//

Äta bör man annars dör man. Kryddat med boktips.

Mat. Ett ständigt gissel. Att få i sig nånting. Att fylla på depåerna för att kunna hålla igång ett tag till med det man ska göra. Att leva.

Kunde det inte finnas matbensinstationer?

Man stannar till, fyller tanken, så trycker man på gaspedalen och kör vidare.

Ja, restauranger, caféer, hämtmat, grillkiosker är kanske som matbensinstationer, men det blir dyrt, omständligt och tråkigt att gå ut varje gång man blir hungrig, som kan bli flera gånger om dagen.

Då finns havregrynsgröten!

Jag skulle kunna leva på havregrynsgröt. I värsta fall utan mjölk till. Det bara rinner ner genom matstrupen av sig själv. Knappt man behöver svälja. Med äppelmos eller lingonsylt är det lyxvarianten. Om det kniper skulle jag kunna överleva på havregrynsgröt utan vare sig sylt eller mjölk. Långt innan havreprodukter trendade har jag ätit gröt. Mannen vägrar befatta sig med grötkastrullen i diskhon. Han tycker det är slemmigt och svennit. Säger att jag saknar matkultur. Å andra sidan lagar han det mesta av maten, så det är inte ofta jag måste ta reservutgången och plocka fram havregrynspåsen. Gränsen går vid havremjölken. Jag gillar inte färgen. Tycker inte att den passar ihop med gröten. Det ser oaptitligt ut. Det vågar jag knappt säga för det är inte pk. Men så är det.

Enkel kost och andlig spis. Foto: Karin Flygare.

Min havregrynsgröt är som hundens mat. Min hund har ätit två olika sorters torrfoder under sitt tolvåriga liv, först Royal Canin och sen Acana. Två eller tre gånger om dagen får han de hårda små bruna bitarna. När han hör hur det klirrar i den blanka aluminiumskålen hoppar han ner från soffan, sladdar över hallgolvet och kommer inspringandes i köket och kastar sig över maten lika glatt varje gång. Han glufsar i sig som om det vore värsta lyxmåltiden. Jag skulle vilja äta havregrynsgröt med samma glädje som han äter sitt torrfoder.

Matsedlar kunde vara lösningen tycker ni väl, men jag har inte det intresset längre att jag förmår sätta ihop en matsedel för vad vi ska äta. Jag orkar inte. Och alla tevekockar klickar jag bort. Jag kan inte se på hur de skojar och hurtpratar samtidigt som de lagar sina fiffiga, trendiga klimatsmarta rätter.

Men, okey … om maten kom inseglandes och landade på bordet och sa Varsågod! Då vore det toppen. Men så är inte verkligheten. Lösningen kanske är att ha en kock och ärligt talat har jag en sådan sedan flera år, sambon älskar matlagning och det är ju min smala lycka. Och varför skriver jag då denna krönika? Jo, han har varit förhindrad av benbrott att utöva sitt kall och då åkte ju jag på att trolla fram någonting. Varje dag. Vilket jag absolut inte är kapabel till längre? När jag hade små barn var jag tvungen. Men nu är det stört omöjligt.

Kanske har jag fått någon typ av matproblematik i mogen ålder?

Eller hamnat i depressionsträsket som Esther Greenwood i Glaskupan?

Första gången jag läste Sylvia Plaths klassiker gick jag på Socialhögskolan på Frösön i Östersund och funderade femtio gånger varje timme på om jag gjort rätt yrkesval (tänk om jag hade vetat att jag så småningom skulle älska det). Häromveckan hittade jag boken i bokhyllan. Mitt namn står skrivet med svart bläck på första vita blanka sidan. Jag har skrivit fint och omsorgsfullt. Så fint skriver jag inte mitt namn längre. Men det är utan tvekan min handstil. Det jag minns av min första läsning är den depressiva stämningen i boken. Och naturligtvis också Sylvia Plaths olyckliga öde (hon tog livet av sig med hjälp av gasspisen när hennes små barn låg och sov). Omläsningen i nutid griper tag och jag trampar omkring i depressionsdiket under några dagar. I början skriver Plath om mat och det är nästan så jag blir sugen:

Författaren Sylvia Plath tycks ha varit något av en foodie, och efterlämnade dagböcker där kärleken till god mat är uppenbar. Hennes goda aptit var dock något udda under en tid när amerikansk kvinnlighet kopplades ihop med begränsat ätande.

”Jag vet inte varför, men jag älskar mat mer än nästan allting annat. Hur mycket jag än äter, går jag aldrig upp i vikt. Med ett undantag har jag vägt lika mycket i tio år” står det på sidan 26, och några sidor längre fram ”medan vi stod upp bakom våra stolar och lyssnade på välkomsttalet, hade jag böjt på huvudet och i hemlighet kollat in kaviarskålarnas plats”.

Under flera sidor är det fantastiska gestaltningar om mat och ätande ”I skydd av klirret från vattenbägare och bordssilver och benporslin, täckte jag min tallrik med kycklingkött. Sedan öste jag kaviar på kycklingskivorna lika tjockt som när jag bredde jordnötssmör på en skiva bröd. Sedan tog jag upp kycklingskivorna med fingrarna en och en och rullade ihop dem så att kaviaren inte skulle glida av och åt upp dem.” Några sidor senare kommer matförgiftningen ”Jag satt på toalettstolen och lutade huvudet över kanten på tvättfatet och tänkte att jag höll på att mista både mina inälvor och min middag. Illamåendet rullade genom mig i stora vågor. Efter varje våg dog det bort och lämnade mig kvar kraftlös som ett vått löv och med frossbrytningar i hela kroppen och sedan kunde jag känna hur det steg upp i mig igen, och det glittrande vita tortyrkammarkaklet under mina fötter och ovanför mitt huvud och alla fyra väggarna slöt sig omkring mig och klämde sönder mig.”

Tänk om hon inte hade dött. Vad hade då hänt? Så jag läser ”Eufori” av Elin Cullhed som skriver om precis den frågeställningen. Och nu är hon Augustnominerad för den fina boken. Så välförtjänt.

En eftermiddag halkar jag in på MSB:s hemsida. Läser vad de skriver om att vi borde vara beredda att ställas inför plötsliga samhällsfaror. Att alla måste ha en krisberedskap. Hårt bröd, russin, nötter, färdiglagad soppa, havregryn, pasta och konserver.  Se till att ha konserver hemma och speciellt konserverade tomater och pasta. Och vatten! Och ett litet spritkök när strömmen går. Det är viktigt att äta annars mår man inte bra proklamerar MSB. Härligt att havregrynen lyfts fram. Aldrig mer ska jag ta åt mig av sambons hån över gröten och att jag skulle sakna matkultur. Vad hjälper god matkultur om elen slås ut? Då är det bra att tända spritköket, hämta lite vatten från dunken i källaren och göra en härlig portion gröt. Behövs inte sylt eller mjölk, bästa kryddan är en vanlig hederlig pappersbok, gärna Glaskupan.

Tack MSB för ert superbästa tips: att koka pasta med en burk tomater på ett spritkök, då behöver man inte ens vatten eftersom det finns i tomatburken. Det tar jag verkligen till mig. Det verkar superenkelt. Ett bra alternativ till havregrynsgröten.

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Sedan dess har hon skrivit tre romaner samt en barnbok "Snödrottningen" som kom ut i augusti 2021 på NaFörlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!