Pratet är överallt. Karin Flygare längtar efter en fristad från det talade ordet, det som når oss överallt, oombett. Och så minns hon Radiotjänst, en snart 100 år gammal institution byggd på prat, och farbror Bo, som var med när begav sig.
Jag skyndar över gatan och in på Systembolaget. Samtidigt tänker jag på det romanmanus jag håller på med och när jag bodde i Årsta ett halvår i början på tvåtusentalet och på lilla Daniel som jag ska träffa och på vilket härligt väder det är och vilken tur att jag inte varit sjuk på så länge och vilken bra kondis jag har och vilken stilig karl jag nästan krockar med och en superidé kommer flygandes hur jag ska fortsätta skrivandet.
Med raska steg kliver jag in på bolaget och rycker åt mig två vinflaskor, en i varje hand, går mot kassan och ställer mig bakom en kvinna som med ena handen radar upp flaskor på bandet och med den andra håller mobilen som en smörgås framför munnen.
– Ska du ha en påse? frågar kassörskan.
– Jamen precis. Jag sa till henne att hon skulle flytta från honom … äh, nej tack.
– Kort?
Kvinnan krånglar försiktigt upp sitt kreditkort ur mobilskalet samtidigt som jag och kassörskan får höra om Sofia som varit otrogen trots att hon gick på IVF behandling och HUR kan man göra så och med pekfingret och tummen manövrerar hon upp ett kort. Oh, my God, suckar hon och nickar mot mobilskärmen.
– Du ska blippa där, säger kassörskan och pekar.
Det måste vara min tur och jag tar två steg framåt och kan nästan känna kvinnans andedräkt men hon flyttar inte på sig trots att jag hamnar nära.
– Nää, hon flyttar inte på sig!
Hon står där som en drottning med sina dyra viner som hon just betalat och fortsätter prata med sin mobilsmörgås som hon nästan slickar på med tungan. Hon sänker inte rösten ens en gång. Det är som om hon inte märker oss, samtidigt vet hon att vi finns där men tycker tydligen att det är helt okey att smutsa ner våra öron och huvuden och tankar med snaskiga detaljer om andras privatliv. Hon invaderar mitt och kassörskans närområde med sånt vi inte vill veta. Alla fall inte jag. Frustrationen och ilskan växer över att hon tar sig friheter och vad skulle förresten den där Sofia tycka om att snart hela Systembolaget vet att hon varit otrogen? Jag kastar en blick på kassörskan och hon ler uppgivet mot mig. Ja, det är klart att hon har gett upp, hon är väl tvungen.
Kvinnan nickar till sin mobilskärm och stoppar tillbaka kortet.
– Men det var helt sjuuukt eller hur? och rösten darrar.
Så plötsligt händer något. Kvinnan tittar på kassörskan! Precis. Och säger att hon ska ha en påse också. Och det måste lirkas en gång till.
Jag resignerar och tar ett steg tillbaka och tittar upp mot taket. Dit upp flög min textidé och mitt goda humör.
Jag är inte extra ljudkänslig. Men detta beteende som en del nutida människor har att invadera omgivningen med sina ljud och sitt privatprat … det är smutsigt snuskigt äckligt vidrigt.
Så var det aldrig förr. På den gamla goda tiden.
Eller hur farbror Bo?
Du som var med under radions barndom.
Första januari 1925 föddes Radiotjänst i Telegrafverkets försöksstudio på Malmskillnadsgatan 19B i Stockholm. Under mellankrigstiden. Det glada 20-talet. Den förste hallåmannen hette Sven Jerring, sedemera sportkommentator och programledare för Barnens brevlåda. Den tredje hallåmannen som anställdes 1928 hette Bo Willners. Det var du. Du och farbror Sven var kompisar. Ni skrev en bok tillsammans. Kors och tvärs genom 60 radioår. Om två år har ett sekel passerat!
Jag brukar hälsa på dig varje gång jag går till mina föräldrars grav. Kanske ett par tre gånger om året. Under en oansenlig sten vid kanten av kyrkogården intill en häck ligger du. Namnen på gravstenen går inte att läsa längre, men jag vet att du finns där. Du som grundade Radiotjänsts grammofonarkiv och jobbade med Radiohjälpen. Där ligger du under en liten tanig vildros. Som barn tyckte jag så mycket om din röst. Mjukare och vackrare än farbror Svens spetsiga, hurtiga och lite ettriga röst i Barnens brevlåda. Jag brukade ibland lyssna på dig på söndagarna under grammofontimmen. Tänk om du vetat hur utvecklingen skulle gå från radions grammofonarkiv till att all världens musik är tillgänglig via streamingtjänster. Musik och ljud strömmar över oss i flodvågor. Man kommer inte undan. Människor går omkring med små fyrkantiga apparater som de pratar med. Tystnaden är en bristvara.
Tiden är ur led skulle du säga. Eller skulle du viska det?
