Tre böcker på tre år, Robert Åsbacka brukar vilja ha tid på sig. Men så brakade det till med Kistmakarna, Glömda rum och Takläggarna.
Trilogier är besvärliga farkoster. Robert Åsbacka lät nästan förvånad när han berättade att förlaget sa ok när han kom med idén. Det är en prestation, som när en poet skriver en sonettkrans, många trilogier har strandat halvvägs in i del två, slapp segelduk, vattnet sjunker undan och den stolta skutan ligger på sniskan nånstans invid Eskilstunaån.
Trakten läser
Takläggarna, roman av Robert Åsbacka, Schildts & Söderströms, 2023.
Om Erik skrivit hade det kanske blivit så. Robert Åsbackas huvudperson och berättare är inte den drivna, fokuserade författaren. Han ägnar första boken åt att dricka för mycket Sofiero, den andra åt att halka runt i förhållanden av allt vilsnare sort. De politiska uppdragen lämnar han, någon hyra betalar han aldrig och bokprojektet i Glömda rum försvinner utan kommentarer.
Men Åsbacka har lyckats runda grunden och seglar med Takläggarna in i mål. För Eriks del är det också en resa med början och slut, en avslutad seglats. Gott så, ett slags Dorian Grey-porträtt tycks det vara: före detta kampsportande, sörmländsk författare, född i Nykarlebytrakten i Finland, med erfarenhet från kommunpolitik i Eskilstuna och teaterförening i Hälleforsnäs. Visst är Erik baserad på Robert. Men ändå inte, ett biografiskt skelett fylls på med fiktionens muskler och inre organ.
En annan resa gestaltas i trilogin. Socialdemokratins. När jag slår ihop boken, lägger den ovanpå de två första delarna och försöker fånga in en känsla av helhet är det inte Erik jag ser, utan Sverige.
”Jag var en dålig före detta socialdemokrat,” säger Erik och syftar på sin ovilja att axla sin del av det gemensamma ansvaret för samhället. Undertexten (ibland uttalad) böckerna genom är att hela partiet är en dålig före detta socialdemokrati. SAP är arbetarpartiet som blev ett tjänstemannaparti. Skandaler skakar organisationen, mord, kidnappningsförsök, toppstyrning.
Från vår position, låt oss kalla den 2023, är det svårt att skåda bakåt. Vi kan läsa historia, sänka oss i datumens och dokumentens djup, försöka se för oss hur det var. Men skönlitteraturen har en unik förmåga att gestalta helheten.
Åsbackas bild av Sverige är en av förlust. Vi hade något, det gick förlorat. Trilogin gör en analys, men framförallt gestaltar den det folksjälens magont som kommer offentligheten att kvida och fara ut i impotenta tirader. Gestaltandet sker i symboler, som kistbygget i första boken, eller Eriks relation till hundar, och i människornas vilsenhet. Det är inte bara en misslyckad författare som har svårt att hitta fotfästet. Detsamma gäller konsulter, preppertyper, lärare, gamla arbetare. Vart ska de ta vägen?
Svaret verkar finnas i längtan efter kollektivets trygghet.
Erik tycker sig lämpad som ensöring men ändå söker han sällskap. Kvinnors , jadå, men också mäns. Familjen finns där men i slutändan är det närvaron av människor som kan hjälpas åt och kanske skratta lite åt eländet som spelar roll. Och så en eller annan bok att läsa.
