//

Recension av Kistmakarna

Robert Åsbackas huvudperson Erik är författare. Om vi hade frågat honom vad för slags bok Kistmakarna är skulle han nog sagt att det var en vanlig roman, “där inget anmärkningsvärt händer annat än själva livet, där ingen med säkerhet vet vart de är på väg, varken författaren eller personerna i berättelsen”.

Men vad är det, livet? Livet är politik, klass och pengar. Erik har inga pengar, han överlever på ett stipendium och genom att två gånger i månaden arvoderas 981 kronor för insatser som förtroendevald sosse i Eskilstuna. Vad gäller klass så har han efter en någorlunda framgångsrik karriär som författare ändå hamnat i arbetarklassens fattigare skikt, de långtidsarbetslösas och arbetstränandes. På Farkh, Föreningen Arbetarkultur och Historia, får han bo i ett arbetsrum som betalas med stipendiepengarna. 

Det är en situation som starkt begränsar hans liv i alla praktiska aspekter. Han måste smyga med ölburken på kvällen – ingen alkohol på Farkh! Han får inte lämna lamporna tända i köket på kvällen – då kan det börja pratas och sen mister föreningen lokalen! 

Viktigare är ändå vad det betyder för Eriks sociala liv. Efter skilsmässan från Pia 2011 hamnar han i vad en socialarbetare skulle kalla depression, dessutom blir han alkoholist (två burkar Sofiero á 11:90 om dagen till en månadskostnad av ca 700 kronor, alkoholism är en ekonomiskt tvingande omständighet). I en sunkig lägenhet i Fröslunda blir en männsika som jobbar hemifrån extremt ensam. Genom att bo i Farkhs lokaler (otillåtet) måste Erik prata med de andra förlorarna, Kåre, Vide och Sonja. De dricker kaffe, äter bullar, hjälper varandra med stort och smått. Livet pågår.

Annat händer också, utanför föreningen. Palmeutredningen, till exempel, tuggar på som en naturkraft. Obönhörlig och jättelik slukar den själar. Samtidigt försöker Löfvén bilda regering. Maktens lockelser är bokens abstrakta Härskarring, som kommer Erik att äcklas vid tanken på sitt parti. Och så är det historien med Pia, som aldrig gett honom någon ro, och Hanna, objektet för hans olyckliga kärlek vårvintern 1986, hon som var ihop med en mystisk äldre man med nazistiska kopplingar av intresse för Palmeutredarna.

Boken är ett tillskott till arbetarlitteraturens lågintensiva återkomst. Med humor, patos och precisa detaljer berättar den om valvintern 2018, när de flesta människorna i Sverige suckade åt poddar, ledarsidor och nyhetssändningar, samtidigt som de försökte uthärda jobb, förhållande, kön på Systemet, ökade skjutningar och vinster i välfärden. Och samtidigt som de flesta faktiskt också hittade ljusglimtar i umgänget med varandra. 

Åsbacka bygger romanen med en känsla för intrig som deckarförfattarna gjorde klokt i att studera. Ingenting avslöjas i onödan och allt rör sig framåt organiskt. Hur gör man för att hålla läsaren på halster när ingenting anmärkningsvärt händer, inget mer än livet? Svaret är 314 sidor långt och heter Kistmakarna. Titeln, förresten, vad är det för kistor? Det är bara en liten kurs i Farkhs lokaler, där Erik är med och bygger sig en kista. Förbereder sig, sådär som man gör, för den nära förestående döden. Sådär som man kan få för sig att samhället, Socialdemokraterna och hela skiten gör.

Axel Hellby

Skribent, redaktör, folkbildare och översättare, som sedan hösten 2020 även är Traktens chefredaktör.