Trakten läser
Det har varit kallt i Madrid, roman, PQR-Kultur, 2007.
Jag är svag för det stråk av svårmod som står att finna hos de större författarna från Västerbotten eller viss finsk kultur jag ramlat över. Larry Silván. Edith Södergran. Carina Karlsson. Aki Kaurismäkis Flickan från tändsticksfabriken sliter i ens arma själ. Det finns mer, naturligtvis finns det mer. Agneta Ara, född -45 i Helsingfors, exempelvis. Aras författargärning består av både poesi och romaner. Det är nu tio år sedan en bok senast gavs ut, så kanske dras strecket vid den nuvarande totalen. Det vore synd.
Det har varit kallt i Madrid är en bok jag inte kommer att glömma. Redan de första raderna får mig att känna det. Det är mörkt, osentimentalt, vemodigt och stundtals bländande vackert. Det är inte tal om effektsökeri. Naturen är osentimental eftersom den inte har någon agens. Karaktärerna har det och de val de gör påverkar andra – vissa för livet. På spårvagnen upplever jag vattniga ögon, i en trappuppgång näsmurr och hemma i soffan gråter jag.
Barn blir vuxna och vuxna slutar att finnas till. Stundom poetiskt och ofta eftertänksamt målar Ara fram vanliga människors liv. Bokens karaktärer, du och jag, makar sig framåt i tiden. Det känns som om allt är en långsam men oavbruten framåtrörelse. Samtidigt vet vi men vill kanske helst inte tänka på det, att denna rörelse kommer att upphöra eftersom vi alla ”skall tas härifrån av Den Exakta Orörligheten, kanske redan i morgon, kanske om någon timme, kanske nu!”.
Tid, språk och trauman är centrala teman i boken. De slingrar ofrånkomligen in sig i varandra. Som alla författare som vet hur man skriver om absolut mörker, berättar Aga närmast som i förbifarten. Saker händer trots att de kanske inte hade behövt göra det, men likväl inträffar det. Vissa dör, andra lever och vi som blir kvar står där oförstående. Det handlar inte alltid om rätt och orätt. Allt detta blandas med en lagom dos av magisk realism och egentligen skulle nog de flesta berättelser må bra av små blinkningar till barnsagor, några mysko vargar och en skälmsk liten talltelning.
Isabel är i bokens början bara spädbarnet, ”en gurglande liten sak som ingenting annat kan än skita på sig, bli omkringburen och skrika i sin korgsäng” som hennes fyra år äldre bror André inte helt inkorrekt konstaterar. När hon blir vuxen filar hon på sin doktorsavhandling om det ”semantiska minnets och det episodiska minnets koherens vid posttraumatisk depression”.
Det skulle räcka som baksidestext för boken. Det och att det inte finns ett språk för döden.
