Efter #metoo och med fjärde vågens feminism skiftar fokus för debatten kring manlighet. Trakten har tidigare skrivit om Bianca Kronlöfs bok, Brev till mannen, och i dagarna kom Katrine Marçals sommarprogram i P1, om manlighet. Den senare konstaterar att manligheten förstått något, som kvinnligheten missar: livet är ett episkt äventyr. Men samtidigt blir mannen nekad åtkomst till känslor och möjligheter att vara en mångsidig, drömmande äventyrare. Och blir olycklig.
I en nyskriven dikt av Traktens Christopher Paulstam möter vi just det manliga misslyckandet – det brustna hjärtat – såna får väl män inte ha! Men det har de, hur mycket världen än kräver att de förnekar det. I den krockens fotspår följer aggression och trasiga familjer.
Han säger det inte men det ligger i luften:
Sluta leva snyltliv, skaffa dig ett jobb.
I bokhyllan står Arnold Schwarzenegger,
Rosling och Hemligheten –
här har min ångest ingenting att hämta.
So what om du är traumatiserad? Det är jag med!
På exakt samma sätt som du. Jag lyckades ändå.
Se på mig nu, jag är slimmad, effektiv och verksam.
Min kvinna vet sin plats.
Jag lyfter vikter efter arbetstid och driver business på min fritid.
Jag har mina strategier
för att livet ska fungera,
dom får ingen rucka på.
Min elbil är min mancave,
jag är farsa som man ska.
Du har inte greppat grejen ens.
Du säger att du inte skäms,
hur kan du inte skämmas,
du skäms ju så du skräms!
Se på dig, du tar ju inte hand om dig alls.
Du säger att du behöver vila, du har sagt det länge nog.
Du behöver ut och strida.
Marknaden är till för dom som är starka,
du måste vara stark.
Blåser jag på dig välter du ju. Och du kallar dig min bror?
Du måste börja tänka på din representation:
har du inte pengar eller jobb är du ingenting.
Du har skapat dig kontakter och nu erbjuder du mig jobb.
Missförstå mig inte, jag är stolt över vad du gjort.
Jag ser bara inte mig själv någonstans däri.
Ledsen, men det kommer kasta mig i botten än en gång.
Det har jag inte råd med. Jag måste vila –
Jag vet att du inte tror på vila, en man ska alltid strida.
Det passar till böckerna du har i hyllan, med musklerna
och spriten och det andra du aldrig pratar om.
Men det står mig upp till halsen att behöva prestera,
jag försökte och gick sönder, det är din tid nu.
Jag sitter hellre på min röv och läser Kafka och Stagnelius,
romantiserar himlen och äter mig till ro.
Jag skäms bara när jag är med dig och därför umgås vi begränsat.
Jag vet att du vill väl men du ser ju ingen skillnad
på att rädda och att skända.
Vi valde bara varsin väg, du tog striden, jag tog konsten.
Hade jag fått välja om hade jag tagit konsten igen.
Jag mår inte bra men jag är färdig med att skämmas.
Blåser du på mig faller jag säkert omkull, men det förändrar ingenting,
jag är inte längre rädd för att vara svag. Jag är stark nog att leva utan fasad.
Men ingenting blir sagt, vi är bröder och måste hålla stånd.
Så vi sätter det prov ifall familjen är viktigast av allt.
Trots alla slitningar ler vi åt varandra när det är dags att skiljas åt.
Barnen har haft kul, det här får vi göra om!
Jag vet att du vill väl, jag älskar dig min bror
och jag är stolt över vad du gjort.
Du lyckades där jag misslyckades,
men det är min tyngd att bära
och den bär jag som jag vill.
Jag missunnar dig ingenting,
du har kämpat för din lott.
Nu ses vi när vi ses och våra barn ska hålla hand.
