Låtsasleken

Låtsasleken är en prosatext av Karolina Danielsson, skriven under Karin Flygares och Traktens kurs Lust att skriva, vintern 21/22.

Känslan av att de inte vill förstå kryper in under ditt skinn. Känslan av att de letar skäl. Den långsamma insikten om att varje ord måste vägas på guldvåg för att inte tas för intäkt att historien inte är sammanhängande. Förvåningen hos mig över lekmannamässigheten hos Migrationsverket. Över hur lättvindigt de hanterar liv och död.

Hur fungerar en människa?

Det har de inget intresse av att veta.

Vad är trovärdighet?

Det har ingen betydelse för dem.

De letar skäl att utvisa.

Interiör, transitboende på Jättuna i Flen. Foto: Michelle Göransson/Sörmlands museum

Det som har betydelse är att du säger precis rätt saker, nämner de nyckelord de vill höra, i rätt ordning, vid rätt tidpunkt, enligt deras regler som du inte känner till och som förändras hela tiden.

Då kan du få uppehållstillstånd. Du kommer ingenstans med att vara ärlig.

Ärlighet skapar ingen sammanhängande berättelse. Ärlighet är minnesluckor och oklarheter.

Tyvärr hade du inget annat än din ärlighet med dig.

Du visste inte ens om att du skulle få frågan, du visste inte om att den skulle vara avgörande för ditt liv, du visste inte om att du i så fall måste berätta det känslomässigt svåraste du har varit med om just vid det tillfället när den främmande handläggaren frågade om du har något mer att tillägga. Du visste inte att om du berättade senare skulle din trovärdighet skadas och du skulle anses trappa upp din historia. Inget av detta visste du. Du visste inte ens att det var till Sverige du skulle komma. Ändå är det det Migrationsverket bygger sina utvisningsbeslut på. Att du borde vetat innan du kom. Att du borde haft en enligt Migrationsverket sammanhängande och trovärdig historia att servera.

Du visste inte att din ärlighet och din mänsklighet skulle vara precis det som gjorde dig till ett lätt villebråd för Migrationsverkets utvisningsmaskineri.

Migrationsverket säger att S:s berättelse ”visserligen är sammanhängande och icke-motstridig”.

De fortsätter ”förutom när det gäller uppgift om att det inte var viktigt för dig att känna till din exakta ålder i Iran samtidigt som det för dig varit av största vikt under dina möten med Migrationsverket.” …

Hur kan ett statligt verk kräva icke-motstridighet av den asylsökande när de själva tillåter sig skapa motstridighet för att undergräva den asylsökandes trovärdighet?

Jag kan inte göra anspråk på att förstå.

Men genom andra har jag snuddat vid känslan.

Den var tillräcklig för mig för att förstå att jag faktiskt är du, att du faktiskt är jag.

Vi leker en låtsaslek. Den att jag har makt över dig. Makt att förgöra dig.

Den låtsasleken är verkligare än nypet i din arm när du hoppas göra klart för dig att du inte lever denna mardröm på riktigt, men misslyckas.

Jag inser uppenbarligen inte att en del av mig kommer att dö med dig.

Den del där jag kunde ha blomstrat och växt och levat fullt ut.

Låtsasleken förgör således både mitt och ditt liv.

Och ändå fortsätter leken.

Varför?

Alla papper vi lämnat in i olika instanser.

Alla ansträngningar vi gjort att visa att du är den du säger att du är.

Alla intyg som skrivits.

Alla advokatkontakter.

Alla telefonsamtal.

Alla mejl till politiker med frågor, frågor, frågor.

Alla svar vi inte fått.

Alla sömnlösa nätter,

då ilskan vandrar genom min kropp

och hindrar mig från att sova.

Detaljerna. Jag har fått många detaljer. Det tar tid för detaljer att komma fram. De dyker upp genom maskorna som går upp mellan språken. De dyker upp i andra samtal än om ”saken”. Sambanden sjunker in under fikat, på julafton, på kvällen framför teven, när vi lagar mat tillsammans.

Försök få någon att förstå alla ditt livs samband under en tolkad intervju. Effektiv tid: en och en halv timme. Försök att inte blanda ihop detaljerna. Minns kronologiskt. Gör det. Minns att de letar skäl. 

****

Du har inget pass. Du har inget identitetskort.

Du ska bevisa att du är under 18 år. De lägger hela bevisbördan på dig.

Du får ”erbjudande” om att genomgå en så kallad medicinsk åldersbedömning. Erbjudandet kom i slutet på din asylintervju hos Migrationsverket den 11 oktober 2016. Du är då 17 år och 3 månader gammal. Du kom till Sverige den 26 september 2015. Du var då drygt 16 år.

Du tackar ja. Tveklöst. Absolut. Du tror på vetenskapen. Du tänker att den ska hjälpa dig.

När vi kommer hem från intervjun läser vi på om medicinska åldersbedömningar.

Barnläkarföreningen avråder starkt från denna metod. Advokatsamfundet råder sina advokater att inte verka för att den ska användas.

Vi tittar på Vetenskapens värld. En dokumentär om hur andra länder ser på denna form av åldersbedömning. De dömer ut den. Det finns många uppenbara invändningar.

Vi vrider och vänder på oss, känner oss inträngda i ett hörn.

Vi ser att det inte går ihop. Vi ser vilket hopkok det är som man i detta fall kallar vetenskap.

Men trots allt, du gör din åldersbedömning. Vi åker till privatkliniken SMILE Tandvård på en fin adress i Stockholms innerstad på angiven tid.

I remissen från Forodont HB står att de är ”tacksamma för hjälp med röntgen av

  • en frontalbild av vänster hand och handled på samma bild
  • ett ortopantomogram av käkar och tänder.”

Du får dina tänder röntgade. Du får din vänstra hand och handled röntgade.

Jag känner mig som Herman Lundborg borde ha känt sig, men troligen inte gjorde. Jag känner mig som en förövare. Någon som går en vansinnig idé till mötes för att makten säger att vi ska. För att makten påstår att det är till din fördel – när allt känns som att det är riggat till din nackdel. Jag tänker på skallmätningar. Jag tänker att eftervärlden kommer att döma oss för detta.

****

Trakten redaktion

Redaktionen jobbar gemensamt under täckmantel av Södermanlands landskapsinsekt strimlusen, i familjen bärfisar ordningen halvvingar.