Vill man lära sig skriva bör man läsa många olika slags texter. Vill man lära sig skriva bra reportage bör man läsa många olika reportage. En bra startpunkt är Landet vi glömde, som skildrar dagens Sverige, men med historiska återblickar. Från norr till söder och platser däremellan. Landsbygd och storstad. Människor och platser. En bild av Sverige idag målas upp i de många mötena och de gestaltade miljöerna. Röster från idag.
Trakten läser
Det nya landet, antologi med reportage från Expressen, red. Christofer Brask, Volante förlag, 2022.
Boken rymmer nitton texter. Redaktör är Christofer Brask, politik- och samhällschef på Expressen, som även har skrivit kort inför varje kapitel, samt förordet. Han har valt ut reportage som skapar en helhetsbild av dagens Sverige, men jag ska ändå berätta lite mer om två reportage som jag tycker är extra intressanta. Inte nödvändigtvis bäst. För om man nu ska läsa för att lära är det inte bara de bästa som man lär sig mest av. Det kan vara annat. Kanske skribenten använder ett språk som man fascineras av och vill studera närmare? Kanske något skaver och irriterar som ändå visar vägen. För det här är duktiga journalister som vunnit priser och har coola, respektingivande jobb. Men ja, jag störde mig mycket på en av dem.
De olika reportagen handlar om människor, företeelser och händelser från olika delar av landet. Jag fastnade speciellt för Ett reservat för övre medelklassen, av Anna Gullberg, om Vasastan som mål för urbaniseringen. Det är spännande att läsa om hur kvarteren förändrats genom åren och hur kulturen har skiftat från konst till bagerier. Ett kaffelattekvarter, tänker jag när jag går där. All mysighet bortbyggd och utbytt mot statusmarkörer för kunderna. Jag menar invånarna.
Det som mest intresserar mig med reportaget är dock hur det är skrivet. Anna Gullberg har låtit många röster få höras. Det skulle kunna bli rörigt, men det blir det inte. Jag funderar på om det är för att det handlar om en plats. En plats är ju på något sätt resultatet av dem som vistas där. Här är platsen central och människorna blir sekundära. Alltså behöver vi inte veta så mycket om de olika personerna, det är deras tankar och berättelser om platsen som bygger gestaltningen av Vasastan.
Jan Bergman, som bott i Vasastan hela sitt liv, drygt 65 år, berättar att det från början delvis var en arbetarstadsdel, men att de som bodde där då tvingats bort när husen omvandlades till bostadsrätter och priserna sköt i höjden. Han talar om gymmen som ploppat upp överallt. Att det bara är ytan som verkar betyda något. Han kallar de nya invånarna “Homo vasastanius”.
Vidare får vi träffa en mäklare, en sociolog, en företagare och yogainstruktör, en kattcafé-ägare, en korvgubbe och en arkitekt. Jag vet inte hur Anna Gullberg tänkte när hon valde ut dem, men jag tror att hon ville få en bredd. Vilka ska jag intervjua för att få en sådan övergripande bild av Vasastan som möjligt? Någon ur “ursprungsbefolkningen”, som Jan Bergman uttrycker det, någon nyinflyttad, företagare etablerade på platsen – både korvgubben som funnits på platsen sedan urminnes tider och det nyetablerade kattcafeet. Ja, det finns mycket att beundra med det här reportaget och arbetet bakom det.
Jag läste ett av de sista reportagen först. Det utspelar sig i Ockelbo och jag har bott där i krokarna, så jag var extra nyfiken. Johnny-effekten i Ockelbo, är även det skrivet av Anna Gullberg och skildrar människor i en liten stad, och deras levnadssätt och kultur. Det handlar om politik och om hur SD blivit ett så starkt parti och vi får möta paret som arbetar politiskt med stor framgång och som fått många personröster.
Det här är det reportaget som jag störde mig på. Jag funderade länge på vad det var som skavde, och jag tror det är flera saker. Framför allt känns det inte som att de som bor här skildras på ett rättvist sätt. Anna Gullberg har är en främling på besök. Det lyser igenom i val av ord och meningar, liksom i vilka berättelser hon siktar in sig på. Är epa-ungdomarnas uppsluppna röster från ”raggarrundan” det som ska med i reportaget? Gullbergs urval tycks bara spä på fördomar om hur folk är i småstäder. Det vore ju liksom mer kul att skriva om SD-parets konstsamling och låta ungdomarna få komma till tals någon annan gång än då de är ute och festar.
Gullberg lägger in sina frågor i texten och skriver ut svaren, vilket hon vanligtvis inte gör. Kanske tyder det på en osäkerhet i ämnet? Jag tycker själv det är ett bra sätt om jag känner mig osäker och inte vill klanta mig genom att oavsiktligt skriva ut mina egna värderingar i en text. Ett bra sätt att sejfa.
Min skrivgrupp läste boken helt annorlunda än mig. När jag läste den främst för att fundera på hur skribenterna jobbat, så läste de innehållet. De fängslades, förfärades och överrumplades. Det är såklart så reportagen ska läsas. De ska inte granskas med lupp och finfördelas – de ska slukas av läsaren – deras uppgift är att framföra budskap, få läsaren att känna. Det gör de.
Medverkande skribenter:
- Anna Gullberg
- Johanna Karlsson
- Federico Moreno
- Helena Trus
- Liza Alexandrova-Zorina
