En av de många intressanta paradoxerna med G.K. Chestertons verk är att hans orubbliga antimodernism ständigt gör honom aktuell. Den som uppmanar människan att stå fast, att inte släppa eller fördärva gamla goda värden och levnadsvanor hamnar ju alltid i konflikt med progressiva idéer om framsteg och utveckling – nästan oavsett vad som ligger i dessa idéer.
Säkert skulle Chesterton ha mycket att säga om vår tid. Definitivt skulle han säga något roligt. Något som många skulle uppfatta som obekvämt och samtidigt besvärligt att bemöta. Chesterton satt ju inne med sanningen – hävdade han åtminstone själv.
Nedan följer ett utdrag ur Tomas Carlbergs bok ” Chesterton : anti-modernist för moderna framtider” som även innehåller en originaltext av Chesterton själv.
>> Mer om Chesterton och boken på förlagets hemsida.
>> Läs även intervjun med Tomas Carlberg om hans syn på G.K. Chestertons språk, idéer och författarskap.
/Trakten red.
Antimodernisten Chesterton
Av: Tomas Carlberg
En av de största bovarna i det engelska dramat, som Chesterton såg det, var modernismen. Det var något som gick tvärs över alla partigränser. Hela det politiska systemet byggde sedan länge på ekonomiska premisser som i praktiken uteslöt demokratiskt inflytande. Liberalismen hade sina fel och sina möjligheter, precis som hos mänskligheten i stort var det ofta fråga om idealism och korruption om vart annat, och när det gällde själva parlamentarismen gick det knappast längre att bortse från dess uppenbara demokratiska underskott. Plutokrati var fast etablerat, vilket innebar att flertalet avgörande beslut togs av ett litet antal superrika finansiärer, som korrumperade all politisk makt. Värst av allt var ändå att modernismen inneburit nära nog totalhaveri vad gällde kristen tro och moral. Diverse resultat följde. Nya modeller, experiment, tendenser till socialism och toppstyrning, hade på många håll ersatt de äldre traditionerna. Skolväsendet och litteraturen påverkades inte minst, trots att de traditionellt hörde till det mest kulturbärande i hela landet. Hos Chesterton var den engelska berättartraditionen ett skötebarn. Prioriteringen av modernismens offer till Mammon innebar att både kulturdebatten och det politiska engagemanget på nästan alla plan fick en outsagd slagsida av anti-modernism. Medvetenheten och logiken var tydlig och vägde tungt. Indirekt framstod den allt överskuggande modernismen som en ödesfråga. Demokrati skulle inte vara mycket värt om landet inte längre hade moral, kultur och kristen värdegrund. Det vore inte England. De meningsmotståndare som ville diskreditera honom för en sådan radikal kritik, gjorde olika försök att koppla motståndet mot den moderna agendan till gamla nidbilder av kyrkans makt. Det insinuerades att alla anti-modernistiska ståndpunkter, demokratiska eller inte, mest var ett slags spel för gallerierna. Vid ett tillfälle påstods i en artikel av en annan journalist, att Chesterton i själva verket var lite av modernist själv, fast i en dubiös katolsk variant och inte lika progressiv som artikelförfattaren: ”Mr. Chesterton does not mean to enlighten us; for all we know he is Modernist enough in his own thoughts.” Anklagelsen fick inte stå oemotsagd, för det var dock en anklagelse mer än bara ett harmlöst påstående. Chesterton blev nyfiken på hur påståendet kommit till, även om konspirationshypotesen att han skulle vara modernist ”in his own thoughts” mest liknade ett dåligt skämt. Katolska kyrkan skulle inte heller dras in i frågor som rörde personliga uppfattningar, ansåg han. Men framförallt gav artikeln möjlighet att förklara skillnaden mellan motsatta sätt att tänka: On the subject of Modernism, at any rate, there has never been the least doubt or difficulty about what I say. For, as it happens, I had a strong intellectual contempt for Modernism, even before I really believed in Catholicism. But I belong, as a biological product of evolution, to the order of the pachyderms. And I am not in the least moved by any annoyance in the matter; but only by a very strong mystification and curiosity about the real reason for this remarkable point of view. I know that the writer did not mean any harm; but I am much more interested in trying to understand what he did mean. And the truth is, I think, that there is hidden in this curious and cryptic phrase the secret of the whole modern controversy about Catholicism. What the man really meant was this: ”Even poor old Chesterton must think; he can’t have actually left off thinking altogether; there must be some form of cerebral function going forward to fill the empty hours of his misdirected and wasted life; and it is obvious that if a man begins to think, he can only think more or less in the direction of Modernism.” The Modernists do really think that. That is the point. That is the joke. (The Thing, s. 211) Svaret sammanfattar något av modernismens svaghet, dess egen dogm i form av likriktad fundamentalism. Alternativet till att ”tänka” i en enda riktning var naturligtvis frihet, och just den frihet som modernisterna påstod att katolsk dogmatism förbjöd. I England var det fria ordet hur som helst fritt, och debatter var igång dagligen. Modernismen var en följd av reformationen. Den stora förändring som öppnade för modernismen var inte andlig eller kulturell utan politisk och ekonomisk. I vissa avseenden tycks reformationens andliga aspekter vara mer eller mindre en parentes på engelsk mark, där Calvin och Luther aldrig riktigt nådde fram till kulturens hjärta. Reformationen förändrade inte det mest väsentliga av inställning och kynne hos folket. Konsekvenserna låg mestadels i dess krassa påverkan av landets maktförhållanden. Den nya tiden innebar att en stormrik ny aristokrati växte fram från 1500-talet och framåt, på bekostnad av den gamla religionens välsignelser och de medeltida ordningar som byggde på en helt annan ekonomi med jordbruk, bygemenskap och naturrätt. Engelsmännen hade därför kanske mer att lära politiskt av medeltiden än vad man kunde se vid första anblick. Primitiv demokrati av det äldre slaget var, alla brister till trots, mer intressant för Chesterton än den moraliskt krisartade samtidens exploatering. Det är dock viktigt att betona att han aldrig var i närheten av en reaktionär position. Medeltidens mer eller mindre demokratiska inslag, exempelvis områden med välvilliga kristna kungar eller relativt självständiga bönder, var inget statiskt ideal och inget som uteslöt företräde för en genuin modern demokrati. Det fanns goda skäl att ha ett betydligt vidare perspektiv och det avgjorde i princip saken till det omodernas fördel. Ingen återgång till medeltida feodalism med andra ord. Inte ens återgång till den goda delen av medeltiden. Inga missvisande slagord över huvud taget. Däremot villighet att söka historisk sanning och ifrågasätta väsentliga delar av senare tiders officiella historieskrivning. Samtidskritiken ledde tillbaka till historien. En av dem som hjälpte till mycket i den processen var gode vännen Hilaire Belloc, historiker och författare och en starkt principfast katolik som kom att så nära förknippas med Chesterton att de i karikatyrteckningar avbildades som ett underligt fantasidjur kallat Chesterbelloc.Ett av de mest fruktbara sätten att närma sig texterna är att upptäcka de alternativ som framställs. Såväl i historien som i samtiden fanns gott om livliga motbilder till det som Chesterton och Belloc betecknade som modernt slaveri. Om det moderna arbetslivet fylls av stress och tvångsmässig likriktning erbjuds av Chesterbelloc en möjlig väg att faktiskt ändra på sakernas tillstånd och istället främja en öppen kultur, ett verkligt gott samhälle och kunskapsorienterade utbildningsvägar. Om den moderna människan inte längre har förmåga att tänka själv och inse hur situationen ser ut, utan tvingats in i ett läge där hon motvilligt måste följa med tidens strömmar vart de än drar, föreslås att hon verkligen vänder om och återerövrar sin rättmätiga frihet och förmåga att tänka.
