//

Om paradiset

Paradiset, Nyköpingsån. Nyköpings kommuns Bildarkiv

Agnes Maria

Stark var vårfloden. Men dopet skulle ske i ån, pastor Stenström ändrade inte vad han hade bestämt. Inte i denna fråga och inte i någon annan heller. Denna höst året 1884 skulle kyrkan stå klar, modern och med dopbassäng, men det var nu i brusande, forsande, mörkbottnade mars som dopet skulle ske. Det var nu församlingen skulle växa, det var nu pastor Stenström skulle bli den mäktiga herde han själv redan visste att han var.

Agnes Maria hade sin tro. Visst hade hon det, något annat var förstås otänkbart. Kyrkan höll sitt grepp om människornas liv, ett hårt grepp av fruktan eller ett varsamt grepp av värme, det varierade. Men tron hos folket hade förändrats. Guden var densamma men formerna hade blivit fler. Visst trodde de, människorna, men det behövde inte nödvändigtvis ske på det gamla sättet som Luther en gång hade bestämt. Hushållet där Agnes Maria var piga hade valt baptismen. Nu skulle de döpas, på det riktiga viset som Jesu Krist själv hade blivit döpt. Denna kallblåsiga vårdag fick strömmen extra kraft vid Paradiset, platsen där baptisterna höll sina dop i ån. Vattnets ursinniga virvlar sög ner all bråte som kom i dess väg; löv, pinnar, en gren som blivit benvit efter lång färd med skavande strömmar mot sig.

Jo, Agnes Maria hade sin tro. Men hennes tro var hennes. Inte behövde den visas upp iklädd vit särk vid en snårig åkant? Inte behövde den befästas under brusande vatten medan nyfikna åskådare smög i buskagen på andra sidan ån? Men det var husfolket hon lydde och deras tro var hennes, det var väl enklast så. Hon fann sig i det.

Vid strandkanten stod de. Huttrande men samtidigt fyllda av andens värmande kraft, snart var de välsignade själar. Snart var församlingen större. Liksom pastor Stenströms makt. Benen hade ingen känsel när det var hennes tur. Hon kände inte den gyttjiga botten, inte stenarna som med strömmens kraft blåmärkte hennes vader. Pastor Stenströms mässande, åns väsande, en vissling från de nyfikna, en kastad sten i vattnet intill, spridda skratt gömda bakom träd. Kalla särken som trycktes mot hennes kropp. Låt det vara över, tänkte hon och drog efter andan. Ner i vattnet och hela hon begravdes av allt vårfloden dragit med sig på resan genom landskapet. En sten mot hennes vrist och en smärta som översköljde den bedövande kylan, ett tappat fotfäste, en ström som rev och slet, och så kämpade hennes kropp mot naturkraften djupt inne i det vattenfyllda tygstycket. Vad är upp, vad är ner, var finns fria luften?

Agnes Maria hörde inte skriken som växte fram hos människorna på båda sidor av ån. Hon såg inte hur blicken hos smygtittarna på Hållet-sidan förvandlades från plirande nyfikenhet till storögd fasa. Hon tumlade, snurrade, låstes fast i den vita särken. Agnes Maria försvann. Bara ett vitt tygstycke färgat av åvatten hittades senare på sommaren. Fastkilat vid åkanten under en trädstam vilken makligt sträckte kronan över den lummiga ån som beskedligt sökte havet.

Inger

Kvart över sju! För ynkligt! Vilken vuxen människa gick och la sig så dags?! Inte Inger i alla fall. Hon trädde fötterna i tofflorna och svepte sjalen om sig, greppade rollatorn med seniga nävar och gick ut i sommarkvällen. Inte var det deras fel, det visste hon ju. De där rara människorna som pysslade med henne, de kunde ju inte hjälpa att de skulle få husets alla åldringar i säng på samma gång, vilken omöjlighet. Så ibland blev det läggning kvart över sju. Tid för en barnunge, muttrade Inger på gångvägen längs ån. Kvällen var augustifuktig, värmen från dagen hängde i luften och sällskapade snart med diset i svackorna ner mot vattnet. Just så mycket vatten var det förresten inte, torkan gnagde på åbanken som visade stenar och torra sprickor.

Nyköpingsån. Bearbetat orignalfotografi av Patrik Nylin. (CC BY-SA 4.0)

Någonstans nere på stan stojades det, musik och avlägsna skratt väckte minnen. Vilka augustikvällar hon haft genom åren! Vilka festligheter på dansbanan uppe på Hållet! Vad de hade dansat, hon och Sven-Erik! Hon hörde dragspelet, fiolen, tiljornas knarr och Sven-Eriks mjuka röst. Vill Inger bli min, tro? Det skulle göra mig så hjärtans glad. Om hon ville! Hon var hans och han var hennes. De var varandras. I 72 år.

Kvällen var augustifuktig, värmen från dagen hängde i luften och sällskapade snart med diset i svackorna ner mot vattnet

Hon drog den vita virkade sjalen tätare omkring sig. Så såg hon hur hägern steg och sjönk över ån på ljudlösa vingar och med utsträckta ben. Satte han sig där, på den torrlagda stenen vid åkanten? Tofflornas tunna steg mot asfalten, rollatorn som knastrade mot smågruset. Ner på den stenhårda åbanken, lugnt och försiktigt, snart skulle hon se stenen. Jo, där satt han, plirandes mot blanka vattnet och såg sådant bara han kunde se. Ögonblicket senare gled hjulen undan, händerna grep hårdare om handtagen och Inger gled hon också. Ner i det vatten som var kvar av en nästan uttorkad å. Hägern lyfte från stenen och skrek.

Johanna

Fan också! Så jävla FAN! Ursinnigt trampade Johanna på cykelvägen över Hållet mot stan. Så jävla uppfuckad i huvet hon var! Hon hade ju bestämt sig, hon skulle inte hänga med Mema och hålla på med hennes skit fler gånger. Och likt förbannat var hon här nu, på väg till Mema för att hämta mobiler och lämna dem till nån jävla snubbe i Bryngan. Så jävla typiskt också att Mema och hennes brudar snodde och gjorde skitjobbet medan nån glidare sålde vidare! Varför i helvete gick hon med på det här? Igen???

Sommaren hade börjat bra. Hon sommarjobbade på ICA Oppeby, hängde inte så mycket med Mema. Hon hade bestämt sig, hon skulle sluta störa sig, sommarjobba, tokplugga för att få betyg och sen dra. Utomlands. Bort. Iväg. Men så, hon visste inte varför – hon visste verkligen inte alls varför – började hon ta sovmornar och sjukanmälde sig när Mema ringde. Sen sket hon i att gå till jobbet och det blev ännu en galen sommar med Mema. Hon var så jävla dum i huvet. Hon slog av på takten, cyklade lugnare. Augustikvällen var ljus men här mellan tallarna gjorde natten sig påmind. Ja, det var väl så. Hon var korkad, gjorde aldrig ett enda fucking rätt. Hon hade alltid varit den fega, Mema den modiga. Som när snuten jagade dem för några år sen, jävlar vad rädd hon var. De hade snott snacks och dricka på Gullans kiosk och mötte typiskt nog snuten utanför. De sprang som galningar och i förbifarten hann ändå Mema spotta på snutbilen innan de kastade sig på cyklarna och drog iväg upp på Hållet, slängde cyklarna och plöjde iväg genom skogen. Med knäpptysta flåsanden satt de ihoptryckta i en rotvälta medan de hörde poliserna trampa runt i blåbärsriset. Fan att vi tappade snacksen, hade Mema sagt sen och så hade de garvat och tagit en cigg.

Johanna kunde Hållet utan och innan. Hit hade hon gått på utflykt med lågstadiet, här hade hon cyklat tusentals gånger fram och tillbaka till stan, alla tider på dygnet. Här hade hon plockat blåbär med mamma, mostrarna och kusinerna när hon var liten. När hon var liten. Det var som hundra år sen. Det var då när mamma och pappa fortfarande kanske var lyckliga tillsammans. De slogs i alla fall inte. Och mamma skrattade och pappa fanns kvar.

I samma stund som hon cyklade genom kallstråket i backen mot ån kom hon att tänka på historien om Agnes Maria. Hon var kanske sex år och satt i mossan medan mamma och mostrarna hukade över blåbärsruskorna en bit bort. Bakom tallarnas raka stammar skymtade ån. Nu ska jag berätta för dig om den förfärliga berättelsen om Agnes Maria och Paradiset, hade hennes kusin väst i hennes öra, för att i nästa stund säga med sin vanliga röst; men bara om du törs såklart? Klart jag törs, sa Johanna och ångrade sig på första stavelsen. Det var också så in i helvete typiskt henne! Säga en sak och tycka nåt helt annat! Hon var uppenbarligen dum i huvudet redan som barn! Nu hade hon passerat kallstråket men kylan ville inte ge sig. Hon ökade farten. Det var i nerförsbacken mot Fåfängan hon hörde det. Skriket. Det högg till som en klo om henne. Vad fan var det?? Så såg hon hägern och hon flinade åt sig själv. Så sjukt lättskrämd hon var! Så pinsamt! Men Agnes Maria fick hennes tanke att stanna vid ljudlösa skrik på hjälp, vid mörka vatten och vid luft som inte mer finns.

Så hörde hon det igen. Men ändå inte. Det lät annorlunda nu. Hon vilade på tramporna och lät sig rullas ner mot gångbron över ån. Skogens mörker hade bytts mot de döda almarnas knotiga silhuetter. Som utsträckta händer vände de sig mot himlen, bort från åns tysta djup. Johannas ögon var fästa på vattnet. Det var här de hade hittat särken som drog Agnes Maria mot bottnen, det tomma tyg som berättade att något fruktansvärt hade hänt. Johannas blick släppte inte vattenspegeln, släppte inte ytan med lätta krusningar från den uttorkade stranden på andra sidan. Och där låg ett tygstycke lysande vitt i vattnet.

Johanna fick på nåt sätt upp Inger på den torra åbanken. Hon slog på de slappa rynkiga kinderna med handflatan och skrek ”Vakna, vakna, vakna, vakna, vakna!!” i tusen timmar och så knyckte den gamla kvinnan till och vatten forsade ur hennes kropp och så kom det förbi en man med en hund och så kom ambulansen och Inger frågade när Sven-Erik skulle komma och Johanna sa att han kommer snart, alldeles, alldeles snart och så höll hon Ingers hand.

På nåt vis blev allt lättare sen. Jag vet inte, men kanske är det så att har en räddat en tant ur en å så händer liksom nåt med en. Jag hämtade aldrig mobilerna, inte den kvällen och ingen annan kväll heller. Jag undvek Mema och hon blev till en skugga som inte längre tillhör mitt liv. Vi ses fortfarande, Inger och jag. Vi fikar och skrattar och tar promenader längs ån och pratar om allt möjligt, om den där augustikvällen och om Agnes Maria. Om hur hon på ett sätt räddade Ingers liv. Men allra mest var det du, säger alltid Inger då, det var du Johanna, som räddade mitt liv. Fast ibland undrar jag vem det egentligen var som räddade vem.


>> Läs intervjun med Linda!

Linda Eklund

Jag är läraren, antikvarien och kommunikatören som bytte bana, stoppade nävarna i jorden och utbildade mig till trädgårdsmästare. Förutom att jag gillar det gröna i livet så berikas jag av bokcirkeln Bokbönorna som ses en gång i månaden för att dryfta tankar, åsikter och funderingar om en läst bok, och om livet självt.