Trakten läser
Död mans skugga, roman av Hans Gunnarsson, Albert Bonniers förlag, 2023.
Med Död mans skugga går Hans Gunnarsson i mål med ett projekt som startade med 2015 års All inclusive, och fortsatte i Nattsida från 2019, en romantrilogi om ett, eller snarare flera gemensamma händelseförlopp. Tre böcker om depression, mord, självmord, komplotter och sköna tropiska drinkar.
Och om författarskap.
Skrivandets hantverk tycks uppfylla Gunnarssons tankar, åtminstone genomsyrar författandet de trilogin. Och det gestaltas i att böckerna gör så många saker samtidigt och på ett så lekfullt och tygellöst vis. Med form och innehåll, berättarstruktur och genrekrav gör han som han vill. Minst experimentellt är det språkliga, den vid det här laget hävdvunna gunnarssonska prosan är tillgänglig och rak men med en fyndig grabbighet. Jag drar mig för att använda det ordet, som kan verka avstötande, men det är en grabbighet med självdistans.
”De flesta författares banor är väl närmast att likna vid häxpipor, en hastig tillika publiklös händelse under radarn, ett avlägset tjut i mörkret, en liten knall och sen utslocknande.”
Ur: Död mans skugga
Ibland kallas bokserier för cykler, här är det verkligen en cirkel som sluts; när Död mans skugga tar slut når vi inledningen på All inclusive. För att inte förstöra effekten säger jag inte mer än så, men författaren själv föreslog i en intervju att en ny läsare kunde kosta på sig att kliva in i trilogin med vilken bok som helst. Att börja med del tre går utmärkt, men missa för all del inte att i så fall fortsätta med de två föregående, du kommer att märka att laddningen består.
I Död mans skugga träffar vi ett berättarjag, en författare, som efter tre, eller om det är fyra, flaskor vin, skriver in sig på psyket. Han är illa däran, deprimerad. Inget går som det ska, han röker och dricker för mycket, har ingen partner (men rätt många vänner och bekanta som trots allt svarar när han ringer) och karriären är det inget vidare med. Beskrivningen kunde gälla CG och Per, huvudpersonerna i All inclusive och Nattsida.
På psyket träffar han just Per Boman. De röker och stirrar ut genom ett fönster i stum, gemensam, men inte delad förtvivlan. När berättaren kommer hem får han en låda med Pers papper och uppmaningen “Gör vad du vill med skiten”. Det blir handlingens verkliga katalysator och han börjar jaga efter ledtrådar i ett, jag tvekar att kalla det fall, men det får duga. Bomans stoff rör försvunna människor. Döden fyller den där lådan.
Om och om igen frågar berättaren sig själv vad fan han håller på med. Utan att egentligen hitta något svar. Och svar på frågor är något Gunnarsson verkar ogilla. Nya frågor går bra, och en mångröstad och skiftningsrik skildring av livet blir resultatet av berättarens detektivarbete. Just detta skildrande av livet får mig att tänka på Camus, svar på frågor är orealistiska förväntningar på existensen, allt vi kan hoppas på är strävan åt det hållet.
Detektivromanen, däremot, den klassiska, ställer frågan och levererar svaret. Här får vi genren dekonstruerad och förvandlad till ett underhållande collage. För när folk dör i böcker, och någon letar efter ledtrådar, handlar det ändå på något plan om en kriminalroman. Berättaren blir överfallen, dricker öl och drinkar med mystiska kvinnor, mottar hotfulla telefonsamtal och dras med till andra sidan jorden på ett grandiost uppdrag.
Hela tiden är han motvillig, till andras förslag och sitt eget beteende. Vad ska han göra det här för? Han borde skriva. Men Bomans låda är ändå ett stoff, något som skulle kunna leda till ett manus. Och han behöver verkligen något att imponera på förlaget med.
Ja, handligen fungerar som en metafor för författandets realiteter, samtidigt som det också på ytan handlar om detta; att vara i en skrivprocess, att leva i ständig ekonomisk osäkerhet, som en Janusfigur, både hjälte och paria på samma gång.
Dubbelheten går igen även i romanens metaskikt. Jagberättaren är inte, förstår jag efterhand, en pålitlig berättare. Det hela uttalas tydligast när en förläggares identitet vänds upp och ner. Vem är Åsa? Är hon Åsa, eller någon annan? Är hon en karaktär i ett manus som jagberättaren jobbar på? Javisst! Men samtidigt är jag som läsare kvar i stoffsamlarfasen och Åsa förblir Åsa i texten.
Gunnarssons geni ligger i hur lättsamt han behandlar alltihop, som en självklarhet. Och där får han med mig på den solkiga färden. Han bryter mot förväntningar och skrivarpedagogikens regler, lämnar sina frågor obesvarade och sina intriger ofärdiga. Nämnda språk, som river upp den nerdekade grabbgubbens bröst och med självironisk syra avslöjar svagheter och tvivel, är en viktig del i detta.
Lika öppet behandlades intrigerna i All inclusive och Nattsida. Men så mycket kan avslöjas som att vi i Död mans skugga får veta vart huvudpersonerna i de två andra böckerna tar vägen.
I All inclusive jobbade Gunnarsson en del med form och lät röster klippas in mellan kapitlen utan förklaring, fast de hade förstås sin plats i tema och i relation till karaktärerna. I Nattsida var det mer nedtonat men i del tre blir det formmässiga mer påtagligt. Berättaren gör intervjuer med många personer, för att förstå sig på Bomans stoff. Men undersökningen existerar nästan helt som okommenterade röster. Jag tänker mig dem som röstmemon, inspelade via telefon. Dessa utgör egna kapitel och blir sina egna berättelser inom den större ramen. De har en viss betydelse för själva handlingen men den är inte direkt och tydligt sammankopplad.
Även här kunde läsaren hos en sämre författare ha tappat bort sig: greppet lär inte bli en bästsäljartrend. Men Gunnarsson får med oss och behåller spänningen genom sin komplexa konstruktion. Här finns säkert hundra namngivna karaktärer, kanske fler, här finns röster helt utan etikett och här finns till och med rop från graven (fast de skulle kunna vara utkast till noveller som berättaren jobbar på). De senare är en slags invokationer, så kallade kyrier. Det är en bok och en trilogi som innehåller mycket, inga svar men mycket annat.
Och livet är ju all inclusive, här finns allt. Alla får inte smaka på drinkarna men existensen delar vi och den är så mångröstad och mångbottnad att svaren på frågorna aldrig egentligen går att vaska fram. Vad kan vi då hoppas på? Kanske en god läsupplevelse, en stark och underhållande roman. Ja, det är inte för mycket begärt. Och det får vi här. Döda män lämnar inte många svar efter sig, men deras skuggor kan falla över ens väg och vad säger man då? Kanske blir det inte mer begripligt än orden som väntar i skrivmaskinen när berättaren återvänder från sin tur till psyket:
fAn kakkkkkkkkkkk
