de mest skilda publikvarianterna. Hårdbarkade hojåkare i Floda, glada rockare i Norrköping, asberusade kroggäster i Hede och välkammade skidåkare i Funäsdalen, alla fick de höra Nashville Rebels spela rodeo-punk.
1987 fick vi en förfrågan om att spela på Hultfredsfestivalen, som redan då var den största musikhändelsen i Sverige. Det året gästades Smålandsorten av bla Screamin Jay Hawkins, Public Image Ltd (med fd Sex Pistols-medlemmen Jonny Rotten), The Jesus & Mary Chain, The Creeps och sist men inte minst Union Carbide Production med Ebbot på sång. I ett tält fanns också en ung man vid namn Lukas Moodysson där han läste dikter, han blev ju senare en känd filmregissör.
Det blev ett minne för livet att få spela på den festivalen. Vi hade också en spelning vid ett annat tillfälle på Rockparty (föreningen som drev festivalen), då vi spelade där på vintern för en betydligt mindre skara människor.
Ett annat minne för livet är vår spelning i Gällivare, några helger efter mordet på statsminister Olof Palme. Av olika anledningar hamnade en av bandmedlemmarna på efterkälken under flygresan till den kalla orten i norr och blev misstänkt för att vara Palmes baneman. Något som naturligtvis inte stämde men vår bandkompis något märkliga klädsel samt det faktum att han faktiskt var en smula lik den tecknade ”fantom-bilden” gjorde att han hamnade i en rätt prekär situation. Men det misstaget löste sig så småningom och han kom i varje fall i tid till spelningen.
Året innan festivalen i Hultsfred hade vi släppt en singel. Det var 2 låtar på den, som sig bör, och på ena sidan låg den kodynge-luktande hitten ”Rodeo Man” och andra sidan innehöll en låt som hette ”Let it Wait”, som var en något lugnare rock-ballad.
DUD hade också släppt ett antal samlings-LP:er där vi alla hade varit med i olika konstellationer.
Än idag umgås jag med många av de gamla musikvännerna och otaliga minnen brukar ploppa upp när vi träffas. Drag Utan Drog var en märklig samlingspunkt för oss alla inblandade och det formade många av oss, både socialt och senare yrkesmässigt. Tiden med DUD i Katrineholm var en viktig tid, inte bara för oss som spelade musik eller teater, eller alla som dansade, utan också för Katrineholm som kommun och som kulturstad.
