Dödsmetall lutar sig mot den mest ursprungliga formen av ”litteratur”. Där förmedlas känslor via brölande, det var så man från början kommunicerade. Ett språk bortom språket. Ett traderande med tyngd. Texter som inte gör sig beroende av orden – når fram utan bokstävernas hämskor – slår sig fria från semantikens fängelse. (Om man inte fuskar och läser texterna.)
De handlar ju också om det som varit ett av litteraturens största ämne genom alla tider, essensen av det att vara människa – döden. Och att inte tappa bort hågkomsten om att den är den oundvikliga och enda förutsägbara konsekvensen av att leva. ”Kom ihåg att du är dödlig”, memento mori, är ju ett klassiskt citat. Men det ger nog trots allt inte dödsmetall i första rummet litterära anspråk.
Att Clive W Pearce alter ego Lemmy Loot låter en karaktär säga: ”Bibliotek är jävligt metal, ska du ha klart för dej. The glorious tombs of ancient wisdom rest upon our sacred shelves” passar i hårdrocksthrillern Heavy metal murder. Musikstilen är satt i högsätet och romanens spelplats är Sweden rock-festival i Norje Boke. Med på färden finns bland andra en bibliotekarie och en rockjournalist. Det som skulle bli ett reportage om hårdrockens själ blir något helt annat. Ett spektakulärt mord sker. Och jakten på gärningsmannen drar igång. Hårdrocksthriller är inte en genre jag tidigare stött på men hur smal den än må vara är det en trevlig upplevelse. (Läs till slutet av den här artikeln så hittar ni den som gömmer sig bakom namnet Lemmy Loot.)
Författarduon Erik Axl Sund låter också musikstilen spela en stor roll i Glaskroppar – svart melankoli. Den mest centrala meningen anser jag vara (och därför citerar jag just den):
”Det ska inte vara musik att njuta av. Det ska vara ljud att dö till.”
Detta är lite av ett credo. Och inte helt oväntat får musiken stor plats. Allt från hur en låt skapas, byggs i studion, över image och musikindustrin till ytterst filosofiskt om vad musik kan betyda för människor. Och här väjer verkligen inte författarna för det mörka. Ibland är det nattsvart men samtidigt topp tre av de vackraste beskrivningar av depression och livsleda jag läst. Och i bokens själva grundidé finns en minst sagt livsviktig diskussion.
Står det ”svart melankoli” på omslaget är väl kanske inte ordet roligt det första man tänker på. Men i denna bok refereras det till autentiska band. (I Lemmy Loots blandas fiktiva med faktiska.) Den som vill lära sig mer om musiklivet i Gävle, på den tiden de som idag är lärare och journalister och förskolelärare och konstnärer (och de flesta dessutom föräldrar) röjde som värst, har en fin chans här. Och det tycker jag är ett ”roligt” inslag. Men där slutar möjligheterna att använda det ordet i samband med denna spänningsroman. Att den är bländande smart i sin uppbyggnad och skildrar det tyngsta med ett lätt och flytande språk som ibland gnistrar går dock att säga. Glaskroppar: svart melankoli är del ett i melankoliserien. Del två heter Dockliv: grå melankoli och del tre Otid: vit melankoli.
… skildrar det tyngsta med ett lätt och flytande språk som ibland gnistrar
Att läsa JP Ahonens Belzebubs är att stiga in i en hel värld. Man kan se och lyssna på bandet på Youtube, eller som 360 hexperience, tecknade förstås. Man kan läsa serien och följa med i hur det är att vara en familj som har de flesta problem som en vanlig familj har, fast tvärt om. Att sminka sig handlar i familjen Belzebubs om att få till en lagom läskig corpse paint. De firar så klart antichristmas och hänger upp sina julprydnader – bokstavligen. Det värsta händer, ett av barnen börjar bete sig exemplariskt och kristet när övriga familjen har fullt upp med sitt black metal-band och att tjäna satan. Hur mycket är fiktion? Att läsa en serie om en tecknad familj och sedan se en tecknad musikvideo när de spelar med sitt band och höra musiken (som är seriöst producerad) och kanske kunna uppleva det i 360… som animerad karaktär i konsertpubliken – gränsen blir rätt spännande.
I romanen Grim bygger Sara Bergmark Elfgren en hel musikscen med många fiktiva band för att ha en spelplats för historien. Bergmark Elfgren gör det så autentiskt att de som var med och byggde upp dödsmetalscenen på 80-talet anser romanen som sannolik och till och med steget över – nära nog sann. Huvudpersonen Kasper känner väl till scenen, hans pappa var med i Dark Cruelty. Kasper är döpt efter bandets sångare Kasper, som kallade sig Grim. Denne Grim dog under mystiska omständigheter. När den yngre Kasper börjar få mardrömmar, som han tecknar, blir han intresserad av vad som hände Grim och vad som går att ta reda på om denne mytomspunne gestalt. Vad händer om man följer sina passioner? Finns det en fara med att göra det? I spökhuset ”House of Demons” hittar Kasper både sig själv och en väg som för honom närmare Grim och dennes demoner. Den dokumentära stilen gör att romanen känns otäckt äkta. Rädd på riktigt blir jag och tänker på att det ofta pratades om det autentiska och vikten av att inte vara posör i norsk black metal, vilket fick tragiska konsekvenser.
I Mattsson & Hellströms Stay Metal handlar det också om verklighet och fiktion. Kenny ”Metal” Bladqvist från Enköping är Europas bästa trummis enligt egen utsago. Få har dock förstått detta. Men Metal är helt övertygad om att han en dag kommer att få den uppskattning han förtjänar. När han väntar kör han lastbil. Och en dag tar han sig an en praktikant. Motvilligt så klart. Det mesta Metal gör förutom att spela trummor är motvilligt. Praktikanten Lance(elot) öppnar dock på ett oväntat sätt dörren för Metal. Stora delar av romanen handlar om och är skriven som en podd. En mediabyrå blir inblandad. Sociala medier skärskådas och det blir tydligt att språk och person inte alltid går hand i hand. Och att drömmar kan slå in, även om de inte riktigt ser ut så som man tänkt sig när de gör det. Med så många röster och stilar blir det lite rörigt, men idén bakom gör att man vill fortsätta läsa. Så här börjar podden:
Eslövsbördige journalisten och hårdrocksrecensenten Dan Nilsson har skrivit en roman om rock och relationer: Metallskallar. I den här genren hänger lilla blekingska byn Norje Boke som en skugga – även i denna roman är Sweden Rock Festival en betydande spelplats i dubbel bemärkelse. Rapp och platt journalistprosa gör att jag plötsligt tagit mig igenom första kapitlet med minimal ansträngning. Det funkar. Jag vill veta mer om Sara och försöka lära känna henne bättre. Det får jag. Och om hur hennes band krockar med sambon Markus band och… om relationerna i banden ju mer framgångsrika de blir. Nilsson använder för övrigt riktiga band och platser i sin fiktiva historia. Även här kan man göra en spellista och låta romanen ta plats i rummet. Snyggast skulle ju vara om kapitelrubrikerna var i samma ordning på spellistan som i boken, men när jag skapade spellistan hamnade flera tyngre band med låtar med samma namn på listan. Vilket jag så klart inte insåg förrän näst sista sidan i boken: Kapitel- och låtlista. Och bytte ut dem. Så nu finns det ett quizz dolt i listan, vilka metalband har låtar med samma titel som några av dessa klassiker?
Heavy Metal Management är en fackbok som får mig att vilja bli chef igen bara för att använda teknikerna och tankarna som två mycket meriterade företagsutvecklare, Per-Jörgen Pärson och Hans-Olov Öberg, levererar i en självklar förpackning. Vad är det metalbanden lyckas med? Hur kan de växa och hela tiden utöka sin fanbase oavsett trender och nå ständigt nya generationer av metalheads? Hemligheten ligger i ”The Pentagram of Six”. Hur många företag skulle inte vilja ha kunder som betalade för att bära deras namn på t-shirts och hoodies eller till och med tatuerade in företagets logotyp? När jag jobbade på VLT testade inhyrda designern om den nya logotypen skulle se snygg ut som tatuering. Många år senare fick tidningen ett av Sveriges mest hängivna metalheads som chefredaktör. Jag tar det som någon slags bevis på att den här boken är något viktigt på spåret. Och minns två fantastiska år 2013 och 2014 på Arbetarbladet där vi rapporterade från Getaway Rock Festival på många sidor av tidningen och i dess kanaler under tre dygn. Chefredaktör Nordström är nog den enda som jag inte tycker ska läsa den här boken, han kan den redan utan och innan. Vi andra bör börja med det 666 ord långa förordet och njuta av en spellista som med stil tar oss igenom resten av kapitlen. Och sedan fortsätta med någon av Hans-Olov Öbergs andra metal-relaterade böcker.
Läs fler romaner om metal.
