Svårt ämne att skriva om och svårt ämne att skriva bokrecension om!
Om någon missat det så skriver Meidell självbiografiskt om sina många år med anorexi.
Trakten läser
Ut ur min kropp, san berättelse av Sara Meidell, Norstedts, 2022. .
Två enkla noteringar först:
För det första: Meidell kan skriva! Oj så hon kan skriva! Prosan är hård, hackig, vacker, varierad och med läckra stilfigurer. Meidell får gärna skriva precis vad som helst och jag kommer att vara automatiskt lockad att läsa det.
För det andra: Boken är rak, ärlig, intressant, informativ. Hon går rakt in i smärtpunkter och skriver inte enligt formeln ”det var svårt men nu är jag frisk”. Hon dissekerar sin upplevelse inifrån, från en mycket ung ålder till nutid och beskriver en verklighet som de flesta av oss mött – åtminstone genom närstående eller bekanta.
Den arga debatten då?
Upprördheten har gällt huruvida boken borde publiceras, då den innehåller triggers och ibland är nästan en manual för att kunna vara ätstörd mitt i medelklassvardagen.
Det finns i mitt tycke inget svar.
Å ena sidan … är anorexi påtagligt socialt smittsamt. Media och förlag brukar inta en försiktig hållning vid publicering om självskador och självmord. Anorexi har en del likheter med självskadebeteende och få skulle välkomna en bok som detaljerat beskriver hur man bäst döljer skärsår man fyllt underarmarna med.
Å andra sidan … går det sällan att tiga ihjäl det jobbiga. Vi behöver prata om psykisk ohälsa och gör vi det inte riskerar stigmat att öka.
Som sagt finns inget svar för som ofta är debattfrågan felställd. Det viktiga för att adressera ätstörningar är i mindre mån att titta på individer, men hellre förstå och åtgärda samhället som individerna lever i.
En sak vänder jag mig emot och det är en viss romantisering av svält som en kreativ kraft, där Meidell bl.a. tar upp ett anekdotiskt exempel – Sjostakovitj ska ha svultit när han skrev sin Åttonde symfoni. Visst var kompositören i så fall kreativ trots svält och visst har en och annan kreatör kommit med fantastiska verk under påverkan av droger, alkohol eller (själv)svält.
Personligen ogillar jag dock romantisering av lidande för konsten:
Hellre fler lyckliga konstnärer även om priset blir fler mediokra konstverk.
Väl?
