//

Vår lilla sommar

Krigsvåren 2022 är vi många som blickar bakåt, i tid och litteratur. Traktens Christopher Paulstam vänder sig till Stig Dagerman.

Trakten läser
Vår lilla sommar, radiopjäs av Stig Dagerman, skriven på beställning av Radioteatern, 1951.

När jag tänker på fantasi tänker jag på frihet. Inte i någon banal bemärkelse, som när man tänker på åsiktsfrihet eller friheten att drömma, utan i en basal och radikal bemärkelse. Jag tänker på människans väg tillbaka till Eden. Jag tänker på Stig Dagermans radiopjäs Vår lilla sommar från 1951.

Dagermans allegoriska skarpsinne är häpnadsväckande. Huvudkaraktärerna Eva och Adamsson lever i Eden de sista minuterna innan klockan slår över till vintertid. Med omslaget till vintertid skiftar människans livsvärld, ända ner till ett lagstadgat språkbruk. Eva och Adamsson är förstås ovetande om detta och fortsätter använda sommarens språk efter klockslaget.

Då träder Gud in i Eden i form av amanuens (= lägre ämbetsman) Gabrielsson, representant för Årstidskommissionen (det vill säga människans fostrande institution) och delger Eva och Adamsson att de är anhållna för brott. Deras brott? Illusion och okunnighet.

Eva och Adamsson döms till en timmes desillusion, det vill säga anpassning till Årstidskommissionens regelverk medelst siffror och statistik. Förbi är tiden Eva och Adamsson tillåtits njuta av solen och molnen. Nu ska de få veta att solen är en (1) stycken och att antal moln på himlen beräknats till exakt 5 739 st.

Syndafallet under Stig Dagermans penna blir mer befrielse är fördömelse. Eva bär ormen som ett plagg om halsen och om nätterna viskar den till henne i hennes drömmar att inga årstider existerar, att det är evig sommar, det vill säga evig frihet. Eva är följaktligen den som svarar sämst på Årstidskommissionens fostran, hon blir den som räddar dem tillbaka till friheten.

Mest anmärkningsvärt i Vår lilla sommar är att Gud inte längre är urkraft eller abstrakt väsen som i Gamla respektive Nya testamentet. Istället blir Gud människans verktyg, en hund i människans tjänst, tillgänglig för henne att ta till närhelst hon behövt förstärka något budskap i sina tillfälliga nycker.

Dagerman och hustrun Anita Björk.

Från början var Vår lilla sommar en tredjedel av ett av Radiotjänsts helkvällskoncept med unga författare som fritt tolkat begreppet sommar. Dagerman, Bengt Anderberg och Ingrid Arvidsson stod för varsin del och den 6 juni 1951 sändes trion i regi av Hans Dahlin.

Först 1962 sändes Dagermans bidrag som fristående pjäs och i inledningen till lyssnarna erinrar sig Ingrid Arvidsson veckan på Vaxholms hotell tillsammans med Stig Dagerman. Hon menar att ingen skrev särskilt mycket den veckan och ”allra minst Stig”. Mest handlade diskussionerna om vilken titel konceptet skulle sändas under.

Hon pratar om Dagermans ”märkvärdiga radiopjäs” som hans kanske ”minst kända verk”. Vi veckans slut har egentligen ingenting blivit färdigt. Dagerman flyttar ut till Dalarö och Radiotjänst hinner bli mycket otåliga innan manuskriptet till slut kan ”hämtas blad för blad från bussen vid Götgatan-Ringvägen i Stockholm.”

Min läsning av Vår lilla sommar kom i ett läge när Europa och NATO beslutat att inte gå in i Ukraina för att stoppa Putins invasionskrig av rädsla för att trappa upp kriget. Zelenskyjs emotionella och finurliga vädjanden till trots. Än en gång visar människan hur Gud förvandlats till byte i byråkratins klor när stora makter som säger sig verka för frid och fred, och säger sig ha lärt något av historiens alla krig, slår ut med händerna i spelad maktlöshet och låter folkmord fortgå.

Stig Dagerman är ett oförglömligt språkrör för den radikala friheten som är viktig att påminna sig om, inte minst nu när människan återigen visar att liv och frihet trots allt inte är viktigast. Jag läser Stig Dagerman och skäms inte för min idealism: än sen att Europa gjort sig beroende av rysk naturgas och att Putin utnyttjat miljörörelsens reformer för sina egna imperialistiska drömmars skull – människor dör! Rädda dem, för helvete!

Stig Dagerman påminner om att vissa värden måste få vara okränkbara. Så fort byråkratin visar sig värna om andra värden än liv och frihet måste den omstörtas och förbättras. När byråkratin än en gång misslyckats med sin uppgift vill jag ha tröst. Men det betyder inte att jag vill inte fly. Fantasi behöver inte vara verklighetsfrånvänd. Där fantasi möter verklighet föds idealism. Ingen visar det tydligare än Stig Dagerman.

Att Europa inte redan har knuffat Ryssland ut ur Ukraina är begripligt. Ingen vill riskera ett tredje världskrig. Men det är fel. Och det gör ont i mig. Det ska göra ont. Att anställda inom det svenska försvaret måste säga upp sig för att resa till Ukraina och slåss för vad hela Europa borde slåss för ska kännas fel. Att företag på grund av sanktionerna måste dra sig ur Ryssland och göra livet till ett helvete för vanliga ryssar är idiotiskt.

Det finns en viktig poäng i att ormen på Evas axlar viskar till henne att det inte finns några årstider, det vill säga att det inte finns någon byråkrati. Det enda viktiga är egentligen att kriget i Ukraina tar slut. Sanktioner kan klubbas under tiden eller efteråt, när liven väl har räddats. Det är det stora europeiska misslyckandet som vi kommer få leva med under lång tid framöver.

Christoffer Paulstam

En äldre man på cykel stannade bredvid mig och satte foten i backen. ”Ursäkta,” sa han, ”men jag måste bara säga: vad glad jag blir när jag ser en människa gå och läsa en bok istället för att titta ner i telefonen!” Han tackade mig två gånger, sa att jag gjort hans dag och cyklade vidare, nynnande på en frisk melodi.