Trakten läser
Kärlek, vänskap, hat, novellsamling av Alices Munro, Wahlström & Widstrand, 2003.
Alices Munros noveller är nästan som lektioner i skrivande.
Redan de två inledande meningar av titelnovellen etablerar flera premisser: Tidsepoken är efter att många järnvägslinjer anlades, men innan de lagts ned. Platsen är en järnvägsstation. Två personer interagerar: En kvinnlig kund och en manlig stationsföreståndare. Dynamiken ligger i att stationsföreståndaren ser sig som flirtig, men framförallt fångas läsarens nyfikenhet redan i första meningen med kvinnans ovanliga önskemål att transportera möbler.
När nu läsarens intresse fångats, fördjupar Munro porträtten, först stationsföreståndaren och Johanna, sedd genom den förres ögon. Därefter porträtteras Johanna genom sitt eget perspektiv i klädaffären. Författaren skiftar vidare perspektivet varefter berättelsen vecklar upp sig.
När berättelsen fortskrider fördjupas spänningen kring möblerna och kvinnan. Varför behöver hon finare kläder? Hon verkar ha gott ställt, men för sig inte som kan väntas av en någorlunda välbärgad kvinna vid denna tid. När Johanna säger att hon nog ska gifta sig i klänningen bildar läsaren ett pussel med möbler, klänning, giftermål. Men när nu möblerna fått en förklaring får läsaren nästa konflikt att fundera på: ”Hon kände hur det hettade i ansiktet, för det hade faktiskt aldrig varit tal om giftermål” Finns det här giftermålet bara i hennes fantasi? Ska hon lura någon till giftermål?
På det här sättet arbetar Munro genom novellen. En konflikt presenteras, förstärks – och löses och nästa problem presenteras.
Gestaltning sker i många nivåer. Bara i personernas namn ligger information kodat om både eran och personernas samhällsställning. Mr McCauley har högst status och nämns endast med efternamn. Ken Boudreau har lägre status och får med förnamnet, men nämns aldrig utan efternamnet, utom av Mr McCauley som använder förnamnet. Johanna, Edith, Sabitha nämns oftast utan efternamn.
Munro spelar samtidigt på små och stora teman. Vi får följa vardagligheter, men helheten är en på samma gång humoristisk berättelse och en varning när Edith inser att deras lilla skämt skapade en ny människa.
Munros magi ligger i hur starka läsupplevelserna blir, i det vardagliga, i det sjaskiga eller banala. Och det är ju där verklighetens magi finns.
