//

Räcker 5 SL-biljetter på rad till himlen eller knappt till Nynäshamn?

Ett studium i att förlora pengar exponentiellt på färd mot årets enda avlönade jobb. En text av Linnea Rönn

Kl. 14.16. I pandemitider ska man cykla, det är billigt och går snabbt. Ändå är det hjärtat – så illa tvungen att ta bussen med alla grejer – som hinner först till Ropsten, jag kan redan ana honom väntandes vid tunnelbaneuppgången. När jag låser fast hjälmen i cykellåset rullar stadsbuss nr 6 upp inför blick, fyller horisonten över alla breddar, och eftersom att jag på tunnelbanans omisskännliga ton av metallisk exponentiellt stigande start förstår att vi just missat en vinkar jag hjärtat till mig, vi kan lika gärna ta bussen och försöka tajma Nynäspendeln från Odenplan i stället. I blåbussens dörrar dröjer jag mig, ena foten i farkosten och andra stadigt på marken, så att hjärtat, sensommarfuktig av svett och med all sin packning, överhuvudtaget ska ha en chans att hinna ombord. Höjer sedan en tacksam hand mot busschauffören som blinkar ut och iväg, jag hindrade dörrparet från att stängas lite längre än vad som är kutym. Vi hamnar på stolsraden nästan längst fram i bussen, de som står vinklade ut mot mittgången. Dessa är nämligen några av få platser där man faktiskt ryms att sitta jämte sin barockcello.
Coronakrisen har skurit ett snitt fint nog att få den annars så kompakta vardagen att falla ur alla bindningar, men inget kan stoppa oss nu. På fredag kl. 19 har hjärtat en konsert; det första betalda giget sedan Farstas Shrekmusikal i januari. Samtliga 16 minuterna det tar hybridbussen att omväxlande tvärnita-rivstarta till Odenplan vrider och vänder vi på detta fantastiska. Det har knappast varit fett med jobb för denna fem-år-vid-kungliga-musikhögskolan utbildade och mer-eller-mindre-i-sju-år yrkesverksamma cellist under sargande skjut-upp-allt-och-skjut-upp-det-en-gång-till-praktik som varit denna vår. Ett undantagstillstånd från undantaget som kan klämma ihjäl den mest luttrande utövarens nerver lika motståndslöst som jag mosar banan med baksidan av en sked. Även konferenscentret som brukar hyra ut den fantastisk vackra St. Nicolairuinen i hjärtat av Visby till kulturutövare för en inte oansenlig summa per kväll har bland många andra våren -20 gått i konkurs, men som resultat av en utlottning har TRIO lyckats få fritt förfogande över arenan en hel dag; hjärtat-cellisten, hans-bror-dansaren och gotlänningen-vissångare. Villkoret är totalt ansvar över scenproduktionen. Förutom frihet över det konstnärliga innehållet ska bänkar flyttas, programblad tryckas upp, biljetter rivas, ljud och ljus hyras in, toaletterna städas efteråt.
Det kostar ingenting och hela biljettpriset erhålles av utövarna.
I denna stund har de sålt 22 biljetter av sommarens maxantal; 50, ›Bättre än man vågat hoppas ändå, eller hur?
Det håller hjärtat med om när vi med möda kommer på fötter för att ta oss av bussen vid Odenplan med alla saker, och först då skymtar razzian av blåvästar. En mänsklig mur utanför bussens samtliga dörrpar.
Biljettkontroll.
I samma stund som jag inser att min reskassa, som jag av förklarliga skäl ej blippat, tog slut sist jag reste uppfattar jag i ögonvrån hur hjärtat börjar fippla med sin telefon:  ›Jag glömde köpa biljett!
›Shit, och min telefon fungerar inte för köp. Kan du snälla fixa en åt mig med?‹
Nu är vi sist kvar på bussen. Kontrollanterna, vackert garderade med säkerhetsvakter på var sida om den stumma ogenomträngliga mur som är dem, grinar hungrigt mot oss från trottoaren. ›Nu får ni allt ta och kliva av!‹
Chaufförbyte. ›Ska ni två åka vidare?‹ Det är en fryntlig och jovialisk typ i ljusblå skjorta som undrar medan han sätter sig tillrätta i körbåset.
Här borde vi naturligtvis ha svarat ja.
I stället skyndar vi av så att 6:an kan få fortsätta sin färd mot Karolinska Institutet, godtrogna i tanken om att det måste gå att resonera sig ur detta med Muren.
Det går ju inte att blippa.
Vi åker aldrig buss numer.
Vi glömde för vi pratade om konserten på fredag.
Hjärtat åkte fast i biljettkontroll innan corona (hade ej studentlegg med sig) och har sedan dess upprepat som ett mantra: det är inte värt det, det är inte värt det, det är inte värt det. Så klart händer detta nu. Denna enstaka gång.
›Har ni biljett?
›Ja, absolut‹, jag visar på honom och han håller fram sin telefon.
›Ja, fast ni måste ha biljett innan ni kliver på bussen, ni köpte dessa först när ni såg oss.‹
›Eh, ja, men- vi köper alltid biljett. Och vi ska vidare, vi ska ner i pendeln så det är inte som att vi hade tänkt planka.‹
›Legitimation på er?‹
För att visa vår goda vilja framräcker vi dessa och Muren börjar knappa på sina kvittoautomater.
›Vi har ju alltså varsin biljett‹, framhåller jag.
Detta duger dock inte eftersom att vi köpte biljetten när muren såg på, med egna kritiska ögon bevittnade. Så: ›Vi blir tvungna att skriva ut varsin tilläggsavgift på er‹.
›Okej, absolut.‹
En liten tilläggsavgift. Det låter ju inte så farligt ändå. Det får man väl ta. Vi får skylla oss själva. Onödigt, men bara att betala och gå vidare. Vad kan det röra sig om? 350 kr? 500? Vårt brott kan knappast graderas högst upp på skalan – eftersom vi faktiskt har varsin biljett nu. De löstes in olägligt sent (hur hade det varit om vi köpte dem stationen innan, innan vi såg Muren?), det är alla parter enade om, men nu är biljetterna i alla fall hur betalade, giltiga och går därmed att uppvisa. Vi har ju dessutom bråttom till hjärtats föräldrar i Nynäs där hjärtat måste få tid att öva lite innan Gotlandsbåten går i morgon. Detta är bara att hacka i sig. 
I guess.
›Hörreni, hur mycket ligger den här lilla tilläggsavgiften på egentligen?‹
›Den är på 1550 kr. Per person, alltså.‹
ETTUSENFEMHUNDRAFEMTIO? FÖR VAD?
Omtöcknade och ledsna strosar vi ned mot pendeltåget.
›Det är inte sant‹, säger hjärtat för att understryka att det inte är något annat än just det.
›Det blir en dyr arbetsresa till Visby, det här. För en så jävla onödig grej. En icke-grej. Snacka om att kasta pengar i sjön.‹
Onödigt, onödigt, onödigt! Jag känner hur värdet sjunker ur Mastercardkortet som lera i sankmark. Minns en scen ur Solsidan på Tv4 där Fredde, seriens näringslivspamp, kommer hem med buntar av sedlar – resultatet av månadens hårda förvärv – bara för att lämna över dem i famnen på hustrun Mickan som, tacksam och lättad, slänger dem direkt på brasan för att den ska ta fyr på nytt. ›Vad bra, det började just bli lite kallt här‹ typ. Och Fredde: ›ah, jag går och jobbar lite mera …!‹
Fredde är jag och Mickan är jag och brasan är även den jag själv.
Vid pendeltågsspärrarna. Hjärtat i sina tankar, jag med blicken fastnitat vid den långa remsa bot jag just fått pressad i min hand. Går på lina över det finstilta. Någonstans måste det finnas ett kryphål. Visst köpte vi biljett först när vi såg Muren, det medger jag, men e t t -t u s e n-f e m h u n d r a-f e m t i o-r i k s d a l e r per person känns ändå väl magstarkt i en situation vi alla är fjättrade vid om än från olika håll och kanter: det är omöjligt att få biljetten godkänd på bussen. (Detta minst ett halvår innan den glada plexiglastiden.) Vi har ju liksom aldrig plankat tidigare, inte någonsin (jo, jag har plankat en gång när jag var 10 med hjälp av ett lypsyl. Mer om det en annan gång). Vi köpte ju biljett retrospektivt och ska dessutom betydligt längre än till Odenplan (typ 6 mil längre). Muren hade mer än gärna fått fösa oss hela vägen in i tågkarossen, se oss de facto utnyttja våra nyss inkasserade biljetter. Kanske hade den misantropiska synvinkel kantstötts något, hoppas kan man alltid, dessutom hade vi då redan varit iväg vid det här laget.
Varför höll jag inte bara godtroget fram mitt accesskort och låtsades inte veta att reskassan var slut?
Varför ljög vi inte om att vi hoppat på stationen innan?
Varför åkte vi inte bara vidare med bussen?
Så många vägar ut. Självfallet valde vi den filantropiska. Note to self: don’t!
›Aha!‹, triumferar jag när jag hittar det på boten, ›… Av tilläggsavgiften utgör 50 SEK avgift för fortsatt resa. Tilläggsavgiften gäller som biljett i 75 minuter från utfärdande. Hur har de bara mage att skriva ut en till, oönskad biljett? De blippade ju våra nyss inköpta biljetter, inte kan dom pracka på oss varsin biljett till  – med på minuten samma giltighetstid som dom som nyss införskaffades? Med nytta för vem? Och vad för slags enkelbiljett kostar överhuvudtaget så mycket som 50 SEK idag. På den måste man ju kunna resa till Uppsala?‹
›Du …‹ Hjärtat känner på sina fickor. ›Du har inte min tygkasse?‹
Jag stannar upp i avgångshallen. Ett du-har-väl-inte klingar alltid olycksbådande.
›Nej, än sen då, vadå då?‹
›Jo, jag är rädd att jag missat att ta med mig den från bussen. Måste lämnat den på sätet. Blev så sjukt stressad av att köpa biljetter nyss … ‹
›Jaha, okej‹, jag tar honom åt sidan. ›Vad hade du i den då? Var det något jätteviktigt?‹
›Ja, min dator. Och min inspelningsapparat.‹
›Den kan inte ligga någon annanstans då? Hållplatsen?‹
Vi återvänder upp i dagsljuset, den här pendeln kommer vi ändå missa, kollar runt. Den ligger ingen annanstans. Till och med Muren är bortforslad från jordens yta, som fanns den ej från första början.
›Jag måste spela in ljudet på konserten på fredag! Hur är det bara möjligt? När man inte trodde det kunde bli värre.‹
›Kom, ska vi inte sätta oss litet här‹, jag visar på det soldäck i trä där man kan sitta som i en amfiteater ovanpå tunnelbanan. ›Den lär ju vara på bussen. Bussen kan inte ha hunnit långt.‹
›Men vad gör man åt det?‹
›Vi får ringa någon.‹
Jag ringer SL kundcenter och får inför en hemskt trevlig och nästan overkligt medkännande Kristina – efter denna eftermiddag – beskriva ärendet.
›Var skedde detta? Vilken buss?‹
›Odenplan. 6:an mot Karolinska Institutet.‹
›När?‹
›Tja, cirka …‹, jag sneglar på tidsstämpeln på den bot jag fortfarande trycker i handen, ›cirka 14.40.‹
›Kan det ha varit 6:an som lämnade Ropsten kl. 14.18?‹
Under mitt medlande mellan Kristina och hjärtat framkommer att det i tygväskan utöver dator och inspelningsapparat – så kallad Zoom, jag bokstaverar för Kristina – också finns ett notställ, hjärtats solglasögon med styrka samt hans jacka.
Innan vi avslutar säger Kristina att busschauffören kommer att ringa upp hjärtat om – men bara om – väskan hittas. ›Blir Odenplan en bra plats att mötas upp på i så fall?‹
Jo tack, det blir utmärkt, och med en förmaning om att vi borde polisanmäla väskan eftersom att den innehåller värdesaker säger hon tack och adjö. 
›Kan du klara dig på Gotland utan de där sakerna?‹
›Jo.‹ Hjärtat låter inte särskilt övertygad. ›Men vad ska vi göra nu då?‹
›Vi väntar. Här.
Vi äter sushi i en timme. En hemskt trevlig kock insisterar på att få gå in med våra kladdiga servetter. Ingen ringer.
›Nu har våra SL-biljetter gått ut‹, kommer hjärtat på. ›Det är i och för sig inte dagens största problem.‹
Vi flyttar på oss, rastlösa. Landar i gröngräset utanför Svenska kyrkans sommarcafé och intar kaffe + kaka för 15 kr per skalle. Bussen har lätt varit vid Karolinska och vänt vid det här laget men – ingen ringer. ›Har du koll på telefonen, hjärtat? Du har den inte på ljudlöst?‹ Det har han inte. ›Tror du att man kan be att få stämpla böterna i pendeltåget? Eftersom biljett ingår menar jag … så att vi kan använda åtminstone ett par av de SL-biljetter vi mer eller mindre frivilligt har införskaffat oss de senaste 2 timmarna?‹
Vi lusläser igen. Giltig i 75 minuter.
›Nja, de ser väl vilket klockslag boten är utfärdad.‹
›Undra om dom har tänkt på att det tar längre än 75 minuter att ta sig från Ropsten till, bara som ett exempel, Nynäshamn. Det tar ju minst 100 minuter men inte sällan 120, dvs 2 timmar. Vad gör vi om Muren ställt sig och murar sig som murar gör vid ändstationen då, kommer de då stå på sig i att vi borde ha köpt en ny ”giltig biljett” typ halvvägs in i resan? Vart tog de vägen förresten?‹
›Nu ringer det! Ja hallå? … nej, fan, det var bara jag som råkade ringa upp någon.‹
Klockan närmar sig 17. Bussen måste ha åkt fram och tillbaka flera gånger. Om han har hittat väskan borde han ju gjort det för två timmar sedan. Så varför ringer han inte?
›Vi kan inte vara kvar här. Pappa slutar snart jobbet. Vi kan höra om vi kan åka med honom i bilen till Nynäs‹
Vi får hemskt gärna lifta med Göran om vi möter honom vid bilen.
Hjärtat köper nya biljetter till oss i appen.
Vi beger oss ned i pendeltåget för att ta oss till Södra station och Södersjukhuset där den står parkerad.
Vi blippar. 
Det börjar bli varmt nu, vi är genomblöta, trötta, uppgivna. Förutom mitt bagage och hjärtats bagage hjälps vi åt med att bära cellon och den uppblåsbara madrass han lånar av mig över helgen. Note to self 2: gör vad du vill med ditt liv, men köp inte SL-biljett om, det vill säga när, du skådar Muren. Du förlorar pengar på det och kanske blir av med din inspelningsapparat med värdefulla celloupptagningar som inte direkt går att reproducera på kuppen.
Gå bara av – farkost till trottoar – nacken böjd, straffet inväntandes.
Vi kånkar grejerna upp ur Södra station och gatorna fram tills vi äntligen når Görans bil. Pust! Jag slänger ned madrassen, kompakt som ett par dykartuber, i diket.
Det är då det ringer.
›Ja hallå?‹ Hjärtat spänd som en fiol, jag menar cello, -sträng. ›Ja? Ja? Ja! Ja det går bra. När?‹
När han har lagt på tittar han på klockan. ›De har hittat den!‹
›DU SKOJAR!‹
Segertåg och fanfar! Fröjd och gamman!
Hjärtat söker mobilens digitala siffror. ›Kl. 17.12 ska jag möta upp bussen. Jag måste sticka igen. Kan du vänta här med grejerna?‹
›Vart ska du?‹
›Odenplan.‹
Epilog
Göran beklagar sig när vi blinkar ut från stan och förbereder oss inför entimmeskörningen hem till Nynäs. ›Vilken dyr eftermiddag, du!‹
›Japp, semesterns i särklass dyraste dag.‹
›Men hur långt har Johannes kommit nu? Kanske kan vi fiska upp honom längs vägen?‹
Kl. 17.13 ringer jag honom, då väntar han fortfarande på att bussen ska dyka upp.
Kl. 17.20, inkommande SMS: Bussen måste ha kommit tidigare och jag missade själva bussnumret… jag stannar kvar vid Odenplan och ser om den kommer tillbaka…
Jag kl. 17.21: Ring och fråga!
Han kl. 17.28: De bad mig vänta. Det skulle komma ett sms. Jag väntar ett tag på Odenplan och sen beger jag väl mig. Har inte så mycket batteri kvar
Kl. 17.32, inkommande samtal: Han har fått tag på väskan! Lättnaden!
Han kl. 17.39: Snabbaste vägen hem nu är med buss från Gullmarsplan, så jag är i Nynäs 18.56
Jag kl. 18.12: Ok hjärtat! Tror Göran kan hämta vid stationen!
Och för er som undrar, ja, spelningen i Visby gick strålande, den blev fullsatt.
Och ja, han fick ett gage för framträdandet, om än symboliskt. Det första betalda framträdandet sedan januari.
Och ja, hela gaget gick åt till att betala ”tilläggsavgiften” om 1550 kr. Eller nej – orätt av mig. Han gick back 7 kr på kalaset.

Verket är ett bidrag inskickat till tävlingen “Fattig/rik” inför Trakten #3. Se alla bidrag på tävlingens samlingssida!

Trakten redaktion

Redaktionen jobbar gemensamt under täckmantel av Södermanlands landskapsinsekt strimlusen, i familjen bärfisar ordningen halvvingar.