Trakten läser:
Min far och Kvinnan, två kortromaner i en bok av Annie Ernaux, Norstedts förlag, 2022. Originaltitlar: La place utgiven 1983 och Une femme 1987.
Svenska akademien motiverar Annie Ernaux nobelpris i litteratur 2022 så här: ”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar”. Annie Ernaux är född 1940 och debuterade som författare 1974.
Min far och Kvinnan är arbetarromaner om författarens och hennes föräldrars byte till en högre socialgrupp. Berättelserna om föräldrarna beskriver indirekt Ernaux egen klassresa. Föräldrarna har lämnat det liv som var dem givet som arbetare. Livet de lever som ägare av en liten livsmedelsbutik och tillhörande bar är eftersträvat. De är dugliga, viljestarka och målmedvetna. De ska aldrig återvända till livet som löneslavar. Med framgången följer också förlusten av det som är hemvant. Föräldrarnas existens är kantad av självpåtaget utanförskap. Dottern dubblerar klassresan och blir lärare. Ingen i familjen kan återvända till det som varit, precis som att ett par urvuxna skor förblir just urvuxna. Annie Ernaux berättar närgånget om klassresor i ett Frankrike som ligger bara två generationer bort.
Min far och Kvinnan är historier fyllda av kärlek och stolthet. Föräldrarna gifter sig, får barn och blir med lägenhet och förverkligar drömmen att öppna butik med tillhörande bar. De sparar och tillsammans vågar de ta steget trots rädslorna för: konkurrenter, att bli lurade, att förlora allt de äger och bli arbetare igen. De har varandra, fadern och kvinnan. De är älskade av dottern, som lämnar dem när hon lever sin klassresa. Föräldrarna kan inte vara delaktiga, vilket väcker saknad och sorg. De tre klassresenärerna är varandras enda vänner.
Det är en ynnest att som Annie Ernaux kunna skriva om sitt och föräldrarnas främlingskap. De har lyckats, men är de lyckligare? Dottern beskriver barägaren, fadern, som lyckligast när han arbetar i trädgården och hennes penna glöder av stolthet när hon tecknar modern:
”Av dem alla var min mor den som var vildast och högfärdigast, med en upprorisk klarsyn vad gällde hennes underordnade ställning i samhället och en absolut vägran att låta sig dömas enbart utifrån den ’En ann är lika god som en ann’ sa hon ofta apropå rikt folk.”
Uppväxten är enkel och familjen har inget annat sätt att tala med varandra än gnälligt och anklagande. Författaren minns med klinisk skärpa hur hon präglats av sin klans kollektiva ramar. Den egna reaktionen efter att ha blivit kysst av en berusad och vacklande moster fångar vem författaren var och den hon är: ”Jag tror att jag aldrig kommer att kunna skriva som om jag inte hade mött min moster den dagen.”
Ernaux, som själv har liftat med skolan och studierna när hon gör sin klassresa, skvallrar effektivt att kärleken inte är större i en familj som talar till varandra med utsökt älskvärdhet. De 174 sidorna är till bredden fyllda av en berättelse om kärlek och saknad som väcker starka känslor.
