Trakten doppar tån i vårens kulturdebatt om skrivarskolornas eventuella sekteristism med en recension av en essäbok av musikern, författaren och före detta Biskops-Arnödeltagaren Johan Heltne.
Trakten läser
Sympati för djävulen, av Johan Heltne, Fri Tanke förlag, 2022.
Det här är inte en fiktion, men till form och språk går det att läsa som sådan. Boken är kort, bara dryga hundra sidor, och handlar om författaren själv, med fokus på hans upplevelse av uppväxt i Livets ord (LO) och av att ha gått två år på Biskops-Arnös författarskola (BA).
Glöm tjurfäktning, tungviktsboxning och MMA för finns det något blodigare än högprofilerade kulturpersonligheter med vässade pennor? Tänk klassiska bataljer mellan Strindberg och Heidenstam, eller valfri kulturdebatt med Linda Skugge.
Sympati för djävulen har varit gnistan i en debatt under våren, där DN-skribenter som Saga Cavallin har analyserat ung manlighet och Maria Zennström dragit ut till försvar av BA. Men redan innan vi lämnar Heltnes egna sidor kastas vi in i ringen. Tex beskriver han en härligt cringy scen med Överste Navel-inspektör Knausgård när han besöker BA. Och om läraren/creddiga poeten Athena Farrokhzad säger han: ”Hennes seminarier var politiskt likriktade som en sovjetisk kö”
Boken har fått viss uppmärksamhet för att den jämställer sektmentaliteten på BA och LO. Till det säger jag ”jaha”.
Det engagerar mig inte ett smack och jag är ännu mindre förvånad. Varje liten, toppstyrd grupp av engagerade, pretentiösa och lite för smarta personer blir väl förr eller senare en sekt!? Eller har jag fel? Det är kul att läsa lite snaskskvaller men jag är exakt noll förvånad eller upprörd och jag har svårt att tro att det kan engagera någon som inte är direkt involverad.
Men det är förstås intressant (men inte på något sätt chockerande) att få del av lite statistik:
1997-2014 debuterade 813 författare. Av dem hade 104 gått på BA eller på Litterär gestaltning i Göteborg. 49 % av Norstedts skönlitterära debutanter hade gått en skrivarskola. Samma siffror på Natur & Kultur var 41 % och på Bonniers 35 %.
Heltne har också ett viktigt och tungt budskap som löper genom hans tidigare böcker och som även får vara med i denna. Först i bokens sista stycke inser jag att han peggat upp för detta hela tiden och jag var ouppmärksam alternativt mest suktat efter skvaller om Janne Kladd och älskar-navelludd-Knausgård.
Hans budskap är att vi alla kan bli den som gör något oförlåtligt. Den insikten är den yttersta udden av humanism: Bär den längst fram i kortex när du tänker en arg tanke om en medmänniska.
Tack Johan Heltne för en svår insikt.
