////

Strängnäs – Hamburg T/R

Ett S-Bahn-tåg på Hamburg Hauptbahnhof.

Sedan några år läser jag ibland diktsamlingar från pärm till pärm, som om de var romaner. Det gjorde jag inte förr. Då betraktade jag poesi som poplåtar på ett blandband. En Sisters of Mercy-låt, en norther soul-dänga, lite punk. Flera Sisters of Mercy på raken tråkade ut mig. Liksom flera Gunnar Ekelöf.

Den läsningen hade varit en sämre slags läsning idag. Peter Björkmans bok Brevlådorna i Enhammar – En självgeografi lämpar sig utmärkt för sträckläsning. Ta en kopp te eller en kall öl och sätt dig med den tunna, behagliga boken och läs. Sen kan du läsa om, hoppa fram och tillbaka i blandbandet och leta rätt på favoritrader eller hits. Men du gör det med en fullödig förståelse av hela verket.

Strängnäs kommun håller sig sedan ett par år med både kommunförfattare (Magnus Utvik) och litteraturutvecklare. Den senare tjänsten fylls av bibliotekarien och poeten Peter Björkman. I den här boken berättar han om sig själv men inte på något navelskådande Sommar i P1-vis. Det krävs närvaro i läsningen. Vissa rader får sitt sammanhang längre fram. I dikten Åskan undrar jag över “den tysta viskarens cellväxt” – är det cancer han menar? Kan åska och blå blixtar ur eluttaget verkligen vara mer skrämmande än stora C? Jodå, tarmcancer, visar det sig några dikter längre fram.

Stilen är rak, ofta enkel. Här och där dyker udda rader av ett nästan byråkratiskt språk upp, kanske är de satiriska. Det finns inget episkt över boken, inget berättande. Däremot informerar dikterna varandra och låter läsaren beskåda livet – det där som vi lever och som varken är berättelse eller kronologi, trots att det så lätt lånar sig till sådana återgivelser. Björkman lämnar läsaren i ovisshet om riktigt vad som hände, och när, men full av bilder av det som hänt och känslor om det som levts.

En röd tråd är rälsen. Peter Björkman tycker om att resa, kallar det en frizon och “Ett skyddat nu / öppet för allt liv.” Jag räknar till fyra dikter som nämner tåg eller tågstationer. Liksom jag själv verkar han gilla att skramla ner genom Europa. Vid omnämnandet ser jag genast Hamburgs uppsvällda centralstation och tänker på lukten av storstan, av metropolen som är väldig men samtidigt liten och sjaskigt intim. Och börjar längta efter frizonen, nöjer mig med att se den på boksidan och bära den i tanken. 

Sen får man väl vända hem igen, till Sörmland. Eller menar han Enhammar? Nej, jag tror att det är Strängnäs där allt är både “prytt och porrigt” och där “det gäller att veta sin plats, / men i hemlighet hitta en annan.” I alla fall känns det som Sörmland.

Allra mest funderar jag ändå över en aforistisk fyrarading på sidan nio. Jag tänker mig två möjliga, manikeiskt motsatta tolkningar. För få eller för många, vilket menar han? Båda, förstås:

”Det är fyratusen söndagar / i ett genomsnittligt liv. / Det är inte konstigt / Att vi behöver tröst.”

Axel Hellby

Skribent, lärare och författare, sedan hösten 2020 Traktens chefredaktör.