Har vi brutit ensamheten nu? Är vi fria? Eller saknar vi den, efter att restriktionerna lättat? För den som har ett ambivalent förhållande till att dra sig undan är läsning förstås alltid ett bra alternativ. Och varför inte läsa något om konsten att isolera sig, som det kunde se ut före pandemin.
Trakten läser
Kartan och landskapet av Michel Houllebecq och Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh.
Jag gillar femdollarsord. Stephen King säger att man inte ska göra sig till, använd femcentsord, de duger bra. Okej, det kan bli pretentiöst och tillgjort, en gimmick. Men de stora, obskyra orden har sin egen poesi och ibland kan de signalera något, nå fram mer effektivt. Juxtaposition är ett femdollarsord, dubbelmacka skulle kunna duga som femcentsvariant (rentav en penny-glosa). Häromsistens tog jag mig en litterär dubbelmacka – en oavsiktlig måltid – slumpen styr ofta mitt val av läsning. I det här fallet var det ett radioprogram och ett biblioteksbesök som fick mig att läsa först Michel Houllebecqs Kartan och landskapet och sedan Ottessa Moshfeghs Ett år av vila och avslappning. Halvvägs genom Moshfegh inser jag att dubbelmacka serverats. De två romanerna hör ihop – juxtaposition! – att läsa dem tillsammans ger en helt annan mättnad än ett lättare mellanmål. Särskilt starkt skulle det kanske inte känts, om det inte varit för att de båda böckerna sjunger isoleringens lov.
Hos Houllebecq är det lätt att fastna i gimmicken. Hans lek med persona, med sig själv som fiktiv konstruktion, är ett återkommande grepp: på scen (”rockstjärnan” Houllebecq gav ut en Gainsbourg-aktig skiva 2000), på film (nu senast i spa-komedin Thalasso, där han och Gerard Depardieu spelar ”sig själva”) och i Goncourt-prisade romanen Kartan och landskapet från 2010.
Den sistnämnda innehåller ett porträtt av en Houllebecq som gnäller och klagar, för att sedan tas av daga på det mest utstuderade tänkbara vis. En konstälskande psykopat förvandlar hans kött och blod till en illa utförd Pollock på golvet i hans franska barndomshem. Kopplingen mellan Pollock och våld/splatter är gjord på andra ställen (tar en Eskilstunareferens: ”Jag sköt en DJ sent igår / blodet stänkte blev en Pollock i hans bås” från Kents Palace & Main) och mordet framställs som trött imitation. Den utredande polisen hoppas hitta en spännande brottsling men allt visar sig handla om konststöld. Houllebecq författaren gör mordet på Houllebecq romankaraktären till en kraftfull gimmick – en morot som dinglar framför mig, åsnan/läsaren.
Baksidestexten låter oss veta att bokens kärna är ett omskakande och chockerande mord. Ja, själva läsningen svajar till och rycks ur sin ballistiska bana, tycks få ett nytt mål, när det visar sig att författaren låter sitt eget huvud mödosamt skäras av med en särskild och mycket dyr dansk kirurgilaserkniv.
Men läsning av själva boken visar att baksidestexten far oförsiktigt fram med sanningen. Nå, det kanske kan passa en Houllebecq-roman.
Huvudpersonen, konstnären Jed Martin påverkas visserligen av mordet men han är ändå en redan tidigare avlossad kula. Hans ballistiska bana utgörs av ett återupptaget konstnärskap efter många års overksamhet samt en ensam ålderdom och död. Det var alltid förutbestämt (av Houllebecq, författaren, och av Jeds tragiska/komplexa uppväxt).
Mordet är alltså en ren gimmick. Berättelsens kraft ligger i porträttet av Jed och hans funderingar kring hur världen fungerar. Om något självporträtt finns är det i Jed, inte i den navelpetande författargestalten, som på ett nästan lömskt vis glorifieras samtidigt som hans ynkedom framställs i målande ordalag. Hur skulle romanen fungerat om författarfiguren fått ett annat namn än Houllebecq? Inte, som verklighetens Houllebecq, bott på Irland och varit besatt av den bästa jackan (”min stackars Camel Legend-parkas, som antagligen var den snyggaste parkas som någonsin har tillverkats, överlevde bara en säsong”)?
Hos Ottessa Moshfegh finns ett annat berättargrepp som borde ha känts som en gimmick, och som jag tänker på i efterhand, något irriterad över att det inte störde mig under läsningen. Berättarens namn avslöjas aldrig. Varför hon låter bli att inkludera ens sitt förnamn avslöjas aldrig och det som skaver (i efterhand, inte under läsningen) är att vissa stycken dialog blir overkliga. När hennes enda vän (och samtidigt mest avskydda bekantskap) Reva presenterar henne för sin släkt är det med epitetet ”min väninna, hon som jag fick åka iväg och hämta”. Men eftersom det är en jag-berättare kan vi acceptera repliker som upplevs som tillrättalagda efterkonstruktioner, att inte avslöja vem hon är blir en del av porträttet och gimmickkänslan avstyrs.
Dessutom kan vi leka med tanken att kvinnan i romanen är Moshfegh själv, eller en Houllebecqsk avatar. Och det kanske gör läsningen mer kittlande?
Mellan Kartan och Landskapet och Moshfeghs Ett år av vila och avkoppling finns dock många andra gemensamma beröringspunkter, som gör det intressant att läsa dem som kompanjoner.
I centrum för Ett år står en ung kvinna, eller snarare ligger eftersom hon bestämt sig för att ägna året åt att sova så mycket som möjligt. Likt Jed Martin i Kartan är hon ett ensambarn med trauma efter föräldrarnas bortgång. Kvinnans pappa dog i cancer, mamman super ihjäl sig strax efteråt. Jed Martins mamma begår självmord när han är liten, pappan anlitar ett schweiziskt dödshjälpsföretag för att slippa leva vidare på grund av smärtsam och förnedrande ändtarmscancer.
Även när det gäller vänskapsrelationer är böckerna lika. Bådas huvudpersoner har uppenbara problem med att relatera till andra människor och betraktar dem utifrån. Jed är visserligen så distanserad att han nästan inte reflekterar över andra alls men när han möter Houllebecq börjar han fantisera om att de ska bli vänner. Den hårda, föraktfulla synen på människor är ändå en viktig del av Kartan, där Houllebecq (romanfiguren) får framföra nedvärderande kommentarer.
Kvinnan i Ett år ägnar mycket tid åt att analysera sönder sin klängiga kompis Reva. Reva är en gammal studiekamrat som hakat sig fast i berättaren, kanske för att knyta sig till någon som har allt det Reva tycker att hon själv saknar av utseende, pengar och klädsmak. Relationen mellan de två kvinnorna är djupt ojämlik, det är nästan alltid Reva som ringer och hälsar på, som pratar och kramas och säger ”jag älskar dig.” Kvinnan ser henne som en korkad, osjälvständig varelse som hon helst vill slippa. Ändå kommer hon aldrig undan och i slutändan spelar Reva en slags ofrivillig Gollum-roll i att rädda Kvinnan.
Jed blir inte räddad av sin nästan-vänskap med Houllebecq, relationen hinner aldrig ta form innan mordet på ”författaren till Elementarpartiklarna” sätter stopp för umgänget. Strax efter tar Jeds pappa emot dödshjälp (här avstår jag från femdollarsordet eutanasi, rätt eller fel?) och kort efter det isolerar konstnären sig bakom skog och elstängsel under tio år.
Kvinnan i Ett år, å sin sida, kommer till insikt om en besläktad handlingsplan när hon för första och enda gången i boken besöker Reva och råkar låsa in sig själv på hennes toalett (i jakt på psykofarmaka). Att vara inlåst – varför har hon inte tänkt på det tidigare? Hennes plan blir att isolera sig hemma och hårdknarka en särskild sorts avancerade piller som slår ut henne i dagar i sträck. Efter tre dygn vaknar hon till en timme, äter och duschar, gör några krysshopp och tar mer medicin. Tabletterna räcker några månader, en period då hon är vid normalt medvetande under totalt fyrtio timmar. När hon lämnar sitt ide är hon botad från depression. Arrangemanget är möjligt tack vare en uppgörelse med en konstnär som besöker henne när hon är väck och arrangerar hennes drogade gestalt i filmer och på målningar. Han har ”carte blanche” att göra vad han vill, bara han inte lämnar något skräp framme i lägenheten och ser till att hon får maten påfylld och soporna tömda (en lustig samstämmighet är att en pressagent i Kartan har ”carte blanche” att göra vad hon vill med mediebilden av Jed. Precis som Kvinnan i Ett år är det någon annan som skapar en offentlig bild av huvudpersonen).
De båda gestalterna är, trots paralleller i berättelserna, på många vis olika och det gäller även läsarens relation till dem. Kvinnan är en jagberättare, vi är helt utlämnade till hennes bild av världen, medan Houllebecqs berättare håller tredjepersonsdistans. Naturligtvis blir relationen till ett ”jag” intimare, särskilt ett som berättar om alla sina svagheter, sin elakhet och blodfläckarna i trosan. Men samtidigt är ”jag” så kall, så avtrubbad att stämningen i de båda böckerna är jämförbar. Det har mest att göra med hur båda böckerna bygger yta som en stark, nästan ogenomtränglig hinna.
Hinnan består av flera ingredienser.
Viktigast är kanske den känslolöshet som behärskar huvudpersonerna. De är lika okänsliga gentemot sig själva som mot omvärlden. Jed når stora framgångar som konstnär. När han säljer tavlor för alltmer fantastiska summor är han hela tiden opåverkad. Han säger att konstnärens viktigaste egenskap är att vara foglig. Kvinnan i Ett år bryr sig inte nämnvärt att hennes grannar ser henne med intorkade fläckar av tandkräm över halva ansiktet eller att exet Trevor förgriper sig på henne när hon är halvt däckad. Men stumheten är inte okomplicerad. Ingen av dem vill egentligen vara bortkopplad från mänskligheten. Jed lämnar den sovande Olga, som älskar honom, och inser ”att han aldrig mer skulle få ångest av att vara passiv.” Hon var hans stora kärlekshistoria, tio år tidigare, men han kämpade aldrig för att behålla henne då. Nu har han återupptagit kontakten, vemodigt inser han att det inte kan bli något mellan dem.
Även Kvinnan i Ett år kämpar med att känna något. Hon hamnar på Revas mammas begravning och måste dra sig undan en stund. Ensam i källaren försöker hon känna, tänker på sin pappas död i cancer och hur illa hennes mamma behandlat henne, det blir en slags avstämning för att se hur hon mår: ”Jag kunde tänka på känslor, emotioner, men jag kunde inte uppamma dem inombords.”
Böckernas känslokyla är också gestaltad med klassisk, postmodern ytlighet. Sedan sent 70-tal har prylarnas benämnande varit en återkommande del av hur vi gestaltar vår värld, visar dess obegriplighet i form av listor över det enda som vi faktiskt kan vara säkra på: vår materiella omgivning. Effekten blir en fiskkall blick, ett dött stirrande och ett stelt (men ofta lyriskt starkt) uppräknande av ting.
Houllebecq är utförlig i sitt listande, särskilt när det gäller teknik: Jed Martins många kameror beskrivs (vikt, bländaröppning, olika filformat för bildhantering); hans oljefärger; flygdestinationer och -bolag. Jed bryr sig visserligen väldigt lite om andras åsikter i de flesta frågor men när det kommer till kläder blir han noggrann: ”Han hade ägnat tre timmar åt att försöka klä sig konstnärligt”.
Hos Moshfegh är uppräknandet av psykofarmaka viktigast men det mesta betraktas i detalj: utbudet i kvarterets snabblivs; teveprogram och långfilmer; innehållet i folks badrumsskåp; vilka kändisar någon runkar till. Kvinnans garderob, liksom Revas, beskrivs också. Inte metodiskt men detaljerat. Reva är den som har ”stenkoll på det senaste modet. Jag struntade fullständigt i sådant där.” Kvinnans likgiltighet inför mode hindrar henne inte från att många gånger notera färg, modell och märke på kläder – vilket bara förstärker kylan i hennes blick.
Båda romanerna rör sig i konstvärlden, som är ytans värld. Hos Houllebecq finns konstessän med genom boken, betraktandet av ytan, experters lodande (fullt av femdollarsord). Allt har en underton av satir, alla försök att finna djup i konsten luktar falskt. Moshfeghs huvudperson fnyser irriterat åt alla posörer. Hon kan inte stå ut med deras larv utan föredrar den vidrige Trevor, som i alla fall står för sin ytliga självupptagenhet.
Men trots att konstvärlden ekar tomt under en glatt yta är konsten inte samma sak. Den har, i såväl Kartan som i Ett år en hög densitet, till den grad att den motstår varje försök att genomskåda den. Konsten bär på en outtalad men kännbar mystik. Romanerna kopplar också samman konst, isolering och depression men inte som konsekvenser av varandra. Istället är isoleringen ett botemedel mot depression, konsten en produkt/biprodukt.
Under 2020, när stora delar av världen lider av påtvingad social distansering är det märkligt men också spännande att läsa två böcker som tycks lovorda isoleringen. Men varför är det bra att vara avskuren, ensam?
Det handlar om ytan. Den är allt, så länge som en människa, ett subjekt, umgås med omvärlden. Ett tvingande behov av att finna något under ytan driver subjektet in i en depression som inte kan brytas med människor och yta runtomkring. Med isoleringens hjälp kan man nå ner. Så länge andra människor, och alla de saker och fenomen som samvaron för med sig omger en sköljer lätta men ständiga vågor bort subjektets förmåga att dyka. Hon måste stänga/låsa/försvinna.
Sånt har gestaltats förr, ofta som besök i grizzlybjörnars och primaters vildmark, eller vandringar längs Appalachian Trail. I naturen blir isoleringen ädel, romantisk.
Här finns ingen eremitfärd ut i naturen, ingen pilgrimsvandring. Jed Martin omges visserligen av skog men han behåller sin Audi och sin dyra elektronik. Kvinnan i Ett år stannar i sin Upper East Side-lägenhet, gör sig av med möbler och prylar men behåller bankkontot. Isoleringen är alltså inte fråga om specifik plats, inget uppsökande av någon sanning som går att finna utanför jaget.
De behöver bara slippa undan folk!
Ett år av vila och avkoppling och Kartan och landskapet är spännande på många vis, problematiska på andra. Houllebecqs små, subtila (ibland plumpa) politiska inlägg i genus/porr/prostitutionsdebatt kan duga som ämne för en egen kritisk granskning. Moshfegh konstruerar en huvudperson som på många vis framstår som en superhjälte (fast antihjälte också) och hennes knarkande blir egentligen inte problematiserat – hallå! folk dör av den där skiten! – men det spelar mindre roll här. Frågan jag famlar mig fram till blir istället, är det rimligt att gestalta isolering som en utväg?
Både Ett år och Kartan placerar sig, med alla detaljerat redovisade produkter, i vår verklighet. Det är världen de beskriver, betraktar, analyserar och kritiserar. Ändå konstruerar de sina egna världar. Kontrakten med läsarna är snabbt upprättade och de osannolika svängarna i intrig och out-of-character-ögonblick är fullt acceptabla: Självklart har Kvinnan hämnats på en tidigare arbetsgivare genom att bajsa på en skulptur; givetvis hämnas Jed Martin på dödshjälpsföretaget genom att på deras kontor misshandla en kvinnlig anställd.
På samma vis accepterar jag att isolering blir dessa bådas räddning.
Som guideböcker för den utbrände är böckerna värdelösa. Som porträtt av vår problematiska samtid, där vi blomflugor hjälplöst sprattlar i ytans spindelnät och väntar på att sugas tomma är de utmärkta. Flugornas skimrande exoskelett hänger kvar som viktlösa, obetydliga påminnelser om mekaniska liv, precis som skalen till våra laptopar blir kvar när vi dör. Endast konsten består.
Läs också David Arminis recension av Houllebecqs nya roman Förinta. Bilden överst visar Lexington Avenue, Upper East Side, New York, foto Tdorante10.
