/

Spa för själen när kostymen känns för trång

Mjuka dockor med skelett av aluminiumtråd får liv och visar oss vad det djupast sett är att vara mänsklig. Dockorna har frihet att agera ut alla impulser och reaktioner och kan därför vara tydligare i sin mänsklighet än vad vi någonsin kan vara – annat än i vår fantasi. Den sociala fernissan kletar fast, begränsar och binder oss icke-tovade vid vad som är gångbart och lämpligt. Och förminskar därför oss. Utställningens titel Not Enough är klockren för det här kan man inte få nog av.

Trakten ser
Not Enough, utställning, Anna Mantzaris, Katrineholms konsthall, 15 oktober till 26 november. Vernissage 15 oktober kl. 10–14. Invigning kl. 11.

Anna Mantzaris är prisad för sina filmer till den grad (hittills 90 internationella utmärkelser) att det liknar en doktorsavhandlings referenslista: juryutmärkelser så väl som publikens pris duggar tätt. Mantzaris fyller Katrineholms konsthall med en rejäl dos hantverk: att skapa dockor kräver tålamod och handlag och materialkännedom, att skriva fram en historia och analysera mänskligt beteende kräver ett betraktandets hantverk, att omsätta detta till bildmanus och kommunicerbara instruktioner kräver en regissörs hantverk liksom att sedan filma det och hantera allt vad planering, ljussättning och animering heter.

– Den här tvåminutersfilmen tog sex månader att göra. Några sekunder blev färdiga per dag.

Det gemensamma i allt detta hantverk är ett nästan ofattbart tålamod.

Kuliss som konst. Skalan kräver kreativa materialval.

Jag står här i stillhet och bara häpnar. När sedan skärpan i innehållet och analysen efter skarpögda betraktandet träffar kommer ödmjukhet inför att få ta del av denna masters filmer. Det fortsätter med att detta korta och pregnanta berättande, ibland bara sekundsekvenser, har alla ingredienser för att kunna bli noveller.

Att skriva kort är svårt. Att fånga en hel berättelse på några sekunder borde vara omöjligt.

Jag gillar att inte berätta för mycket för publiken, det är viktigt att den får utrymme att tolka eller fylla i.

– När jag gick på Royal College of Art i London kände jag att jag ville göra mer egna grejer och då gick jag två år master för att få tid att utveckla det. När jag skulle skriva Enough kändes det tråkigt att skriva den som en vanlig historia. Då kom jag på att göra den som små scener. Då kan jag vara mycket mer skarp. Jag gillar att inte berätta för mycket för publiken, det är viktigt att den får utrymme att tolka eller fylla i. Jag har inte klippt någonting i Enough. Alla scener är bara ett klipp.   

Mantzaris gestaltar korta berättelser sekundskickligt så ofta att det verkar vara hennes grundläge. Att flera av filmerna har ett budskap med tyngd, då de är samarbeten kring olika viktiga ämnen med en rad organisationer, visar upp den där riktigt intelligenta humorn som kan få oss att verkligen förstå något svårt och svart.

Det är kul att jobba med mjuka karaktärer både designmässigt och materialmässigt för då kan jag göra något som känns väldigt mörkt men samtidigt inte blir för tungt, det kan ändå bli varmt och humoristiskt.

– Det är kul att jobba med mjuka karaktärer både designmässigt och materialmässigt för då kan jag göra något som känns väldigt mörkt men samtidigt inte blir för tungt, det kan ändå bli varmt och humoristiskt. Det återkommande i mina filmer är vad vi gömmer på insidan av oss och att försöka gestalta det på ett sätt som känns både sorgligt och sårbart men också så att man känner sympati och känner igen sig. Att man på något sätt känner sig träffad.

Mantzaris har jobbat med Wes Anderson, men det är en annan Andersson som gör sig påmind i flera av filmernas stil, färgskala och humor. Roy.

– Han som har gjort de här två modellerna åt mig har även jobbat med Roy Andersson. Och med forcerat perspektiv. Den här är en meter gånger en meter men ger känsla av milslång strand.

Kompakt kompetens för forcerat perspektiv.

I Katrineholms konsthall får vi nu chansen att se rakt in i filmskapandet. Liksom hos Roy är kulissbygget lika mycket konst som själva filmerna. Mantzaris jobbar i mindre skala men med samma uppfinningsrikedom. Är det snö eller är det vanligt hushållssalt? Det vi ser är på riktigt – inget digitalt framfixat i exempelvis Adobe After Effects. Och skalan gör att mycket material måste uppfinnas. Plastfolie och hårgelé blir till realistiskt vatten när kameran ser det. Gasbinda kan transformeras till tubsockor. Strumpa kan bli tröja.

Vi lever mitt i den ontologiska osäkerhet som postmodernismen kunde ses som en varning för. Källkritik är en essentiell del av livskunskapen, med början i förskolan, och vi riskerar hela tiden att bli lurade eller duperade eller deprimerade av alla bilder som vi matas med. Retusch är norm, deepfake möjlig att framställa med en applikation i din mobil och green screen blev populärt att ha hemma under pandemitidens videomötesfrenesi. Tidningarna innehåller alltmer av något som liknar gonzojournalistik som rapporterar om och kommenterar en verklighet som vi alla tar del av redigerad via sociala medier. Det mesta är ett utsnitt av verkligheten. Hela bilden är inte längre intressant. Under våra dagliga tretimmars maratonscrollningar har vi inte ”tid”, vi måste serveras läckert paketerat och portionerat för att smidigt kunna flyta vidare i flödet. Eller svajpa vidare…

Mästerliga Mantzaris med master i animation är en mångfaldigt prisad berättare.

Mantzaris är vaccinet vi behöver – hon reducerar ned allt det här till ett fullödigt innehåll likt en riktigt skicklig kocks dyra sås. Och i utställningen får vi hela bilden – till och med av processen bakom att skapa den.


Hitta mer material här https://vimeo.com/annamantzaris; och här https://www.annamantzaris.se/

Erling Persson

Erling Persson är utbildad litteraturvetare, kulturvetare, förlagsredaktör och journalist. Efter 14 år i mediebranschen, till största del som redigerare, redaktör och nattchef, jobbar han nu som bibliotekarie. Han har varit med i Poetry slam-SM 2007 och 2009.