Kodordet 96 är en novell av Catharina Nord, skriven under Karin Flygares och Traktens kurs Lust att skriva, vintern 21/22.
Jag är utan ålder, fast de som håller mig här insisterar på att jag är äldst. De överlämnar högtidligen den imponerande sifferkombinationen av en nia och en sexa till mig. 96. Det är ett hemligt kodord, ett sesam öppna dig, som fick mig hit. Vem som helst får inte komma hit får jag veta. Jag är utvald.
Jag rullar i mitt hjärta som en liten, liten ärta. Där trängs jag med en pacemaker. Den håller mig vaken om nätterna med sin överaktiva elektronik som inte förstår när man ska sova. Den och utrymningsskylten håller mig vaken. Men det är bra. Då vet jag i vilken riktning jag skulle ha gått om jag hade kunnat. Mina obrukbara ben håller mig vaken med enveten värk och vägran att slappna av. Tänk att jag inte vant mig på 50 år. Nej, mer. Den kraftlösa kroppen runt min lilla ärta är besvärande närvarande och tar alldeles för stor plats. Den har trängt undan mig, tystat mig och gömt mig bakom en fasad av skröplighet och svaghet. Fast den inte kan gå tog den mig hit. Jag har inget att säga till om längre. Det är helt och hållet den obekväma kroppens fel att jag var tvungen att lämna mössen åt sitt öde. Här finns inga möss. Bara en hund då och då när en beskäftig flicka i 15-årsåldern kommer med den i koppel och talar till mig som jag aldrig har sett en hund. Då använder jag mitt kodord. Jag är 96. Det slår fullständigt fel. Jag får beröm, inte för att jag är 96 utan för att jag kommer ihåg det. Jag prövade 99 en gång för att understryka hur gammal de tycker jag är. Men det är ju inte mitt kodord så de hämtade syster. När jag fortsatte hävda 99 så hämtade de till slut doktorn. Hon skrev ut lugnande, inte till flickorna som var hysteriska och hade behövt det, utan till mig. Jag fick helt enkelt återgå till 96 för att slippa tabletterna. Det räcker så bra med de 12 jag har dagligen. Visserligen utportionerade över 24 timmar, men som om de misstänkte att jag skulle försöka låta bli att ta dem, så står en av dem, Lillemor eller Lena eller vad de nu heter, med ett leende som hon dragit ut över hela ansiktet och betraktar mina omedgörliga fingrar som försöker nypa om mikroskopiska piller. Jag ska göra själv om jag kan, hur helvetiskt svårt det än är och hur ont det än gör. Det säger det utdragna leendet. Det är mer nervpåfrestande än vad mössen någonsin var, trots att jag gillrade hundra fällor varje höst hur fingerfärdigt som helst. Ibland tror jag att jag är genomskinlig eller osynlig för de ser ingenting. Men ibland är jag är så synlig som man bara är när man är död. De ser fläckar, de ser bristningar i huden, missfärgning på tungan, blekhet, fnas i hårbotten, leverfläckar, kiss på stolen. Då hämtar de doktorn. Sen när är fläckar på kjolen en sjukdom? Men de ser inte min ärta, de hör den inte ens rulla, för den är så avlägsen, så långt inne, så långt ner. Från den växte långa slingor med doftande blommor i rött, vitt och lila längs husväggen i solen. För längesen, innan jag tröttnade på att lirka och stötta och gödsla och vattna och de ville ändå inte sig riktigt. Så det fick vara.
Om jag bara kunde förstå var spökrösten kommer ifrån. Vad vill du lilla hjärtat? säger spökrösten. Jag tror det har med den där knappen på mitt armband som är utvecklat av svenska armén i militärgrått och militärgrönt och med ett åtdragsband som låses med ett enkelt handgrepp som även en idiot som jag klarar att hantera. När jag trycker på knappen på armbandet så hörs spökrösten efter en stund. Vad vill du lilla hjärtat? Det är mig de menar. När jag inte svarar så upprepar de frågan några gånger. Sen dröjer det ytterligare en stund innan Maggan/Marianne/Karin står i dörren och frågar i egen hög person. Vad vill du? Det har jag redan glömt. Glömskan är vår bästa vän. Den har fått mig att klara många prövningar. Hur lång tid det tar innan Karin/Ann-Kristin/Monika står i dörren beror på när på dagen det är. Mellan 10.45 och 11.30 och mellan 13 och 13.30 samt 14.30 och 15 tar det längre tid för då fikar Monika och Inger och Kristina. Men under den perioden som jag kissade i sängen för att visa att jag menade allvar då kom de mycket fortare. För att inte tala om hur snabbt doktorn kom. Hon ordinerade en större storlek på inkontinensskydd – blöjor menar hon då – samt en tablett ”som lindrade trängningarna” som hon sa så högt så det skorrade i mina öron. Jag ser visserligen inte så bra men jag skulle höra om en mus prasslade i väggen. Jag gav upp. De fick leva. Med sina blanka ögon som små opaler, genomskinliga öron, vibrerande morrhår och de mest delikata små vitrosa fötter. Det gick inte för sig. Social misär. Alldeles för många möss. Som om de hade med det att göra? Så kommer de dragande med en hund som är mycket större och äckligare. Den luktar illa och flåsar. De tycker att jag ska böja mig och klappa den. Jag talade inte ens så nedlåtande till mössen som de gör till mig. Jamen så böj sig då. Är den inte söt? Det dreglande illaluktande kräket. Men jag böjer mig inte. Jag har böjt mig färdigt.
Jag vet att det finns en park därute. Vi var där en gång. Jag satt inlindad i rullstolen som en försvarslös kåldolme med yllefilten stoppad runt, in, bakom. Det är enda gången jag har visat att jag kan gå. Jag gick när Anna/Veronika/Susanne rökte bakom jätteeken. Inte så fort. Det behövdes inte eftersom jag visste att de skulle tro att jag försökte gå hem. Idioter, det ligger ju långt härifrån. I en helt annan tillvaro. Det var vår och jag låg i en backe när de hittade mig nio timmar senare. En sådan utflykt gick inte för sig. Enligt doktorn var jag nerkyld och förvirrad. Jag var lycklig. Det sa hon inget om eller skrev i journalen. Man får inte ligga i en vårbacke en söndag i april och låta solen leka i ögonfransarna när man är 96. Det stod i lokaltidningen dagen efter att de hittat mig 300 meter härifrån. Där ingen letat. Står huset kvar? Jag fick inget svar fast jag frågade flera gånger och jag vet att de var där. Jag längtar dit ibland. Men det är till ingen nytta. Det är borta, liksom allt annat som är borta. Du är borta och alla de andra. Alla dörrar stängdes en efter en. All tveksamhet försvann, alla krångligheter kokade ner till enkelhet, till en tanke utan sidospår. Men alla mirakler sedimenterades, nyfikenheten skrumpnade, överraskningen bleknade bort till ett litet boss som försvann i en vindpust bakom den blekta gardinen. Vad har jag inte sett? Vad har jag inte lyckats glömma? Om de inte hade tjatat så, så hade jag kunnat glömma 96 också. Men min ärta rullar i hemlighet. I den är alla minnen den förtätning som är jag. Det är inte klokt vad som ryms i en ärta. Inte undra på att den gör ont under alla bolster. Men i min säng prasslar det av plast. De vänder och vrider på mig som jag var en mattrulle. De tvingar mig att flyga ibland. Jag hänger med en liten tygbit mellan benen i en krok och jag får inte ens hålla i mig. Släpp, säger de, sen på skarpen. Släpp! Håll inte så hårt. Jag vill ju inte släppa för jag vet att de kommer invadera mig. Blöta upp mitt sköra skinn, tvåla och gräva och torka så att jag inte får ha ett enda litet hudveck för mig själv. Navelskåderi och ett inspekterande ända in i mina inälvor. De antecknar. Gud vet vad. Färg, form och lukt på mina tillkortakommanden? Jag håller hårt om kalla handtag så jag inte ska falla baklänges ner i toalettstolen. Släpp, säger de igen, ännu mer förargade som om mina kraftlösa händer skulle kunna förhindra någonting. Jag är säker på att de diskuterar min kognitiva status när de klämmer i sig kanelbullar. Kognitiv status. Nerkyld och förvirrad, med hallucinationer. Jag som bara ser in i ett ingenting.
Men när jag ligger i sängen och öppnar ögonen då och då om natten, så skulle jag vilja att taket blåste bort, så jag kunde titta rakt in i Vintergatans mysterium en gång till. Bara en gång till.
