Trakten läser
Babetta, av Nina Wähä, Norstedts förlag, 2021.
När Augustnominerade indiepopparen (unik kombo?) Nina Wähä följer upp sin stora, tornedalska kollektivroman Testamente är det med en helt annan sorts bok. David Armini känner sig inspirerad att fundera över språk.
Katjas bästa vän Lou gjorde internationell succé med storfilmen Babetta och lever nu med den ännu mer förmögne men också mycket äldre filmlegenden Renaud i ett luxuöst chateau i södra Frankrike. Lou kallar på Katja som kommer som en lydig hund – för deras relation är inte jämställd. Där har ni intrig och huvudkaraktärer i Babetta, en roman som leker med intertextualitet på olika vis.
Det är mycket filmreferenser i boken och en cineast har nog ännu större behållning av den. Wähä väver snyggt och trovärdigt ihop filmen Babetta med samtida filmkultur och Katjas analyser.
Det ringer av Easton Ellis, F Scott Fitzgerald, Mr Ripley-böckerna av Patricia Highsmith, Bortom Amerika av Linnéa Sjödin och Stella av Marlene Haushofer.
Det är ytlighet som ”bara ytligt är ytligt”: märkeskläder, partyn, designermöbler, swimmingpoolen – allt är så snyggt att läsaren, omgivningen och personerna själva kan förledas tro att det saknas djup.
Wähö bygger upp en obehaglig stämning som förstärks av på samma gång lockande och motbjudande gränslöshet, i synnerhet sexuell sådan där hela tillvaron gränsar till ett pågående övergrepp eller samlag: mellan Katja och Lou: “Hennes andedräkt är varm mot mitt öra och hon luktar parfym blandat med skaldjur, eller fitta kanske.”; mellan Katja och Renaud: ”’Katja, you are a naughty girl’, viskar han och vips så har han knäppt upp och tryckt ner mitt huvud.”
Sist men kanske framför allt: en osäkerhet om Katja går att lita på. Är hon en Ripley? En opålitlig berättare?
Men i min läsning infrias inte kontraktet med läsaren/mig. Jag saknar något som kontrasterar, något som drämmer till. Kanske är Director’s cut-slutet tänkt att göra det? Det som ändå blir starkt är de associationer, frågor och funderingar boken väcker.
”Är vårt språk i själva verket en rörelse bort från sanningen?”
Wähä är citatvänlig, men ovanstående är mer än en kul onliner och jag reflekterar i flera lager.
Först en reflektion om hur intimt sammanlänkat intellekt och medvetande är med språket: Å ena sidan, ju mer avancerat språk, desto smartare tankar kan vi formulera? Å andra sidan, ja, det där med sanningen då? Det är ju inte sant för att det finns ord för det!
Samtidigt är det förvånande hur lite språk ändå utvecklas. Wittgenstein och språkspel är tämligen osexigt att snacka om? Det dyker inte upp många poster i min filterbubbla i alla fall! Men för att citera Ludde själv: ”Språkets gränser är världens gränser”. Borde vi inte arbeta aktivt med att vidga språket då?
Nej just det, för sen kommer kanske reflektionen att språket inte utvecklats så mycket vad gäller orden … för att det ju hänt så mycket i andra medier och det är väl också språk!? I en vidare mening gällande vad språk är så växte under 1900-talet rörlig bild och ljud fram, samt medel att sprida detta brett. En av flera bottnar i Babetta tycks röra sig just här: Vad är dröm och fasad och verklighet på vita duken och i en filmstjärnas liv och i hennes entourage?
På senare decennier har vi dessutom å ena sidan den demokratiserande möjligheten att vi alla kan nå ut med budskap till massorna. Å andra sidan stressar vi också ihjäl varandra då vi inte bara har några enstaka filmstjärnor av vara avundsjuka på, utan varenda j-vla granne och släkting har coolare semestrar och snyggare vardagsrum.
Tänk nu på detta sista lagret och backa till citatet och tänk på vad som brukar sägas om sociala medier och sanningen. Märk väl att jag inte tar ställning. Jag säger inte att det är något dåligt att vi använder sociala medier för att individuellt kunna gestalta vårt (drömda) liv. Men det är värdefullt att reflektera över det!
Slutligen: Boken skulle kunna vara en instegsdrog till att läsa ”mångbottnad litteratur” då den innehåller enkelt tillgängliga lager, tex:
✍️ en udda och väl berättad livshistoria med spännande detaljer om lyxliv, filmelit och sex(uella övergrepp).
✍️ Fiktion-i-fiktion med filmen Babetta och en osäkerhet på vad som är fiktion.
✍️ Katjas reflektioner om maktstruktur i Babetta, i filmindustrin, i samhället som producerat filmen, medan läsaren själv får se det i bokens handling.
✍️ Det där med Ripley. Särskilt när Katja tänker om Lous pt: ”Jag undrar om hon tror att jag är Lou.”
