Att börja skriva

Att börja skriva är en novell av Per Gustafsson, skriven under Karin Flygares och Traktens kurs Lust att skriva, vintern 21/22.

Vår man har satt sig framför det lilla skrivbordet som står i hotellrummet. Han har fattat pennan med höger hand och framför honom ligger ett ark papper. Vår man har bestämt sig för att han ska börja skriva. 

Han lyfter huvudet och ser rakt in i den spegel som hänger framför skrivbordet.

Det är märkligt att det gråa håret växer så kraftigt trots cytostatikakuren som han gått igenom, tänker han.

Han böjer huvudet ned mot pappret igen samtidigt som han minns hur han låg på sängen för en stund sedan och funderade över det kniviga med att skriva. Hur mycket ska det man skriver vara självutlämnande? Finns det inte gränser för vad som kan skrivas?

Hemingway vid skrivbordet. Foto: National Archives, Public domain

I takt med ökad ålder har vår man börjat minnas saker från sitt tidigare liv. Det händer att minnen, ofta pinsamma eller känsliga sådana, slår ned som en blixt i huvudet på honom. 

Det kan vara bilden av en ung dam som han delat säng med. Det kan vara en kvinnlig chef som han högeligen skällde ut, en gång för alla. Varje minnesattack brukar följas av att han utstöter ljud och att han skakar till en aning. Men detta vill han inte skriva om.

Han fattar pennan, och börjar skriva långsamt: ”Ingenting i livet är större än kärleken.”

Men han kommer inte på vad som skulle vara fortsättningen. Istället väller en känsla av obehag upp inom honom. Hur kunde han skriva något så banalt, innehållslöst för att inte säga vämjeligt?

Med ens grabbar han tag i pappret med den enda meningen, knölar ihop det och slänger det med kraft ned i papperskorgen som står bredvid bordet.

Han stirrar en lång stund ned på pappret som börjar röra på sig. Obehaglig dödskamp. Det verkar som att meningen på pappret inte gett upp. Den rör sig som ett skadat djur. 

Då fylls vår man av vänligare känslor. Han tycker synd om den enda meningen han skrivit, att ligga där bortkastad. Det är som ett bilvrak på motorvägen, brinnande med sin förare inuti. Finns det något levande kvar i det skrivna? Har tar upp liket och lägger det på skrivbordet.

Han börjar analysera det skrivna: Han har haft högmodet att uttala sig om ”livet”. Vår man tycker inte man kan uttala sig om livet, eftersom han inte ens har levt färdigt sitt liv, inte än i varje fall. Det är så pretentiöst så att man baxnar, tänker han. 

Sedan har han uttalat sig om ”kärleken”. Han undrar om han över huvud taget har upplevt vad kärlek är. Vem har det? Det där ”ingenting” är också en klar överdrift, därför det finns inget empiriskt stöd för den bedömningen. Normalt sett borde han lagt till en fotnot med hänvisningar till diverse vetenskapliga artiklar, kanske i ämnet psykologi. Psykologin är också den överskattad, tänker han, bestående mest av floskler om det liv vi lever.

Vår man känner sig nu alltmer utmattad av det här skrivförsöket, även om det blev bara en enda mening, en enda havererad mening på ett vitt pappersark. Han har rätat ut det skrynkliga pappret och försökt jämna till de vikningar som skadat verket. Kanske någon förläggare med sinne för minimalism är intresserad.

Hans andning har nu lugnat sig något. Han tar ett djupt andetag. Det får räcka nu. Det får vara nog med skrivandet, åtminstone för idag. Man kan inte lämna ut sig själv så där, som han gjort denna morgon.

Vår man reser sig, sliter blicken från skrivbordet. Han går ner till hotellets bar för att ta sig något stärkande.

Trakten redaktion

Redaktionen jobbar gemensamt under täckmantel av Södermanlands landskapsinsekt strimlusen, i familjen bärfisar ordningen halvvingar.