Novell av Oskar Lindh
Jag hade alltså bett om köttfärssås utan sås. Men fick istället köttfärssås med sås. När jag frågande såg på servitören ryckte han bara på axlarna och gick därifrån. Lite snabbare än vanligt? Men vad i helvete! tänkte jag. Till och med spaghettin var ju indränkt. Sås överallt!
Klockan var sjutton noll sex. Enda dagen i veckan då jag slutade sexton noll noll istället för arton noll noll skulle jag alltså behöva handskas med den här skiten. Annars brukade Gudinnans Grek servera mig det jag beställt. Visst kunde det bli lite fel ibland, särskilt när gästerna var många. Men jag var ju ensam på restaurangen. Vad sysslade de med? Höll stället på att gå i konkurs? Var det därför de var så förbannat … sura?
Städaren borde ändå göra sitt jobb. De andra borden, golvet, golvlisterna, heltäckningsmattan – stället var stänkmålat med ketchup, köttfärs, sallad utspilld från en burrito, och en del andra murriga munsbitar. Visst. Restaurangen gick igenom tuffa tider. Men kom igen!
”Hallå?” sa jag.
Inte ett liv. Och jag som tänkte åka hem för att hinna med Lejlas kvällspromenad. Hon sket på mattan annars.
Förutom matspillet var det mesta sig likt på Gudinnans Grek: grå tapet, gråa bord, och grå ytterdörr. Inga fönster.
Skönt.
Andra restauranger var så störande: mönster på tapeten, färger överallt, många besökare överallt som pratade överallt om allt. Och musik! Musik! Att lagen ens gav dem rätt att överbelasta en människa med så många intryck! Jag blev så stressad av alltsammans. Jag försökte sleva i mig så snabbt som möjligt. Åt såsen. Med sås! Ville bara därifrån. Nej, fan, det gick inte.
”Hallå?” sa jag igen. Ingen visade sig vid mitt bord. ”HALLÅ!” vrålade jag. Nån började lyssna på Taylor Swift bakom bardisken. Högt. ”Nä nu jäklar”, muttrade jag och gick fram mot ljudkällan. “Hallå! Ursäkta!” Musiken var så hög! Ingen hörde mig.
Först såg jag bara ryggarna på servitörerna bakom disken. En låtsades vara upptagen med att sortera om en massa glas som stod uppradade till höger om disken. Varför? Kanske var det menat som något slags meningslös prydnad. En annan låtsades äta en burrito, en tredje verkade meditera framför ishinken. Det var säkert ett dussin ryggar, de flesta muskulösa. Ibland sneglade de åt mitt håll. Nästan alla hade ansiktstatueringar. Några stod och rökte. Som vanligt. Visst anade jag att deras brottsregister var lika fläckade som heltäckningsmattan. Men jag var ju kunden. Kunden! Kunden som beställde köttfärssås utan sås. Kanske kunde jag inte anklaga dem för deras konstigheter. Men jag, kunden, kunde gott säga: “Ni gör inte ert jobb!”
Servitörerna viskade till varandra. En skruvade ner volymen. Han kom fram.
”Kan jag hjälpa dig?”
”Ja.”
”Med vad?”
”Du vet.”
Mannen tystnade igen. Ännu fler servitörer ställde sig nu och rökte. Som vanligt. De viskade till varandra.
”Jag beställde samma rätt som förra gången.”
Mannen förblev tyst.
”Så … jag skulle uppskatta om ni gav mig samma rätt. Igen.”
Inget svar.
De rökande servitörerna gav mig blickar. De fnissade. Jag sa långsamt:
”Köttfärssås utan sås, samma rätt som jag har beställt av er i flera år. Det skulle jag gärna vilja beställa igen. Kan ni, snälla, laga just den rätten åt mig?”
Mannen var tyst.
De andra, rökande servitörerna började nästan skratta. Jag sträckte på mig.
”Okej, ni vet väl att jag kan skriva en Google-recension! Om er sketna service? Ingen har ens recenserat er på Google än.” Jag knappade på telefonen. “Så det här blir rätt jobbigt, eller hur?”
Servitörerna tystnade, fimpade, vände ryggarna till och började på nytt byta plats på de meningslösa glasen.
”Jag är snart tillbaka”, sa servitören vid disken. Han gick ut i köket.
Jag väntade i flera minuter. Servitören pratade med någon därute, nån som nästan vrålade tillbaka. Så kom en annan man ut genom köksdörren. En tjockstark typ. Jag hade aldrig tidigare sett honom.
”Vad är problemet?” sa mannen. Jag fnittrade. Kunde inte hjälpa det. Han var stor och fet, men pratade med den mest pipiga röst man kan föreställa sig.
”Jag vill alltså beställa köttfärssås utan sås och – ”
”Aldrig i livet!”
Jag blev tyst en lång stund. Harklade mig.
”Men det är ju samma sak som jag har beställt under flera år?”
”Jaha, men nu är jag den nye köksmästaren. Och jag säger: köttfärssås utan sås inte är en riktig rätt.”
”Nähä, varför inte?”
”Köttfärssås är ett kulturarv. Faktiskt. Köttfärsås kan du inte bara kan leka runt med hur som helst! Tänk om alla var som du! Ändra maträtter hipp som happ! Äta hamburgare utan kött, fisk med bara ben, kyckling utan klubba. Och all annan konstig skit som man kan få för sig! Hur tror du det blir då!? Vad händer med den svenska matkulturen, maten som flera generationer mödosamt har – ”
Mannen som kallade sig “den nye köksmästaren” babblade på. Babblade om hur kött skulle ätas ordentligt. Hur ungdomar förstörde matkulturen. Hur vegandieter var en “skam”. Allt med den där pipiga rösten som fick honom att låta som en äkta kastrat. Jag kunde inte hålla mig.
”Vad fan är det som är så roligt?” pep köksmästaren. Ilskan fick stämman att stiga en oktav. ”Är det här bara ett skämt för dig? Betyder inte matkultur något överhuvudtaget?”
Två servitörer satt bakom köksmästaren. De höll hårt i varsin burrito och argumenterade om det rätta greppet.
”Faktiskt … Nej.” sa jag. “Jag bara hatar såsen till köttfärssås.”
”Människor som du borde hängas!” sa köksmästaren.
“Ta en burrito!” sa en av servitörerna. “Ta en och var som folk!”
Jag fattade inte. Visst var de anställda för lata för att lära sig hur man gjorde en massa nya rätter, men hur kunde de fortfarande bara laga köttfärssås? Med sås! Och burritos? Som folk verkade spotta ut längs golvlisterna? Ville på riktigt ingen av dem lära sig något annat? Var de rädda för att håna matkulturen, eller vadå?
Ja ja, tänkte jag, och satte mig vid bordet igen. Jag försökte äta upp den sista såsen av köttfärssåsen. Tog en munfull. Spottade. Den där jäkla konsistensen. Såsen satt som slajm uppe i gommen. Jag smackade. Tänkte på Lejla. Lejla! Hade hon skitit på mattan? Jag försökte tvinga i mig köttfärssåsen, slängde in den i käften och svalde, nästan som om jag tog alvedon. Ner med skiten bara! Nä, det gick inte. Jag stirrade på röran. Åt hellre Lejlas skit. Och så flugornas jäkla surrande. Fy fan, vad jag önskade att jag hade tagit med öronproppar.
Hur många gånger hade jag inte blivit itvingad köttfärssås. Mamma och pappa nöjde sig inte förrän jag åt upp hela geggamojan. Gav mig utegångsförbud om jag vägrade. “Man ska äta vad som bjuds!” Köttfärssås. Varje jävla fredag. De skulle lära mig att ”uppskatta vad man får”. Jag åt oftast hos någon kompis. Men när alla vänner var upptagna låg jag i sängen och skakade efter kvällsmaten. Skakade och fantiserade om dagen då jag skulle få ”växa upp”, flytta hemifrån eller vad man nu skulle göra. När jag skulle slippa mina föräldrars skit.
Taylor Swift ljöd fortfarande bakom disken. Jag bar fram tallriken och pekade på såsen. Servitörerna såg ut som att: “vi låter bara bli att spöa dig för att vi är rädda för att förlora jobbet.” En av dem räckte mig en cigg. Med andra handen visade han tydligt att jag borde sätta mig igen. Jag ignorerade erbjudandet, klev snabbt in i köket, låste dörren och ställde för säkerhets skull även en mopp bakom dörrhandtaget.
Det var alldeles tyst därinne. Mannen som kallade sig “köksmästare” satt på en stol, vänd mot fönstret. Han tuggade märkligt tyst på något. Jag smög fram och höjde tallriken. Köksmästaren vände sig om. Ögonvitorna. Han förstod. Gapade med käften full av nån vit, halvtuggad deg. Jag måttade in köttfärssåsen mot det feta röda nyllet, men tappade greppet när jag fick syn på köksmästarens egen tallrik: där låg två halvätna vita skivor hamburgerbröd. Inget emellan.
“Hamburgare utan kött?” sa jag.
”Nej, nej, fan, nej”, skrek köksmästaren. Han gick fram och tillbaka mellan köksdörren och fönstret, med tallriken balanserande i högra handen. Tårar böljade nerför de plufsiga kinderna.
Jag lugnade mig, blev medveten om rummet. Det såg ut som förväntat, förutom ett halvöppet skåp intill kylrummet. Där låg travar av cigarettpaket. Var det alltså dit restaurangens intäkter gick? Sögs vinsten in i detta svarta hål, servitörernas tobaksgrotta? Var gratis cigg allt som höll dem kvar? Var Gudinnans Grek så sketen?
”Säg inte ett skit om det här!” sa kökschefen. ”Fattar du? Det här är mitt jäkla sätt att äta hamburgare! Jag respekterar fan matkulturen! Det gör jag!” Det lät mer som en bekräftelse för honom själv än för mig.
”Torka tårarna. Sätt på plattan”, sa jag. “Köttfärsås. Utan sås.”
”Din jäkla – ” Köksmästaren såg ut som min trotsiga lillebror. Fast fetare. ”Okej”, sa han. ”Men det är banne mig sista gången.” Jag visste att han inte trodde sina egna ord. Jag kunde avslöja “köksmästarens” lilla hemlighet. När som helst.
Jag gick ut och satte mig åter vid bordet. En servitör tog bort tallriken. Tog bort den förbannade såsen. Efter en stund dök han upp igen. Serverade: “Köttfärssås utan sås.”
“Man tackar.”
En tugga. Jag njöt. En till. Njöt av konsistensen. Nu var den kryddad och rullande fast. Inte en sån slajmig röra. Torrt och fint i gommen. Taylor Swift hördes fortfarande från disken. Flugorna cirkulerade på golvet runt burriton. Jag brydde mig inte.
Jag tog tåget hem. När jag öppnade dörren till lägenheten låg Lejlas skit på mattan. Jag lät det vara och vi gick ut.
