Trakten läser
Trilogin om maskulinitet av Henrik Bromander:
Riv alla tempel (RT), Bokförlaget Atlas, 2014.
Vän av ordning (VO), Bokförlaget Atlas, 2016.
Bara en kram (BK), Bokförlaget Atlas, 2017.
Jag har länge tänkt läsa dessa böcker, i synnerhet VO. Flera personer som läst delar av eller hela mitt manus ”Flyktfågel” har nämnt Bromanders böcker som handlar om tre nyanser av toxisk maskulinitet, i tur och ordning kroppsbyggaren, näthataren samt sexualförbrytaren.
I min läsning är RT och BK intressantast. VO är för stereotyp för att riktigt ta tag. Näthataren Joel är exakt den typiske vite, outbildade kille som jag får upp framför näthinnan när jag tänker mig en man som gömmer sig i kommentarstrådar. På ett sätt behöver det inte vara kritik, då denna fördom kanske är korrekt. Men som bok tränger den sig inte på, jag lever aldrig riktigt mig in i Joels liv, det känns som att jag och författaren delar föraktet mot denna person och bara vill fräsa åt honom att för f-n skärpa sig. Joel blir aldrig riktigt mänsklig – han fortsätter bara vara ett nättroll som jag inte begriper mig på.
RT kryper däremot nära. Jag är under läsningen helt investerad i mobboffret Johan som börjar hänga på gymet och i en nedåtgående spiral brukar allt tyngre preparat. Bromander gestaltar tjusningar och kickar och jag sympatiserar med Johans val när han trappar upp drogerna.
Klart vassast är BK. Den förtjusande vidriga twisten här är att Jens (enligt min värdegrund) har sympatiska värderingar och delar mycket av min ideologi. Han är uttalat vänster, feminist och propagerar ofta högljutt mot slemmiga män. Genom sitt aggressiva agiterande för feminism och mot sexism landar han ett jobb som redaktör för en kreddig utveckling av fanzine till kommersiell produkt.
Men så kommer anklagelser om tjatsex och rena övergrepp. Notera att boken är skriven före #metoo men är framsynt och har bevarat sin aktualitet.
Mest intressant är att Jens åtminstone utåt lyckas visa upp en sympatisk image och att han själv identifierar sig som fullblodsfeminist. Detta är en sällsynt skildring och dessutom väl genomförd. I mitt tycke hade Bromander dock kunnat gå ett steg längre och låtit Jens (goda sidor) vara ännu mer sympatiska.
